Sönderprogrammerad

Alla gånger jag har fått ge upp en relation på grund av min psykiska hälsa.
Alla gånger jag har sagt något och inte menat det.
Alla gånger jag har sårat folk jag brytt mig om.
Alla gånger jag har ljugit.

Det känns så jävla tungt. Så ensamt. Jag är endast nitton år gammal, snart tjugo, och mitt liv är innehållslöst. Lika innehållslöst som den där läskburken du går och återvinner. Skillnaden mellan mig och en läskburk är att du åtminstone får någon krona för den. Mig hade du inte fått en spänn för, i alla fall känns det så. Mitt intellekt vet att alla har ett människovärde. Det är bara så att mitt liv inte känns särskilt värdefullt just nu. Om det vore så enkelt att bara göra något åt det, tror du inte jag hade gjort det för längesen? Det är knappast ett val att leva såhär. Det är ett jävla fängelse, ska du ha klart för dig… Förlåt. Menade inte att bli aggressiv.

Minuten efter jag har sagt eller skrivit något ångrar jag det. Frågor och tankar rusar genom skallen. “Varför sa jag så? Fan vad korkat, nu framstår jag som ännu mer korkad och idiotisk. Varför gjorde jag det? Helvete vad idiotisk du är.” Jag är så förbannat van vid det så nu förväntar jag mig att det ska hända. Kanske inte världens bästa grej men så är det. Min hjärna är sönderprogrammerad. Som en dator som har fått för många diskdefragmenteringar. Om det nu ens är möjligt.

Ja, jag är jävligt tråkig.
Ja, jag är deppig att prata och umgås med.
Ja, jag är fullständigt medveten om detta faktum.
Jag ber om ursäkt och förlåtelse och hoppas att du kan förstå varför. Tack.

Jag är väldigt medveten om det mesta. Jag analyserar allt. Det är det jag har lärt mig under alla år med “samtalsterapi”. Satte det inom situationstecken för det är inte mycket terapi som har pågått egentligen. Mest snack och lite s.k. goda råd här och där. Mest mediciner. Förjävligt. Psykvården är värdelös.

Det är helt sanslöst att jag ska behöva skämmas och må ännu sämre på grund av mitt mående. Det är ju för fan som vilken fysisk sjukdom som helst, bara det att det sitter i huvudet. Oftast är det till och med mer komplicerat om det är just psykiskt, det är nog lättare att operera bort en tumör än att bota en depression.

Jag mår dåligt för att jag mår dåligt och jag skäms för det vilket leder till att jag mår ytterligare lite sämre.