Pontus, jag saknar dig

Gråter och gråter för saknaden och bilden av dig i mammas famn är så stark. Jag saknar dig så det gör fysiskt ont och jag gråter för där är ett stort tomt jävla hål inom mig.

Det är bättre att gråta än att skada.

Nip

Jag tänker på dig varje dag, hur har du det?

Take me off your worry-list

Jag har försökt att bara skriva om någorlunda bra saker men nu måste jag få skriva lite. En del av er kommer nog reagera rätt starkt på det jag skriver och jag är ledsen för det. Ledsen för att jag är såhär, för att jag beter mig såhär. Men jag mår inte alls bra och då gör man inte alltid så förbannat bra saker heller.

Det är så mycket inom mig som bara vill ta sig ut. Ilska. Destruktivitet. Känslor. Samtidigt är det något inom mig som blockerar alltihop. Jag har ingen aning om vad eller varför men jag vet att det är jobbigt och frustrerande. Det byggs upp inombords och snart svämmar det nog över. Snart ligger jag nog där på golvet igen, i en pöl, och vet inte vad jag ska ta mig till. Den tiden, den sorgen. Fram tills dess fortsätter jag missköta mig själv. Äter lite, om ingenting alls, tar inte medicinen i tid. Jag orkar inte bry mig om mig själv för oavsett om jag äter eller tar medicinen mår jag ändå skitdåligt. Det spelar ingen roll längre. Dessutom avskyr jag mig själv och varför ta hand om något man hatar?

Snart är det nyårsafton dessutom. Det ser jag väl fram emot lite kanske sådär.. Om sanningen ska fram så är den andra januari det enda jag väntar på. Hur jävla löjligt är inte det egentligen... att det enda man ser fram emot här i livet är att få komma till psyk. Prata om mina problem. Inte bli tagen på allvar ändå. Visserligen har jag en grej jag måste ta upp med henne, en rätt så allvarlig sak. Är bara rädd att hon låter det gå in genom ett öra och ut genom det andra ännu en gång.

Nåja. Oavsett om hon väljer att göra det eller inte så känns det fint att ADHD-utredningen kommer fortsätta nu i januari. Jag hoppas att det bara blir ett intervjutillfälle och sen klart. Har väntat sen april ungefär så jag orkar inte vänta mycket längre nu. Förhoppningsvis fortsätter vi med en annan utredning och sen (håll tummarna) behandling. Känns helsjukt att det ska behöva ta såhär lång tid att få hjälp. Att jag ska behöva ha det såhär. Att folk överhuvudtaget ska behöva må dåligt och inte få någon hjälp.

Får sluta babbla nu. Tack till dig som läst.

Julafton 2011

Jag fick väldigt fina julklappar, åt god mat, umgicks med min älskade familj och tittade på världens bästa tv-program: Kalle Anka och c:o. För första gången på mycket länge kände jag ett genuint lugn i hela kroppen. Trots att dagen började rätt dåligt och trots det faktum att det var plusgrader ute (= ingen snö) så mådde jag bra för ett tag. Jag hoppas att jag kan få känna så även fast det inte råkar vara julafton. Jag hoppas att er julafton var lika fin som min.

Äkta vänskap

Jag älskar dig, Toya.

Love like winter

Så jävla bra musik. Älskar musik.

Förstå

Om jag ändå visste vad jag skulle säga för att få dig att förstå.
Det är mig det är fel på. Det är jag som är fel.

 I open my eyes, but I still manage to dream

This cold bathroom floor, now just feels like home to me
I stumble to the mirror, and I naturally start to clean
But my body's scorned with marks, that say "these aren't the last lines that I'll see"
So please cut this string, attached to my wrists
Buried in my shaking palm, I hold this evil in my fist
(en låt)

För vad är det egentligen för mening att existera när ingenting spelar någon roll? När ingenting känns värdefullt och det enda man ser är i svart och vitt. En konstant tomhetskänsla som trots försök efter försök inte går att fylla igen.

På torsdag gäller det. Och denna gången menar jag det.

Musik!

I've got something to say
about the last 12 months I've lived
I'm not the same kid I was when I was younger
I just thought you should know
I take a pill every day to help me deal with life

and oh my god, I've lost control
I stare at accidents in a sick attempt
to feel at all

Senses Fail - Still searching

GOAT

Nästa helg är det 50 årsfest här i huset. Farsgubben blir 50 och jag vet inte riktigt vad jag ska göra på festen. Det kommer rätt många, trots att vår släkt inte är så stor. Morsans kusiner, deras familjer (hon har 4 kusiner tror jag) och en del vänner till familjen. Kommer gömma mig på rummet lite då och då, men det får dom fan ha överseende med. Jag är inte särskilt social i grunden heller, oavsett social fobi eller inte. Men det ska nog gå bra.

Har en del jobbiga tankar. Den senaste veckan har främst en särskild tanke gjort sig påmind vartenda dag. Kämpar för att få tyst på fanskapet men det är svårt, den tycks bli mer och mer högljudd. Tror (läs: hoppas) att jag inte gör något "åt" den så att säga, utan att den försvinner tillslut. Pratade med Isa om det, får nog ta upp det igen om tanken inte har försvunnit nästa gång jag ska dit. Jäklar vad mystisk jag är nu, va? ;)

Hepp. Det blev ett litet kort inlägg trots allt. Tänkte först bara ladda upp ikonen överst i inlägget men sen fick jag för mig att skriva också. Blev inte så tokigt faktiskt! Nu ska jag kolla på Black Hawk Down för säkert tjugonde gången. Tudelu.

Foto

Jag, bakifrån, för drygt 2,5 år sedan, med en skateboard i handen och den ökända svarta kepan på huvudet... N'joy! ^^

Ja, jag har rätt korta ben så trots uppvikta jeans så ser det förjävla ballt ut... :(

Lite bilder

Rocky version 1. (En mus jag hade för några år sen)

Aito vet hur man chillar...

... men Lojje är kungen av chill!

Bästa vänner!

En liten minnesplats för Sandra (vänster) och Pontus (höger).
Det rosa piprensarhjärtat gjorde jag för kanske 10 år sedan och
hängde sedan upp det vid katternas matskål där det hängde i flera år.
I den guldiga hjärtasken finns en liten pälstuss från Pontus. Den hittade
Toya bakom en av fåtöljerna i vårt gamla hus. Klart som attan att
den ska sparas. <3

Till Temple

Finns det någon chans att du skulle kunna titta in i chatten? Vi saknar dig! :(