Dagens största framsteg måste nog vara det faktum att jag idag fick på mig mina gamla jeans från 2009. Jeansen var inte ens åtsittande, vilket förvånade mig ganska rejält. Trodde väl att jag fått tränat och bantat bort en del av bakkärran men inte -såpass- mycket... Glad överraskning! Ger mycket självförtroende att trivas i sitt skal. Visst, det finns flera olika "faktorer" som spelar in vad gäller mina tankar om min kropp. Det går ju knappast att motionera bort sånt men bara det att jag inte är "kurvig" längre är en stor boost. Var väl inte jättekurvig precis, men tillräckligt för att jag skulle gå runt och tänka på det konstant om jag var ute bland folk. Nu behöver jag inte det, i alla fall inte lika mycket (men tror ändå att jag alltid kommer ha lite sånt surrande i skallen).
Ja, jag är tjatig...
Det händer oftare bra saker nu men bland finner jag mig själv tänka "nu går det snart åt helvete igen". Försöker ruska bort tanken men den sitter där som en bit nykokt pasta på en vägg. Det bara är så. Jag bara är så. Ibland tappar jag fotfästet och sjunker djupt ner i skiten men på nåt sätt finns orken att i alla fall försöka klättra upp igen. Ibland är jag tillbaka i december förra året; samma gnagande oro, samma envisa deppighet och samma slags mörker i tankarna. Jag letar febrilt efter en väg ut men mattan rycks undan under mig. Bit ihop, borsta bort smutsen och försök igen.
Försök tills du stupar. Kämpa. Alla dessa år av motgångar har bara gjort dig starkare.
Men ibland funkar inte peptalk. Då är det bara att blunda och hoppas på att solen tittar fram så snart som möjligt.
