Okej.

Overklighet,panik. SOS morsekod

Jag mår inte bra. Inte alls, inte i närheten.

Overklighetskänslorna är ständigt närvarande. Det är så jävla obehagligt. Jag får panik, jag har panik just nu, och jag vill att dom ska sluta. Allting är overkligt, jag känner inte igen dofter, syner, ljud, människor, husdjur. Allting känns främmande och ondskefullt och jag är så rädd. Hela världen är ute efter mig och eftersom jag inte har något som kan hjälpa mig att hålla kvar mitt mindset i verkligheten så får jag panik. Jag är fruktansvärt rädd och konstant otrygg. Snälla få det att sluta...det har snart gått tre månader med detta och det blir värre för var vecka. Jag är så jävla rädd...snälla...

Det mumlas och viskas bakom mig, någon försöker prata med mig och särskilt när jag pratar med någon VERKLIG person. Jag kommer på mig själv med att konversera med denna någon inuti min skalle.

Jag är oförsiktig, impulsiv för jag vill bara få KÄNNA något. Är bedövad, avtrubbad men samtidigt panikslagen, deprimerad och min enda överlevnadsstrategi är destruktiv. Enda sättet att få känna mig verklig i bara några sekunder är smärta. Blåmärken. Fan, bara det ordet ger panik. Jag.fan, jag vet inte

Har läkartid på onsdag, hoppas det går fort tills dess. Har varit på psykakuten förra veckan, för jag fick panik och började försvinna bort till Overkligheten. Jag har ofta deja vu-känslor och det är otäckt för det är bara ännu mer bevis på att jag inte är verklig, att allting är i mitt huvud. Man är inte ensam om man alltid har sällskap och min hjärna går på högvarv. Kan sitta och skriva helt obehindrat pladder hur länge som hels,t,min hjärna spårar ur och jag är rädd.

Fan,jag vill bara få leva igen. Snälla någon kom och hämta mig, jag vill inte åka mer karusell nu.

Hade jag skrivit på datorn hade jag inte ens brytt mig om stor bokstav men ipaden gör det automatiskt efter punkt. Såhär t.ex.

Ni från chatten, ni vet vem ni är, jag saknar er. Jag saknar er o jag vill chatta men jag kan inte sitta vid en dator för datorns fläktljud gör mig paranoid och jag klarar int mer panik.

Om jag inte skriver nånsin mer så har Overkligheten svalt mig hel. Jag vill slita mig loss ur käftarna men det är jag alldeles för svag för. Ibland tror jag att jag har en tumör i hjärnan för jag känner inte igen mig själv, inte i spegeln eller sättet mina tankar processas i huvudet. Jag har svårt att stava till vissa ord för det går så fort där uppe att jag inte hinner tänka eftr.

Håll tummarna att Verklighetens tappra soldater kommer o hämtar mig i en räddningshelikopter för jag vill hem igen

Keep fighting

I won't go into any details but feel like I need to get something off my chest. This Wednesday I took a trip to the psychiatric ER. It's bad, guys...really bad. Sorry, no details, but shit is about to hit the fan soon it feels like. I never imagined it being this way and I'm terrified. It's just so difficult even feeling the connection between me and the outside world...

The past months, during the summer, my mental health has worsened. Since my doctor have been post-poning my appointment, I haven't had anyone to talk to either. I really hate summer, I hate that the doctors and shrinks go on vacation while we sit at home, alone and in pain, unable to escape. We can't just decide to get on vacation as our minds always follow us wherever we go.

Thankfully it's only about two weeks left until my appointment. That's about 6 months since my last visit. Six months. Half a year. It's insane.

Gotta keep fightin', though. I don't really have any other options... Ending it all wouldn't be fair towards my parents; I don't want to cause them more pain. I know that they love me so I think they'd be devastated. Although I can't see any other escape, I just have to keep breathing. Somewhere deep down inside there's still a fragment of hope lingering in the shadows. Somewhere is happiness, just be patient...

Only in my mind

Extremt ambivalent. Otroligt outhärdligt. Det kliar nästan i huden på mig.

Jag har ingen ork eller motivation till att skriva vad som har hänt utan blir mest tomt pladder om hur det känns nu efteråt.

När världen rasar in och jag skriker på hjälp....
När hjälpen anländer men jag simmar långt ner till botten...
När dom ser att jag inte behöver (läs: vill ha, trots att jag borde få) hjälp längre och åker iväg igen...
Det är då jag hatar mig själv som allra mest.

Jag har overklighetskänslor. Emellanåt är jag paranoid och tror att saker och ting tittar på mig. Då och då känns min kropp främmande, särskilt i spegeln. Ofta känns det svårt att känna den där kopplingen mellan mig själv och familjen/vänner. Det är precis då jag INTE ska kontakta omvärlden. Det är precis då jag kontaktar omvärlden. Det är precis då folk får panik, blir oroliga och skickar livbåtar. Det är precis just då jag håller andan och simmar ner på botten i väntan på att dom ska försvinna.

Nu sitter jag här på mitt rum och absolut avskyr mig själv för att jag ens öppnade käften. Vad fan tänkte jag med? Känslorna, antagligen. Jag vill inte oroa, ändå är det precis det jag gör. Jag vill inte bli sedd, ändå skriker jag efter uppmärksamhet (hjälp). Det är precis just nu jag skulle vilja ha ett eget boende. Dra ett gäng gamla filtar över mig och bara låtsats som om jag inte finns.

Jag skäms.
Jag blir rädd.
Jag tappar kraft.

Jag önskar att jag kunde sluta skämmas. Sluta vara rädd för att ta plats. Sluta anklaga mig själv för att allting känns fel. Jag önskar att jag kunde trycka på Rewind och börja om från början igen, med facit i hand. Jag önskar jag kunde sluta känna mig så jävla onödig hela tiden.....

Weightlessness Monster

Har väl inte så mycket att säga egentligen. Kände bara för att skriva lite... Har inte fått nå' sömn inatt alls så nu är jag nog pigg av trötthet... Ska ut på morgonpromenad med Aito och Toya om en stund dessutom.

Lite kort uppdatering om min fysik:
Jag går inte efter vågen. Har inte vägt mig en enda gång under dessa månaderna och inte velat det heller. Jag har ingen aning om hur mycket jag har gått ner utan går bara efter hur kroppen känns (och spegeln).
Känner mig mycket starkare i armar och rygg (bär runt på tyngre grejer med ena handen bara för att jag kan..hehe). Orkar mer rent fysiskt men även psykiskt -- går inte runt och konstant tänker "fan vad jag hatar min kropp", "jävla skit, jag vill inte ha nån rumpa"  etc... Tar mycket energi, det där. Nu går jag istället runt och tänker att jag är glad att jag gör detta för min egen skull. :-)

Har en liten bit kvar till mitt mål förstås. Det som känns lite tungt just nu är nog att jag börjar komma in i gamla destruktiva tankar om maten. T.ex. det här med svält som jag har hållit på med i perioder från och till förr. Det är precis som om det alltid finns där längst bak i huvudet på mig... Har varit så i lite drygt 6 år nu -- blir lätt fixerad vid mat och att gå ned i vikt. Sista gången jag vägde mig var nog i mitten på högstadiet och då vägde jag några kilo mindre än året innan. Gav en kick, helt klart. Trots att jag är nyfiken på hur mycket jag väger tänker jag inte väga mig. Går efter spegeln och känslan, som sagt! Bygger ju muskler också, vilka väger lite mer än fett så vågen skulle bara lura mig.

Hoppas ni får en fin dag idag! Hörde att det skall åska lite här nere i södern... Håll tummarna -- jag gillar åska! Slänger in en liten bonus också: Lloyd/Lojje! :-)