Slut

Jag ska göra mitt allra bästa att förklara vad som hände mig idag. På nåt sätt hade jag redan innan jag ens satt mig i bilen insett att det skulle bli som det blev; det blir alltid så. Vi tar det från början.

Jag och min familj (föräldrar och bror) hade bokat biljetter till Cats som går i Kristianstad just nu. Pappa har spelat/spelar i samma teatergrupp som en av skådespelarna samt känner han ännu en av skådespelarna (dotter till en i pappas grupp, kort och gott). Så det främst anledningen till varför vi ens bokade biljetter var på grund av dom. Tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville hänga på, har ju alltid älskat musikaler och Cats har jag velat se länge. Bokade alltså biljetter, och det för ett ganska bra tag sedan. Helt plötsligt var det dags…

I bilen på vägen dit kändes det som vanligt. Jag kände mig lite upprymd - såg fram emot det, rädd – pga alla människor samt irriterad – det var tio mils körning och det var trångt i baksätet med både mig, brorsan och mamma. En i pappas teatergrupp hängde på oss, och hon satt i framsätet.

Väl framme så hade vi lite tid att döda innan dörrarna in till teaterbyggnaden ens öppnades. Där fanns ankor, gäss, höns, tuppar och andra småfåglar runt en damm och i inhägnader en bit bort så vi gick först dit. En ilsken (eller kanske snarare girig) tupp sprang runt och snodde brödet folk hade gett till änderna. Såg förbannat kul ut… synd att jag inte filmade en stund.

Kanske 20 minuter gick och vi såg att dörrarna hade öppnats så vi gick in i röran. Redan där började jag må dåligt, på grund av alla människor. Efter att ha hängt av oss våra jackor hamnade vi mitt i entrén nästan, och det var nog det allra jobbigaste stället att stå på. Kändes nästan som att stå mitt i ett rum täckt av spegelväggar. Alla mina jobbiga tankar om mig själv bara förstärktes på grund av alla andras närvaro. Förut var jag mer orolig för vad andra tänker om mig, nu är det tvärtom. Nu är det bara mina tankar jag hör och tänker på. Så självklart var jag tvungen att böla lite… kunde fan inte hålla det inne, helt omöjligt. Tack och lov öppnades dörrarna in till scenen rätt fort så jag kunde lugna ner mig lite… Är inte alls lika jobbigt att sitta bland en publik. Då är alla vända framåt och ingen kan se mig rakt i ansiktet, på nåt sätt.

Fantastisk föreställning, säger jag bara. Underbar musik, ljud, ljus, koreografi. Allting var perfekt, helt enkelt. Blev helt och hållet fylld av känslor av både glädje, sorg och saknad på samma gång (kunde inte låta bli att tänka på Pontus & Sandra). Jag flöt med i musiken och i skådespelarnas känslor och kände mig så hel för första gången på länge.

Sen var det slut.

Jag bröt ihop fullständigt; grät, kunde knappt andas ordetligt och fick ställa mig med händerna på knäna och andas lugnt. Skyndade mig ut och ställde mig en bit bort från entrén. Min hela värld hade kollapsat och det kändes som att någon närstående hade ryckts bort från mig. Det kändes som det kan göra efter att någon har gått bort; den där smärtsamma tomheten man känner i hela kroppen. Minns att jag hade exakt samma tomhetskänsla och sorg som när jag satt med Nina i famnen bara några sekunder efter att hon hade somnat in. Ni vet den “nej, fan, lämna mig inte snälla…”-känslan lite? Ungefär så.

Nu är jag exakt lika tom som vanligt. Känner mig fysiskt utmattad och huvudet är också riktigt trött. Ska försöka att korta ner inlägget här, kände bara att jag måste få ut det i text så jag kan förklara det både för mig själv och sen kanske se om nån känner igen det.

En metafor jag kom på i bilen på väg hem:
Innan föreställningen var jag som en ouppblåst ballong – tom och neutral.
Under tiden fylldes ballongen med luft (känslorna).
Mitt när ballongen är som allra störst så slutar föreställningen och nåt sticker brutalt hål på ballongen. Alla känslor bara exploderar i en svart klump och kvar finns bara trasor och en känsla av att vara sönder inuti. Fick fysiskt ont och hade svårt att andas ett tag.

Såhär blir det efter filmer, teaterföreställningar, musikaler (både live och på tv). Vad fan är det som händer? Får skriva mer om vad jag tror en annan dag. Orkar inte mer just nu.

Jag mår dåligt när saker tar slut.