Hej, ingen

Då sitter man här igen. Ett tangentbord i knät och bröstet fullt av ingenting mer än tomheten. Ensamheten är svår att greppa när det inte finns en själ att prata med. Möjligtvis internet men ibland behöver man verbal kommunikation. Samtidigt är det förstås lättare att våga uttrycka sig mer i text. Både bra och dåligt. Det är förmodligen därför jag försöker mig på ännu ett sånt där onödigt blogginlägg. Jag vet att knappt ingen besöker min blogg längre, det är oftast bara jag som läser det jag skrivit. Bittersweet.

Jag börjar ana oråd vad gäller mitt blodtryck. Hela eftermiddagen och kvällen idag har jag känt mig svimfärdig. Om jag står eller sitter upp känns det som att jag har bomull i huvudet samtidigt som jag känner mig varm. Står jag upp för länge mår jag lite illa och måste lägga mig ner innan det blir värre. Jag hoppas att det bara är en biverkning. Otäckt är det oavsett. Ingen rolig grej att svimma direkt.

Mina distansstudier har kommit igång nu. Jag har blivit klar med en vecka och nu är det fyra kvar. Hittills känns det stressigt och magen mår ännu sämre än vanligt. Jag stressar nog upp mig lite väl extremt, det är rätt enkla uppgifter men det känns som ett helt berg. Morsan tjatar på bra, ser till att jag får det gjort, så det är bra. Blir väldigt lätt hänt att jag skjuter upp det annars och går jag över deadline så finns det en stor risk att jag blir avstängd. Dom har stränga regler.

Magen tar enormt mycket stryk när inte huvudet mår bra. Så enkelt är det och min mage mår inte alls bra.

Depression

Slängde ihop nåt litet i GIMP. Har varit en genomdeppig dag idag så kände mig tvungen att uttrycka mig lite… Om engelskan är tokfel så ber jag om ursäkt. Frågade en engelsktalande person om det är grammatiskt korrekt och enligt henne är det så.

Ny header

Fick bli en lite “lättare” header denna gången. Tyckte den passade bra in med det nya utseendet. Hoppas att nån annan också uppskattar den.

:)

Sönderprogrammerad

Alla gånger jag har fått ge upp en relation på grund av min psykiska hälsa.
Alla gånger jag har sagt något och inte menat det.
Alla gånger jag har sårat folk jag brytt mig om.
Alla gånger jag har ljugit.

Det känns så jävla tungt. Så ensamt. Jag är endast nitton år gammal, snart tjugo, och mitt liv är innehållslöst. Lika innehållslöst som den där läskburken du går och återvinner. Skillnaden mellan mig och en läskburk är att du åtminstone får någon krona för den. Mig hade du inte fått en spänn för, i alla fall känns det så. Mitt intellekt vet att alla har ett människovärde. Det är bara så att mitt liv inte känns särskilt värdefullt just nu. Om det vore så enkelt att bara göra något åt det, tror du inte jag hade gjort det för längesen? Det är knappast ett val att leva såhär. Det är ett jävla fängelse, ska du ha klart för dig… Förlåt. Menade inte att bli aggressiv.

Minuten efter jag har sagt eller skrivit något ångrar jag det. Frågor och tankar rusar genom skallen. “Varför sa jag så? Fan vad korkat, nu framstår jag som ännu mer korkad och idiotisk. Varför gjorde jag det? Helvete vad idiotisk du är.” Jag är så förbannat van vid det så nu förväntar jag mig att det ska hända. Kanske inte världens bästa grej men så är det. Min hjärna är sönderprogrammerad. Som en dator som har fått för många diskdefragmenteringar. Om det nu ens är möjligt.

Ja, jag är jävligt tråkig.
Ja, jag är deppig att prata och umgås med.
Ja, jag är fullständigt medveten om detta faktum.
Jag ber om ursäkt och förlåtelse och hoppas att du kan förstå varför. Tack.

Jag är väldigt medveten om det mesta. Jag analyserar allt. Det är det jag har lärt mig under alla år med “samtalsterapi”. Satte det inom situationstecken för det är inte mycket terapi som har pågått egentligen. Mest snack och lite s.k. goda råd här och där. Mest mediciner. Förjävligt. Psykvården är värdelös.

Det är helt sanslöst att jag ska behöva skämmas och må ännu sämre på grund av mitt mående. Det är ju för fan som vilken fysisk sjukdom som helst, bara det att det sitter i huvudet. Oftast är det till och med mer komplicerat om det är just psykiskt, det är nog lättare att operera bort en tumör än att bota en depression.

Jag mår dåligt för att jag mår dåligt och jag skäms för det vilket leder till att jag mår ytterligare lite sämre.

Changes and everything

There’s so much I’d like to do with my life. I want to work with animals, I want to travel around the world and discover exciting places. I want to conquer this dark sludge that’s been taking over my life for the past years. It’s been a long journey so far, with many ups and downs, but the mindset I’m in right now tells me everything’s gonna be okay. I will be okay. I’ll be fine when it’s all over.

I guess some people just have to go through certain things in life and I seem to be one of them. Maybe I should feel lucky afterall. Maybe this is all just a huge test and when it’s done I’m going to be a kick ass person that can face everything in life. Let’s just hope for it.

--- break it ---

Vet egentligen inte vad jag sysslar med. Hjärnan går på högvarv och det ska göras många saker åt gången. Skriva blogginlägg, musik, YouTube, chatta, Facebook… Samtidigt. Jag växlar aktivitet var trettionde sekund. Svårt att fokusera på en sak åt gången så jag har fått för mig att jag ska fokusera på femtioelva saker istället. Fullständigt ologiskt och kontraproduktivt. Jag ska ha en jävla tur om detta inlägget ens blir publicerat.

Jag sitter och upptäcker ny musik. Inte hittat så väldigt mycket nytt på sistone. Skulle nog i så fall vara denna (Spotify-länk). Låten är nog egentligen inte alls min musiksmak men på nåt himla vänster gillar jag den ändå. Skön att lyssna på som lite omväxling. Gillar rösten på hon som sjunger, rätt så avslappnande. Skulle behöva slappna av just nu då jag måste infinna mig på psyk imorgon 08.30 och behöver lite sömn för att fungera imorgon bitti. Var kanske korkat att dricka den där burken med Cola trots allt…

Update

Changed it again.

I hate myself and the fact that I can't get away.
There's just no way of escaping yourself.
You can't outrun yourself, even if you're really fast.

It’s okay not to be okay

I stare at my reflection in the mirror

Why am I doing this to myself?

Losing my mind on a tiny error

I nearly left the real me on the shelf

Jessie J – Who you are

Never quit

He sits there in the dark, all alone as usual, with the racing thoughts in his mind. A lot of energy has been put into trying to figure out who he really is, why life’s treating him this way and if it’s even possible to go on. He knows everything about wanting to just give it all up. About standing on the edge of never going back.
He’s been knocked down too many times to even count but still he knows that the most important thing is not how many times they knock him down; it’s how many times he gets back up.

There are not too many people in his life, no real enemies that’s taunting him. Only the ghosts of his very own mind. They love to taunt him, to push him to the very edge of life. They make it very hard to even breathe at times. Especially when he’s all alone. While he’s alone there’s not much fighting back because he knows it’s pointless. The only thing he can do is to give in and at least try to keep his nose above the surface. After all, he’s still a human and the basic instinct to stay alive is strong.
It does take a toll on him though, all the fighting and all the battles he must go through only to make it through the day. Somewhere inside, he knows it all will make sense in the end. He’ll come out on the other side of this long, dark tunnel as a different person. A stronger person. He knows it.

Still. There are always doubts. Will he make it through? Will he be able to fight even more than he already has? There will always be doubts.

I just know I’m not a quitter in the first place.