Extremt ambivalent. Otroligt outhärdligt. Det kliar nästan i huden på mig.
Jag har ingen ork eller motivation till att skriva vad som har hänt utan blir mest tomt pladder om hur det känns nu efteråt.
När världen rasar in och jag skriker på hjälp....
När hjälpen anländer men jag simmar långt ner till botten...
När dom ser att jag inte behöver (läs: vill ha, trots att jag borde få) hjälp längre och åker iväg igen...
Det är då jag hatar mig själv som allra mest.
Jag har overklighetskänslor. Emellanåt är jag paranoid och tror att saker och ting tittar på mig. Då och då känns min kropp främmande, särskilt i spegeln. Ofta känns det svårt att känna den där kopplingen mellan mig själv och familjen/vänner. Det är precis då jag INTE ska kontakta omvärlden. Det är precis då jag kontaktar omvärlden. Det är precis då folk får panik, blir oroliga och skickar livbåtar. Det är precis just då jag håller andan och simmar ner på botten i väntan på att dom ska försvinna.
Nu sitter jag här på mitt rum och absolut avskyr mig själv för att jag ens öppnade käften. Vad fan tänkte jag med? Känslorna, antagligen. Jag vill inte oroa, ändå är det precis det jag gör. Jag vill inte bli sedd, ändå skriker jag efter uppmärksamhet (hjälp). Det är precis just nu jag skulle vilja ha ett eget boende. Dra ett gäng gamla filtar över mig och bara låtsats som om jag inte finns.
Jag skäms.
Jag blir rädd.
Jag tappar kraft.
Jag önskar att jag kunde sluta skämmas. Sluta vara rädd för att ta plats. Sluta anklaga mig själv för att allting känns fel. Jag önskar att jag kunde trycka på Rewind och börja om från början igen, med facit i hand. Jag önskar jag kunde sluta känna mig så jävla onödig hela tiden.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar