TWLOHA

Jag kan inte sova. Det går bara inte. Jag är inte trött utan jag fryser om fötterna, min iPod dör snart och jag får bara mer och mer ångest ju mer klockan går. Nu är det snart morgon och jag lär inte kunna somna den närmaste timmen. Inte blir det bättre av att tänka på allt jag ångrar att jag gjort, eller av att höra mina föräldrar snarka i rummet intill. Helst av allt skulle jag bara vilja skrika rätt ut och väcka hela huset, men jag vet bättre. Så gör man inte. Får allt ligga kvar här i min säng, med iskalla fötter och snorig näsa av all gråt. Vet egentligen inte varför jag bloggar mitt i alltihopa men på nåt sätt känns det skönt. Precis som att jag pratar eller chattar med någon, för det är precis det jag vill göra just nu. Tänkte att jag skulle smsa dig, C, men vill inte väcka dig. Jag klarar mig. Börjar känna mig lite sömnig nu faktiskt.

Vet inte varför det blir såhär. Vet inte varför jag blev såhär. Vet inte mycket, men en sak vet jag; jag börjar ångra att jag skrev ett sånt långt mejl till min psykolog. Börjar bli rädd för att hon ska spåra ur och bli förbannad på mig. Min mening med mejlet var inte att skälla på henne, utan att få henne att inse att jag mår förjävligt helt enkelt och vill att nåt ska hända. Nu, liksom. För jag orkar inte ha det såhär ytterligare en månad. Vill inte behöva söka vård på vuxenpsykiatrin om BUP kan hjälpa mig innan jag blir 18. Det är snart bara en månad kvar nu, men på BUP-människorna verkar det som om jag bara är 12 eller nåt...

Nu ska jag stirra in i väggen lite, och tycka synd om mig själv enstund så går vi se om jag lyckas somna. Om inte kan jag ju trösta mig med att jag kommer slå mitt personbästa i att vara vaken länge. Lär väl skriva ett inlägg också, och gnälla lite till, om jag inte somnar.

Natti natti mig själv. Sov gott, pucko.