Grattis finaste Toya!

(Skriver detta den 21 juni, men det var igår hon fyllde år… Hoppas hon kan förlåta mig ;)

Mental breakdowns.

It’s like… insane. My brain goes from completely stable to a fucking wreck in just a second. Unable to control it, I just lay down and cry like crazy, trying to even breathe properly. It’s like all of my cells in my body has been set to self-destruct… My emotions overflows and I drown. My mind gets cloudy, I can’t think straight and everything becomes like a threat to me, especially myself.

And then, just like that, it’s gone again.

The most scary part about my breakdowns is that my brain shuts down, as to protect itself. Almost like when you’re in an accident and your brain shuts down parts that are not necessary at the moment so that you will survive. That’s what my brain does, I think. It shuts down and the effects of it is that I become really dissociative. A defense mechanism. It’s scary though because I feel weird. I feel out of this world, out of my body and out of my mind when it happens. I don’t remember anything from the day I had the breakdown and I have to focus really hard to even stay present. People might feel they have a hard time even talking to me, because I’m so far away in my mind I can’t really focus.

When it happens I hate myself more than words can describe. I hate everything I say, everything I do and everything I’ve ever made (such as pictures, blog posts and so on) and that often results in me either deleting things I’ve made or shutting down blogs. I even hate my shadow.

Another scary part is that I become really self-destructive. I act out my impulses and nothing can stop me. Nobody can stand in my way of self-destruction and I always end up hurting myself in one way or another. Even if it’s not leaving scars, I do harmful things to myself just to feel something, to not slip away completely. Almost like an anchor. The pain makes it easier to focus and breathe, I guess.

I’m sorry if I ever say or write something to any of you that might be hurtful. This is not an excuse to act like an asshole, but it’s an explanation. I’m totally out of it when this happens and I can’t really hold back on anything (that’s why I might be writing and saying stupid things). I don’t hate anyone else but me when this happens, even if it might seem like it.

I wish I knew how to control it but it comes onto me so fast I don’t have time to react. It hits me so hard. Maybe someday I’ve learned to handle it but for now please just bare with me…

Anledningen till varför jag skrev detta inlägg på engelska är att det blev lättare så. Vet inte exakt varför dock.

Hjälp mig. Snälla.

Inuti mig gör det så fruktansvärt ont att varje inandning tar dubbelt så lång tid som att andas ut. Det gör fysiskt ont och jag kan inte hjälpa det. Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Jag hade planer, drömmar, förhoppningar och mål. Jag ville bli något. Jobba med djur, hjälpa djur som behöver min hjälp. Göra någon nytta här i världen. Alltid sattes det käppar i hjulet för mig. Alltid fanns där något som hindrade mig, vare sig det var ren ångest eller andra hjärnspöken. Det går inte att fungera som en vanlig människa när varenda cell i ens kropp vill självförstöra och utplåna allt runtomkring sig. Du kan inte fungera normalt i samhället när ingenting fungerar i ditt huvud.

Jag trodde verkligen att jag skulle orka mycket mer. Så många gånger jag legat där på det jävla golvet och skrikit ut “jag orkar inte mer nu, snälla få ett slut på det”. Det var aldrig någon som hörde mig. Inte en endaste gång. Antingen skrek jag inte högt nog eller så valde folk att ignorera det. Jag hade sagt det så många gånger att det tillslut bara blev tomt skitsnack, att jag faktiskt visst orkade mycket mer än jag påstod. Bullshit.

Jag önskar jag visste vad som är fel. Vad som tynger mig och vad det är som gör det så jävla svårt att ta sig ur sängen. Vad det är som plågar mig så.
Egentligen finns det ingen logisk förklaring. Det är bara känslor alltihop. Känslor som balanserar på en tunn tråd och så fort tråden rör sig i vinden trillar alla känslor ner i det mörka djupet. Ner i det mörka djupet där allting är så tungt och jobbigt. Där jag befunnit mig så många gånger. Jag är van. Van vid att vara här nere, van vid tankarna, sorgen, ilskan, frustrationen. Van vid att känslorna inte fungerar. Van vid all jävla kaos som bubblar inom mig.

Det är svårt att förklara för någon utomstående om man inte själv vet vad som pågår. Fråga inte vad som är fel, för jag vet inte själv.

Psykiatrin gör ingenting för mig och har inte gjort det på flera år nu. Förstår inte varför jag fortsätter att gå dit. Antar att jag har lite hopp kvar, att jag hänger kvar på en skör tråd i hopp om att någonting faktiskt kommer att hända snart. Ska jag vara ärlig så tror jag att psykiatrin inte inser hur jävla dåligt allting egentligen är. Jag gör absolut ingenting om dagarna. Jag vågar mig inte ut bland folk, jag kan inte sköta ett jobb/praktikplats, jag fungerar inte. Jag fungerar inte.

Vad behöver hända för att du ska fungera då? Fråga inte ens för jag vet fan inte. Det enda jag vet är att det krävs en förändring. En stor jävla förändring. Ett alternativ är behandlingshem men det verkar inte ens vara att tänka på enligt psykiatrin. Men vad vet dom egentligen? Varför hålla kvar mig och låta mig plågas ihjäl av allt tomt prat och falska lögner, när ni kan skicka mig på behandlingshem och låta mig få börja leva ett värdigt liv. Det är inte värdigt för en 19-åring att leva som jag gör. Detta är inget liv.

Läkaren sa “Vi behöver en diagnos och sen vill jag göra slut på våra resurser”. Räcker inte depression, intensiva självmordstankar, självskadebeteende som bara eskalerar, social fobi, add och eventuell emotionellt instabil personlighetsstörning (enligt psykologen)? Räcker inte det för er? Ska jag ha alla möjliga åkommor eller väntar ni på att jag ska nå den absoluta botten? Då kan jag tala om för er att det är där jag närmar mig.
Sen allt snack om resurser. Vad är det för några resurser? Samtalsterapi? Det har jag haft i många år nu och jag bara fortsätter att må sämre och sämre så uppenbarligen fungerar inte det. Antar att ni inte kan se det eller så väljer ni att blunda.

Jag blir arg när allmänpsykiatrin, som är till för att hjälpa, inte gör ett skit för mig. Tvivlar på att dom ens inser hur jävligt jag har det just nu. Varför jag gör det? Jo, för dom träffar mig bara en endaste gång i veckan och då är det runt 45 minuter. Skulle någon av dom följa med mig dygnet runt, varje dag, i en vecka så tror jag att dom skulle inse det. Jag behöver inte hjälp klockan 15.00 en måndagseftermiddag, jag behöver hjälp när jag får humörsvängningar, ångestattacker och när jag helt enkelt bryter ihop. Tyvärr kan jag inte planera in när det händer, annars hade planerade samtal kunnat fungera för mig. Men uppenbarligen gör det inte det.

Snälla någon, hjälp mig för jag orkar inte skrika mer nu. Jag orkar inte famla i mörkret efter någons hand och jag orkar inte sitta där i stolen på psyk och berätta hur jag mår. Jag mår skitdåligt och jag orkar inte mer nu. Förhoppningsvis är detta inte mitt sista inlägg men just nu känns det verkligen som det. Måste försöka hålla ut, har haft självmordstankar och jobbiga impulser hela natten och kraften börjar ta slut.

Tack för att du läste.

Imaginary friends

It's always nice with imaginary friends.
I will never have to be alone again!

© 2012 Elliott Wilén

Forever alones

When there is no one around, you have to use your imagination.

© 2012 Elliott Wilén

ADD

Var alltså hos psykologen i måndags. Han som utredde mig för ADHD ni vet? Det visade sig att jag uppfyller alla utom ett kriterie för ADD (attention deficit disorder). Jag fick ingen diagnos, varför vet jag inte så om någon kan svara på det vore jag tacksam. Kanske får jag det hemskickat i ett sött litet kuvert med blommor på? Helvete, nu spårade jag ur igen.

PS - Det tog ungefär 20 minuter att skriva detta inlägg. Så lättdistraherad är jag.

PS#2 - Jag borde verkligen ligga och sova nu men sängen är fortfarande bäddad och här sitter jag helvaken och pigg. Precis just nu är det då min hjärna jobbar som mest. Perfekt va? Jag som ska vara hos tandläkaren imorgon vid nio-tiden...