Jag ska inte finnas mer. Jag vill inte, orkar inte, kan inte och törs inte. Jag vill raderas från denna värld, helt och hållet. Och jag vet inte varför jag bloggar. Fan ta mig.
Var på BUP idag. Gick inte bra. Inte alls. Det slutade med att jag blev inlåst i mig själv. Satt bara där. Tyst. H försökte prata med mig, jag svarade med “mm”. Sen sa jag det. Rakt ut. “Jag vill inte leva mer”. H tystnade. Satt bara där. Men säg nåt människa! Inget. Inte ett ljud. Allvarlig ton i rösten. “Du måste lova mig att vi ses nästa vecka”. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar så länge till, det är verkligen kris nu. Allt har rasat. Jag har rasat. Jag vill bara ligga i min säng, ifred, och få sova. Eller dö. Det är kris nu. Jag lovade henne, eller inte lovade men jag sa att vi ses nästa vecka. Om vi gör det, så kommer hon få veta hur jävla jobbigt jag egentligen har det. Hon har bara fått veta hälften. Än.
Ligger i min säng och hoppas på att bli sömnig. Ingenting händer. Datorns fläkts susande ger ifrån sig ett irriterande ljud. Jag börjar bli lite avslappnad nu. Måste hämta ut fler sömntabletter, för just nu tar jag ångestpiller för att kunna somna. Visserligen är det ångest jag har på kvällarna/nätterna, men sömnpiller är så mycket bättre. Då kan jag sova nästa halva dag också, och sånt tycker jag om.
Det går inget bra på TV om nätterna. Gamla amerikanska TV-serier, lite nyheter, reklam, tråkiga program och ännu lite mer reklam. Jag har ingen film heller. Orkar inte titta på Smallville, jag är inte på humör. Det var längesen jag var på humör för det. Har befunnit mig på säsong 5 nu i snart två månader. Vet inte när jag senast såg ett avsnitt…
Imorgon, eller ja – idag – ska jag träffa C. Dock vet jag inte hur det blir med det för som det ser ut just nu lär det inte bli av. Jag orkar inte, helt enkelt. Hatar mig själv för det. Varför ska jag alltid vara så jävla patetisk? Jag vet fan inte. Men en sak säger jag bara. Fan ta mig.