Självmördande tankar

En helt ärlig fråga nu, i ren panik: Vad fan ska jag göra?

Ångesten skriker i öronen på mig, det destruktiva vill komma ut och allt jävla skit får mig att fundera på självmord.
Att gå ner till mina föräldrar är ingen bra idé alls; dels för att jag inte orkar diskussionen av ren oförståelse som lär följa och dels för att dom är just mina föräldrar. Sen tror jag inte att det finns mycket dom kan säga som kommer hjälpa. Har provat så många gånger förut, så jag vet vad jag snackar om.

Jag vågar inte ringa till psykakuten eller något annat journummer. Jag vill inte ta plats och sen är jag helt enkelt så jävligt löjligt rädd för att prata i telefon. Att själv åka in till psykakuten är inte heller någon bra idé, jag vågar inte. Har försökt förut att få morsan att köra mig men det slutade i katastrof (oförståelse och bråk även då). Sen en annan stor faktor är att jag skäms.

I vanliga fall brukar jag bara ge efter, göra det som får ångesten och smärtan inombords att släppa lite, få mig att fokusera på någonting annat istället. Men vad gör jag när jag inte vill? När jag inte vill ta till den enkla vägen. Oftast brukar det utvecklas till rena självmordstankar och det skrämmer mig. Det känns så mörkt och skrämmande och jag vet att dö är inte det jag egentligen vill. Jag vill bara få hjälp. Jag vill bara slippa allting, öppna en lucka i huvudet och bara lägga ifrån mig hjärnan ett tag. Det går inte. Det går inte och även det skrämmer skiten ur mig.

Jag är trött på att räkna piller, rada upp saker jag kan göra mig illa på, göra upp planer, skriva brev… Psyk vill inte hjälpa mig och påstår jag ens det när jag är där så får jag själv skulden.

Vad fan ska jag göra?

Uppskattar all hjälp och alla råd jag kan få i såna här stunder…

Plugga på distans & lite annat gott

Det är något jag har kommit att fundera på mycket under sista tiden. Då idén att börja plugga på Komvux eller liknande (där jag faktiskt måste befinna mig i en skola) inte är särskilt realistiskt just nu så tror jag det hade varit en riktigt bra grej. Jag är ivrig att lära mig nya saker, om jag är intresserad förstås, och hade gärna läst en kurs i t.ex. Engelska eller något med digitalt skapande.
Eftersom jag inte kan så mycket om kurser, poäng och hela fadderuttan så tänkte jag ta kontakt med en studievägledare. Hade inte det varit en go’ idé? Jag känner att det kunde passa mig. Kräver en hel del självdisciplin och ansvar men det är jag nog ganska redo för.

Engelska är något jag har velat plugga vidare i under en lång tid. Har alltid tyckt om att uttrycka mig på engelska och även att kommunicera med andra på engelska. Det har även 2gått så långt2 att jag även tänker på engelska och, som ni nog märkt, bloggar på engelska. En hel del av det jag skriver i min s.k. dagbok är även det på engelska. Det känns så naturligt, på nåt sätt, så varför inte vidareutveckla det? Jag försöker själv att lära mig nya grammatikregler osv varje dag, men det är lite svårt när det inte är så strukturerat. Vore nog en bra grej att läsa en kurs i det.

Det kanske märks att jag har en ganska lugn kväll/natt. Ångestnivån ligger på en hanterbar nivå, mötet hos Isa gick relativt bra, jag har chattat med goa’ människor och tankarna som brukar susa genom skallen är just nu rätt lugna. Har även tagit min sömnmedicin mycket tidigare än jag brukar, hoppas på att få kunna somna runt två-tiden senast.
Det känns nästan fel att jag känner mig så stabil just nu, som att detta inte är “jag”. Men vem är jag egentligen? Det har jag länge undrat. Antar att jag får helt enkelt njuta av detta lugn så länge det varar, och inte fundera så mycket mer på det. Problemet är bara att jag är så sjuhelsikes grym på att fundera.

I hopp om att få lite bekräftelse slänger jag upp mitt senaste alster – min “coverbild” jag har på Facebook just nu:



Den tog mig cirka 30 minuter att göra och det var längesen jag var så genuint nöjd med någonting jag själv har skapat. Hoppas att i alla fall en person till därute någonstans tycker om den (och hoppas att jag inte ångrar att jag nyss berömde mig själv och som resultat raderar hela inlägget i skam).

Det är en ständig fajt mot mig själv när det handlar om min självkänsla och självförtroende, men som jag har sagt förut:


Det ordnar sig.

.

No tears allowed

The session today was very energy-consuming. I don’t really have much to say about it other than that. Basically, I had a minor panic/anxiety attack and it must’ve looked like I was trying to get out of my own skin; hitting myself in the head, pulling my hair and rocking back and forth. All this while crying hysterically and hyperventilating. In the meantime, she kept asking all these questions about my feelings and shit. It’s not easy even talking when feeling like you’re about to implode, let alone answer complicated questions about your ‘inner feelings’.
Let’s just say that I’m still exhausted. And to be honest, I didn’t even sleep at all last night; I took a short two hour nap at about 10 am in the morning. So I was exhausted before even walking into the office.

I hate crying in front of people. I hate being vulnerable and I hate myself. The only person that will always be with me, wherever I go, is me and I hate that. I hate that I can’t get away from my own mind and I hate that it sometimes decides that I should be punished for things. Things I didn’t even have anything to do with from the start. It’s not me, it’s my brain. My mind. I know that now.
Sometimes something inside my head switches on and a red light is flashing. My mind is then set on “Self-destruct”.

The point is, I have come a long way in my own personal battle with myself. I know that most of the time, it’s not my fault. It’s not my fault that people are starving on the other side of the planet, it’s not my fault that people kill each other and it’s definitely not my fault that this planet is the way it is. I can do a small difference though, and that’s what I think I need to focus on instead.
Still, every now and then I put all the blame on myself. It’s like an automatic response to stress and anxiety. I’m so used to this shit that it’s easier to just put the warm, heavy blanket of depression on my shoulders than to actually take the chance and step out in the sunlight. Who knows? I might get burned and I wouldn’t want to risk that… metaphorically speaking, of course.

It’s a long way ahead of me but…. Det ordnar sig.