Hej, ingen

Då sitter man här igen. Ett tangentbord i knät och bröstet fullt av ingenting mer än tomheten. Ensamheten är svår att greppa när det inte finns en själ att prata med. Möjligtvis internet men ibland behöver man verbal kommunikation. Samtidigt är det förstås lättare att våga uttrycka sig mer i text. Både bra och dåligt. Det är förmodligen därför jag försöker mig på ännu ett sånt där onödigt blogginlägg. Jag vet att knappt ingen besöker min blogg längre, det är oftast bara jag som läser det jag skrivit. Bittersweet.

Jag börjar ana oråd vad gäller mitt blodtryck. Hela eftermiddagen och kvällen idag har jag känt mig svimfärdig. Om jag står eller sitter upp känns det som att jag har bomull i huvudet samtidigt som jag känner mig varm. Står jag upp för länge mår jag lite illa och måste lägga mig ner innan det blir värre. Jag hoppas att det bara är en biverkning. Otäckt är det oavsett. Ingen rolig grej att svimma direkt.

Mina distansstudier har kommit igång nu. Jag har blivit klar med en vecka och nu är det fyra kvar. Hittills känns det stressigt och magen mår ännu sämre än vanligt. Jag stressar nog upp mig lite väl extremt, det är rätt enkla uppgifter men det känns som ett helt berg. Morsan tjatar på bra, ser till att jag får det gjort, så det är bra. Blir väldigt lätt hänt att jag skjuter upp det annars och går jag över deadline så finns det en stor risk att jag blir avstängd. Dom har stränga regler.

Magen tar enormt mycket stryk när inte huvudet mår bra. Så enkelt är det och min mage mår inte alls bra.