Overklighet,panik. SOS morsekod

Jag mår inte bra. Inte alls, inte i närheten.

Overklighetskänslorna är ständigt närvarande. Det är så jävla obehagligt. Jag får panik, jag har panik just nu, och jag vill att dom ska sluta. Allting är overkligt, jag känner inte igen dofter, syner, ljud, människor, husdjur. Allting känns främmande och ondskefullt och jag är så rädd. Hela världen är ute efter mig och eftersom jag inte har något som kan hjälpa mig att hålla kvar mitt mindset i verkligheten så får jag panik. Jag är fruktansvärt rädd och konstant otrygg. Snälla få det att sluta...det har snart gått tre månader med detta och det blir värre för var vecka. Jag är så jävla rädd...snälla...

Det mumlas och viskas bakom mig, någon försöker prata med mig och särskilt när jag pratar med någon VERKLIG person. Jag kommer på mig själv med att konversera med denna någon inuti min skalle.

Jag är oförsiktig, impulsiv för jag vill bara få KÄNNA något. Är bedövad, avtrubbad men samtidigt panikslagen, deprimerad och min enda överlevnadsstrategi är destruktiv. Enda sättet att få känna mig verklig i bara några sekunder är smärta. Blåmärken. Fan, bara det ordet ger panik. Jag.fan, jag vet inte

Har läkartid på onsdag, hoppas det går fort tills dess. Har varit på psykakuten förra veckan, för jag fick panik och började försvinna bort till Overkligheten. Jag har ofta deja vu-känslor och det är otäckt för det är bara ännu mer bevis på att jag inte är verklig, att allting är i mitt huvud. Man är inte ensam om man alltid har sällskap och min hjärna går på högvarv. Kan sitta och skriva helt obehindrat pladder hur länge som hels,t,min hjärna spårar ur och jag är rädd.

Fan,jag vill bara få leva igen. Snälla någon kom och hämta mig, jag vill inte åka mer karusell nu.

Hade jag skrivit på datorn hade jag inte ens brytt mig om stor bokstav men ipaden gör det automatiskt efter punkt. Såhär t.ex.

Ni från chatten, ni vet vem ni är, jag saknar er. Jag saknar er o jag vill chatta men jag kan inte sitta vid en dator för datorns fläktljud gör mig paranoid och jag klarar int mer panik.

Om jag inte skriver nånsin mer så har Overkligheten svalt mig hel. Jag vill slita mig loss ur käftarna men det är jag alldeles för svag för. Ibland tror jag att jag har en tumör i hjärnan för jag känner inte igen mig själv, inte i spegeln eller sättet mina tankar processas i huvudet. Jag har svårt att stava till vissa ord för det går så fort där uppe att jag inte hinner tänka eftr.

Håll tummarna att Verklighetens tappra soldater kommer o hämtar mig i en räddningshelikopter för jag vill hem igen