Detta kommer bli ett tungt inlägg. Inser att ingen besöker bloggen längre, visserligen, men vill skriva i alla fall. För min egen skull.
Maten tar upp 95% av mina tankar just nu. Varje dag. Varje natt. I och med att jag just nu inte har någon sysselsättning så pågår det konstant ett krig i skallen om mat.
Tvång om hur, var och när jag ska äta. Görs något annorlunda blir det kaotiskt inombords.
Alla dessa jävla regler.
Förbjuden mat (oändligt lång lista).
Tillåten mat (extremt kort).
Undantag om jag tvingar mig att träna (trots att kroppen inte orkar och skriker nej).
Timmar i sträck letandes efter recept jag önskar jag fick följa. Främst bakning. Jag brukade älska att baka...
Listan kan göras lång...
Det är så mycket ångest. Konstant omringad, uppfylld och förföljd av ångest.
En röst i huvudet, en inneboende, som konstant kommenterar mina (som sagt konstanta) tankar kring mat. En röst som har total kontroll och som styr mig med järngrepp.
Emellanåt bryter jag bara ihop. Önskar att jag inte fanns. Orkar inte leva såhär.
Men man måste kämpa på. En dag kanske jag blir fri. Frisk och fri. Frisk i kroppen med leder som inte värker, hår som inte trillar av, ben som orkar löpträna. Fri från tvångstankar, restriktioner, vikt- och matfixering.
Jag har bett om hjälp och fått komma till Capio Anorexicenter. Varit på ett läkarsamtal samt ett bedömningssamtal och nu väntar jag på en kallelse så jag kan påbörja en behandling.
