Mitt liv?

Jag satt nyss och funderade lite, som jag brukar göra, och kom fram till frågan - Varför mår jag som jag gör? Varför har det gått snett för mig, varför är jag inte som de flesta andra artonåringar? Det är ju inte så att jag har blivit våldtagen, varit med om en hemsk olycka, förlorat båda föräldrarna, blivit hemlös osv. Jag är jävligt glad att jag inte har varit med om någonting av det, men du förstår vad jag menar. Inga större tragedier har hänt mig, kanske några få bara. Tänkte göra en lista med jobbiga saker som hänt mig, för att få lite perspektiv på saker och ting. Nu säger jag inte att det är dessa sakerna som gjort att jag blivit såhär, men tänkte att det kanske kunde vara lite intressant... here we go:

Mormors bortgång i cancer
Jag förlorade min älskade mormor innan jag började ettan... Minns inte så mycket från just den tiden, men jag minns en gång när jag var och hälsade på henne på sjukhuset. Vi gick ner till Pressbyrån och köpte glass till mig. Flera månader och år efter hennes bortgång hade jag oerhört stora svårigheter med att gå in på Pressbyrån just för att det var där jag var med henne sista gången jag såg henne i livet. Hon låg inlagd på sjukhus i en vecka, sen bara försvann hon. Cancern tog hennes liv, det gick fort och jag mår fortfarande dåligt efter det. Hon betydde allt för mig. Hon och morfar passade mig och min bror när våra föräldrar jobbade, ibland även bara för skojs skull. Jag saknar dig, mormor.

Övernattningsproblem och andra svårigheter
Jag tror att det kan ha varit på grund av mormors bortgång som jag i flera år fick problem att umgås med andra vänner på skoldiskon utan att bryta ihop i gråt. Jag kunde inte sova över, gå på kalas eller ens sova i min egen säng. Kunde inte gå på skoldiskon därför att jag tyckte synd om mormor; kunde inte hon ha roligt så skulle inte jag få ha kul. Jag sov i min pappas säng för jag kände mig trygg bredvid mamma, blev ledsen och orolig om jag sov i min egen. Många övernattningar med skolan eller andra kamrater, särskilt fotbollscuper, var ett rent helvete. Jag var alltid den som blev hämtad gråtandes, och alltid den som gick innan alla andra.

Klassen förändrades
Jag umgicks mest med killar när jag gick i lågstadiet, och detta fungerade givetvis hur bra som helst fram tills ungefär femte klass. Tjejerna blev tjejiga, killarna började tuffa upp sig framför tjejerna och jag hamnade i mitten någonstans. Bortglömd, förvirrad och rädd. Jag visste inte vem jag tillhörde, jag ville inte sminka mig eller prata om killar. Jag vill inte vara en kille och jag ville inte vara en tjej. Jag ville få vara den jag alltid hade varit, och få bli accepterad som det som jag alltid hade blivit. Men nu helt plötsligt var jag tvungen att välja sida. Jag kunde inte, och det resulterade i att jag hamnade utanför. Jag var aldrig mobbad på något sätt, men jag kände mig utanför. Jag hade några få kompisar, men på något sätt så kände jag mig ändå utanför. Det kändes som att jag var konstig, jag kunde ju inte identifiera mig med någon av gängen. Jag var inte populär, tjejig, killig, tuff, nörd eller något annat. Jag var mig själv, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var ungefär här jag började fundera på självmord.

Djur går bort
Jag har alltid haft djur omkring mig. Hamstrar, möss, katter, hundar, kaniner, fiskar, krabbor och ökenråttor. Givetvis har döden alltid funnits närvarande, och hittills har jag förlorat fyra hamstrar, fyra möss, två krabbor och två katter. Det har alltså blivit 12 gånger totalt jag har brutit ihop i sorg. Det har inte spelat någon större roll om det varit en mus vid namn Yoda, eller en katt vid namn Pontus. Självklart saknar jag Pontus mer, då han var en del av mitt liv i 12 år och Yoda endast 1,5. Men sorgen har ändå alltid gjort lika djävulskt ont, och än idag sörjer jag många av mina djur.

Kärleken
Jag fann mitt livs största kärlek på en hemsida för homo-, trans- och bisexuella. Allting var som en dröm i början och jag älskade henne högt. Vi förlovade oss tidig vår 2008 och allting verkade bara för bra för att vara sant. Antagligen så var det så, för i slutet på 2008 fick jag en käftsmäll då den här tjejen började på gymnasiet och blev skitskum. Jag blev trakasserad av hennes vänner via mobilen, hon skrev ut mig på hennes blogg och jag fick skit för allt. Trots allt stannade jag kvar, då jag var rädd att hennes hotelser var på riktigt - att hon faktiskt skulle ta sitt liv om jag lämnade henne. Jag fick inte sova hemma, då skulle hon bli krossad av ensamhet, och det slutade med att jag sov hemma ungefär 2 nätter varje vecka. Det tog slut i november 2008, och äntligen kunde jag få komma hem... En otroligt jobbig tid för mig. Jag var livrädd att träffa på henne på stan. Jag har fortfarande svårt att lita på folk och jag har även svårt att knyta an till folk och bli nära vän.

2009
2009 blev ett av de jobbigaste åren för mig. Jag slets emellan två världar i princip, och jag tvingades att ljuga för båda två. Mest för den ena. Än idag betalar jag priset för det jag gjorde, och jag ångrar mina beslut. Jag sårade folk, jag ljög, jag förlorade en vän och jag var helt enkelt en jävla idiot. Kunde jag så skulle jag, utan tvekan, spola tillbaka och göra rätt för mig. Det är tungt att behöva gå runt och veta att jag förstörde en människas liv på det sättet. Någon dag, någon jävligt vacker dag, hoppas jag på att kunna bli förlåten för min idioti.

Fotbollen
Fotbollen började jag på när jag var 8 år gammal. Allting gick så bra som det nånsin kunde, jag var riktigt grym vid 10-12 års ålder och jag gjorde många avgörande mål. Givetvis var jag duktig även mellan 12 och 16 års ålder, men det var vid 10-års ålder jag syntes mest. Jag hade ett underbart lag och vi hade jätteroligt ihop. Vi spelade en massa cuper, många vann vi, och vi åkte utomlands. Vi spelade även Gothia Cup (som jag visserligen inte tyckte var så kul...). Men sen hände det något, allting förändrades över en natt kändes det som. Det skapades gäng, och ännu en gång - som i femman - hamnade jag utanför. Jag var inte en av de populära, inte heller en av de tjejiga... Jag, som flera andra i laget, förlorade sin glans och många slutade även eller bytte lag. Jag stannade kvar så länge jag orkade, men till slut fick jag inga passningar på matcher så då kände jag att det var dags för ett avslut. Långt efter mitt avslut hade jag svårt att se på fotboll på TV, då jag kände mig berövad på min egen fotbollskarriär. Jag hade kunnat gå långt...

Identiteten
Jag har länge funderat på vem jag är, vilket kön jag tillhör och vilken sexualitet jag har. Jag har experimenterat lite, funderat ännu mer och ändå inte riktigt kommit tillrätta. Vem är jag egentligen? Jag är född flicka, jag har en kvinnas kropp men jag känner mig ändå fel på något sätt. Jag tycker om "kill"-kläder, jag älskar baggy jeans och hoodies och jag trivs bäst i kort hår och osminkad. Jag går inte på något särskilt sätt, inte manligt eller kvinnligt, och jag tas lätt för att vara en kille ute på stan. Ibland har jag testat att gå på killtoaletten, och det har gått hur bra som helst. Jag tror att jag kommer få fundera länge på det här, hur jobbigt det än kommer att vara. Måste komma i underfund med vem jag är. Jag är "bara" 18, och jag vet att många som är runt 20 fortfarande inte vet, men det är ändå pressande att ha dessa tankar i dagens samhälle där inte mycket blir accepterat...

Det har hänt en hel del, tror jag. Även en massa "småsaker" som jag inte minns eller inte vill skriva om här. Kanske kan skriva mer om det någon annan gång. Tack till dig som orkade läsa igenom allt, skriv gärna en kommentar om du känner för det.