BPD

Jag har länge funderat över det här med BPD. Om jag har det eller inte, eller om jag har någon annan personlighetsstörning (störning låter så hemskt… :/). För jag beter mig inte normalt, jag har starka impulser och jag kan inte hindra mig själv från att göra vissa saker. Som att bli helt förbannad på någon över ingenting. Minsta lilla. Som en bomb.

Såg en video på YouTube där en tjej beskriver hur hennes BPD visar sig, och i stort sett vartenda ord stämmer in på mig…

I stort sett allt passar in på mig. Mina kraftiga humörsvängningar (nej, det är inte PMS), mina instabila förhållanden med folk. Antingen hatar jag eller älskar jag personer i min närhet. Kraftiga känslostormar som bara öser ner över mig, utan att någonting har hänt. Jag börjar gråta helt plötsligt utan att fatta varför. Sen kan jag inte sluta, och hela världen bara rasar.
Bär ofta runt på en mask (dock har jag inte behövt göra det nu på sistone då jag inte går i skolan), fast inombords är allt kaos och jag bara vill få gå sönder.
Det där med relationerna är jävligt knepigt som sagt… antingen så hatar jag dig eller så älskar jag dig (det vill säga om du är en vän till mig, fast nästa dag kanske du är min värsta fiende för att sedan bli min bästa vän igen).
Jag är inte, som tjejen i videon, paranoid eller ser och hör saker. Visst, det har hänt att jag hört röster men dom har jag inte lagt så stor vikt vid.

Kortfattat så är jag ett vandrande känslomonster som bara väntar på att få rasa ihop och bara… bara ha en massa kaos inombords. Jag är kaos. Alla känslor bara äter upp mig och jag vet inte vad jag ska svara när folk frågar hur jag mår, så jag säger “som vanligt” eller “okej”. Det är bara så jävla svårt att sätta ord på det…

Aja… vi får se vad dom gör på vuxenpsyk. Förhoppningsvis görs det nån form av utredning, då det var 3 år sedan något formulär eller liknande fylldes i (t.ex. DSM-IV). Just nu bara väntar jag på att få träffa Hedvig igen. Inget jag längtar till, fast ändå… eller vafan. Skitsamma.