Sömnigt värre

Det var ett tag sedan jag skrev ett ordentligt inlägg, kanske är dags för en kort uppdatering? Har hänt en del sedan sist, nämligen.

 

Först och främst vill jag bara säga att jag är ordentligt sömnig. Det är min nya medicin som gör det. Gäspar i ett och vill bara lägga mig ner någonstans och sova… Ganska ironiskt i och med att det är en ADD-medicin som är menad att göra en lite mer produktiv. Är snarare raka motsatsen, skulle jag våga påstå. Känner mig inte ett dugg mer fokuserad än förut, koncentrationen är som den brukar – kass – och inget annat har ändrats mer än det faktum att jag är konstant sömnig. Kanske tar några veckor innan den börjar verka. Måste nog erkänna trots allt att jag är hellre sömnig än har ont i magen som jag fick av den förra medicinen.

En annan grej som har hänt är att jag nu har regelbunden kontakt med en ”riktigt” psykolog. Träffar honom en gång i veckan, oftast, och trots att jag bara har varit där två gånger så känner jag ändå att det ger något. Just nu försöker vi i princip kartlägga vad ”problemet” är så att säga och sen ska vi förhoppningsvis lägga upp en behandlingsplan. Jag träffar fortfarande Isa en gång i veckan vilket känns tryggt, fasar nämligen inför dagen då jag inte kommer få träffa henne mer... Blir en sån nära kontakt när man går till en psykolog/terapeut, eller är det bara jag som känner så?

Kämpar fortfarande med att få en ny läkare. Känner hur frustrerande det blir att ens försöka konversera med min nuvarande. Hon avbryter konstant, tjatar om hur stressad hon är (”så många patienter!”) samt lyssnar hon inte riktigt. Istället blir det att jag bara sitter där, tyst och håller med. Detta resulterar såklart i en mängd olika medicinhöjningar utan mitt samtycke, just för att jag inte vågar eller orkar säga emot. Eftersom jag just nu befinner mig mitt i medicinbyten och dylikt känner jag att det skulle vara bra – om inte nödvändigt – med en helt ny läkare. Framförde mitt önskemål för kanske femte gången i onsdags hos psykologen. Förhoppningsvis framför han det inför resten av gänget och jag får min efterlängtade nya läkare... Fingers crossed.

En bra sak som omväxling är att jag ska börja plugga på distans nu. Har sökt in och väntar på svar. Var hos en studievägledare i måndags och han var 99% säker på att jag skulle bli antagen. Så nu väntar jag bara på besked. Har valt att börja lugnt och fint med en kurs i Engelska, känna på det lite grann. Det är rätt mycket disciplin och ansvar men jag känner mig mer redo än nånsin. Fingers crossed, once again...

Ytterligare något positivt är att jag har vänt någorlunda rätt på dygnet igen, för femtioelfte gången. Somnar som allra senast klockan 01.00 vilket är en enorm förbättring. Vaknar automatiskt klockan 06.00 vilket är riktigt konstigt men jag antar att det är så min kropp funkar. Brukar dock somna om rätt fort igen och sova till senast 10.00. Idag, till exempel, gick jag upp vid nio och tog ut vovvarna på vår dagliga morgonpromenad. Sen gav jag Toya ett bad men det är en helt annan story... ;o)

Finns nog inte mycket mer att säga. Är besviken på mig själv för att jag inte sköter mina internetkontakter som jag skulle önska. Det blir bara så helt enkelt att jag sällan loggar in. Är nog bara en svacka och är förhoppningsvis tillbaka on track snart.

Bots

Här är enda anledningen till varför jag hade ordverifikation vid kommentarerna:

”The guidelines you provided listed below are extremely precious. It been found this type of pleasurable surprise to obtain that expecting me when I woke up today. They're constantly to the issue easy to learn. Thanks a large amount for any valuable ideas you've got shared right here. “

Den kommentaren fick jag på “Jag älskar Hera”. Haha…

Jag älskar Hera

		Heralicious Visa bildspel HÄMTA ALLA

Slut

Jag ska göra mitt allra bästa att förklara vad som hände mig idag. På nåt sätt hade jag redan innan jag ens satt mig i bilen insett att det skulle bli som det blev; det blir alltid så. Vi tar det från början.

Jag och min familj (föräldrar och bror) hade bokat biljetter till Cats som går i Kristianstad just nu. Pappa har spelat/spelar i samma teatergrupp som en av skådespelarna samt känner han ännu en av skådespelarna (dotter till en i pappas grupp, kort och gott). Så det främst anledningen till varför vi ens bokade biljetter var på grund av dom. Tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville hänga på, har ju alltid älskat musikaler och Cats har jag velat se länge. Bokade alltså biljetter, och det för ett ganska bra tag sedan. Helt plötsligt var det dags…

I bilen på vägen dit kändes det som vanligt. Jag kände mig lite upprymd - såg fram emot det, rädd – pga alla människor samt irriterad – det var tio mils körning och det var trångt i baksätet med både mig, brorsan och mamma. En i pappas teatergrupp hängde på oss, och hon satt i framsätet.

Väl framme så hade vi lite tid att döda innan dörrarna in till teaterbyggnaden ens öppnades. Där fanns ankor, gäss, höns, tuppar och andra småfåglar runt en damm och i inhägnader en bit bort så vi gick först dit. En ilsken (eller kanske snarare girig) tupp sprang runt och snodde brödet folk hade gett till änderna. Såg förbannat kul ut… synd att jag inte filmade en stund.

Kanske 20 minuter gick och vi såg att dörrarna hade öppnats så vi gick in i röran. Redan där började jag må dåligt, på grund av alla människor. Efter att ha hängt av oss våra jackor hamnade vi mitt i entrén nästan, och det var nog det allra jobbigaste stället att stå på. Kändes nästan som att stå mitt i ett rum täckt av spegelväggar. Alla mina jobbiga tankar om mig själv bara förstärktes på grund av alla andras närvaro. Förut var jag mer orolig för vad andra tänker om mig, nu är det tvärtom. Nu är det bara mina tankar jag hör och tänker på. Så självklart var jag tvungen att böla lite… kunde fan inte hålla det inne, helt omöjligt. Tack och lov öppnades dörrarna in till scenen rätt fort så jag kunde lugna ner mig lite… Är inte alls lika jobbigt att sitta bland en publik. Då är alla vända framåt och ingen kan se mig rakt i ansiktet, på nåt sätt.

Fantastisk föreställning, säger jag bara. Underbar musik, ljud, ljus, koreografi. Allting var perfekt, helt enkelt. Blev helt och hållet fylld av känslor av både glädje, sorg och saknad på samma gång (kunde inte låta bli att tänka på Pontus & Sandra). Jag flöt med i musiken och i skådespelarnas känslor och kände mig så hel för första gången på länge.

Sen var det slut.

Jag bröt ihop fullständigt; grät, kunde knappt andas ordetligt och fick ställa mig med händerna på knäna och andas lugnt. Skyndade mig ut och ställde mig en bit bort från entrén. Min hela värld hade kollapsat och det kändes som att någon närstående hade ryckts bort från mig. Det kändes som det kan göra efter att någon har gått bort; den där smärtsamma tomheten man känner i hela kroppen. Minns att jag hade exakt samma tomhetskänsla och sorg som när jag satt med Nina i famnen bara några sekunder efter att hon hade somnat in. Ni vet den “nej, fan, lämna mig inte snälla…”-känslan lite? Ungefär så.

Nu är jag exakt lika tom som vanligt. Känner mig fysiskt utmattad och huvudet är också riktigt trött. Ska försöka att korta ner inlägget här, kände bara att jag måste få ut det i text så jag kan förklara det både för mig själv och sen kanske se om nån känner igen det.

En metafor jag kom på i bilen på väg hem:
Innan föreställningen var jag som en ouppblåst ballong – tom och neutral.
Under tiden fylldes ballongen med luft (känslorna).
Mitt när ballongen är som allra störst så slutar föreställningen och nåt sticker brutalt hål på ballongen. Alla känslor bara exploderar i en svart klump och kvar finns bara trasor och en känsla av att vara sönder inuti. Fick fysiskt ont och hade svårt att andas ett tag.

Såhär blir det efter filmer, teaterföreställningar, musikaler (både live och på tv). Vad fan är det som händer? Får skriva mer om vad jag tror en annan dag. Orkar inte mer just nu.

Jag mår dåligt när saker tar slut.