I will never wake up again

Sitter här i min säng, som vanligt, lyssnar på musik och har båda fönstren vidöppna för det är så jävla varmt i mitt rum. Det är så jävla varmt i min skalle också. Allt går på högvarv. Idag skulle jag egentligen till mellanvården för att åka in till stan till Enter (Stadsmissionen-nåt) med H… Men jag hade ingen som kunde skjutsa mig dit och därför avblåste hon våra planer helt och hållet. Visserligen helt okej för mig, men annars kunde hon ju kommit hit istället? Hon var ju så jävla snabb med att komma hit när jag först började på mellanvården. Aja.

Tänkte blogga lite om BUP… Bara få ur mig en massa vrede, hade jag tänkt. För ingenting där är som det ska. Inga planeringar, inga mål, inga uppläggningar alls. Bara skitsnack och spontanitet (vilket jag hatar). Skitsnacket är H jävligt bra på. Kan ju ta ett exempel: Vi hade pratat om behandlingshem/inläggning här hemma, just för att jag helt enkelt inte orkar vardagen och att jag är på bristningsgränsen. Päronen tog upp detta med H och J när dom var på mellanvården och pratade. När dom kom hem igen, så berättade morsan för mig att H skulle ta upp behandlingshem med mig nästa samtal. “Vad bra!” tänkte jag. Mm, visst… Samtalet kom, och H frågade mig “Vad vill du prata om idag?”, då sa jag att morsan hade sagt att vi skulle prata om behandlingshem. Då började H babbla om nåt helt annat, och sen gick det bara utför. Samtalet ragglade på och i slutet lovade H att vi skulle endast prata om behandlingshem hela nästa gång jag skulle dit. Skitbra, eller?
Nästa gång kom, och jag gick in och satte mig precis som vanligt. H frågade mig ännu en gång vad jag ville prata om och jag sa “Det vi bestämde förra gången”. Då tog H ett andetag, stirrade på mig och sa att “Det är helt enkelt inget att diskutera”. Jag sa “Nähä…” och stirrade ut genom fönstret (som vanligt). H spädde på med anledningar och gjorde nån jävla gest genom att öppna dörren, peka ut och säga “Såhär, här är ditt liv!” och sen sa hon “Så är det på ett behandlingshem!”. Sen satte hon sig igen. Jag tänkte “Nu jävlar ska jag fan strypa dig din jävla idiot!!!”. Hon hade i princip gjort narr av mina tankar… Jag vet inte om det var dumt av henne, men borde hon göra så?…

Ett annat exempel var när vi åkte in till stan första gången, och jag påpekade att det var så fint väder. Då sa hon bitchigt att “Ja, detta är MYCKET bättre än att sitta i en gammal skola på landet!”. Hon syftade på behandlingshemmet jag hade funderat på ute på Österlen. Dock uppfattade jag inte detta förrän ungefär två minuter efter, och det kändes som ett knivhugg rakt i magen… jävla idiot. Jag hatar henne. Ja, det gör jag faktiskt. Ändå går jag dit? Någon någonstans inuti mig måste vilja fortsätta kämpa, tydligen. Själv känns det som att jag har gett upp.