Falling, again

Tiden står still. Jag står still, men inom mig är det kaos. Allting har stannat upp. Allt. Allt utom mina tankar. Allt utom jag. Jag rusar runt i panik och vet inte vilken väg jag ska ta. Helt plötsligt vet jag. Men då blir det ändå fel tillslut.
Jag springer allt jag kan. Stopp. Vad nu? Varför stannade du? Varför springer jag inte vidare? Jo, för vägen tog slut. Helt fucking plötsligt slutade vägen. Precis innan stupet stannar jag. Tittar ner i avgrunden. Minst 1 km djupt, om inte mer. Jag blir nerknuffad. Faller. Faller bara mer och mer. Längre och längre ner. Jag ser inget, allt är svart. Det enda jag hör är mitt panikslagna skrik. Svart. Tystnad.

Jag har ramlat ner i Gropen igen.