I’m so sick

Sitter i mitt rum och känner mig fet. Kan precis förklara exakt vad jag tycker är äckligt med min kropp, men tänker inte göra det. Det kan jag hålla mig för mig själv. Vet bara att jag åt för många pepparkakor, drack för mycket cola, åt för mycket mat idag, för mycket frukost. Allting är för mycket. För många människor, för mycket mat, för mycket tankar, för mycket allt. Precis allt. Ingenting är lagom. Ingenting är lagom, det är antingen allt eller inget. Kärlek eller hat. Skitsnack alltihop.

Hon börjar göra sig påmind igen. Börjar ta över i huvudet på mig, kontrolla mina känslor, tankar och allt jag gör. Hon sitter och säger att jag lika bra kan ge upp, att det inte är lönt att kämpa för det kommer aldrig bli en förändring. Hon säger att jag är ful, värdelös, äcklig, fet, oälskad. Hon påstår att ingen kan älska mig. Att jag inte borde finnas. Hon pratar med mig som en mobbare skriker på en oskyldig människa. Jag är mobbad. Av mig själv. Av min andra röst. Av personen inom mig.
Varje dag är hon där inne i mitt huvud. Påminner. Sårar. Skadar. River sönder. Bryter ner. Hon är destruktiv, hon vill skada mig och hon vill mig inget gott. En demon. En demon som jag inte vet hur jag ska slåss mot, så istället ger jag efter och låter henne bestämma allt åt mig. Då säger folk att jag inte kämpar, att jag måste försöka, ge det en chans. Men har ni en röst i huvudet som gång på gång skriker åt er att lägga dig ner och dö? Att du inte är värd nåt? Nej. Inte vad jag vet. Och ni hade gärna fått ta över henne, för jag hatar henne. Mer än allt. Fast ibland… ibland tycker jag om henne. Att hon sitter där inne och tar hand om mina tankar. Vaggar mig när jag har ångest. Säger att det är såhär livet ska se ut för mig. Att jag inte kommer bli bra, men att hon finns där och vaggar mig.

Nej, jag är inte schitzofren. Jag har ingen diagnos på det, och det har inte talats om det heller. Så jag är inte det, jag vill inte vara det och jag kommer nog aldrig bli det heller. Ändå har jag hört röster i mitt huvud. Som viskat “dö…” om och om igen. Ensamma nätter, ångestfyllda dagar under täcket har jag hört dom. Men jag vet att folk kan höra saker ibland. Jag är inte rädd.

Nu ska jag lägga huvudet under täcket och på kudden. Blunda. Försvinna bort ett tag, några timmar. Sen måste jag vakna och försöka ta mig iväg till skolan. Efter skolan är det BUP, sen ska jag och pappa göra i ordning kaninernas rum.