Kaos och kalabalik

Dagen började väl helt okej antar jag. Gick ut med hundarna, tittade på tv. En ganska vanlig, tråkig, dag. Framåt eftermiddagen sen började jag känna att det var jobbigt. Tänkte inte så mycket på det, utan jag fortsatte chatta och lyssna på musik. Sedan bara sköljde det över mig som en stor jävla äcklig våg av känslor och självförakt. Först grät jag inte, det var när jag började känna mig galen på riktigt som jag gick runt i huset och dunkade huvudet mot väggen. Vet inte riktigt varför jag gjorde det, fick bara huvudvärk, men just när jag gjorde det var det väl av ren desperation. Ville få vett i huvudet, få komma tillbaka till verkligheten. Det kändes som att jag hade blivit bortkopplad från den nämligen. Som att mina känslor inombords inte fick plats inom mig. Som att jag fick panik och inte visste vart jag skulle ta vägen. Gick runt i huset, gråtandes och bankandes på väggar medan jag väntade på att mamma skulle komma hem från hundpromenaden. Ville be henne ringa psykakuten eller nåt, jag ville ha hjälp. Något lugnande eller bara någon att prata med.
När mamma kom hem grät jag fortfarande som en galning, hade ont inombords och hon frågade vad som är fel. Jag svarade att jag vet inte, och hon ville att jag skulle stanna hos henne i vardagsrummet. Jag ville inte det utan jag gick istället upp på mitt rum och grät ännu mer. Stod i mitt fönster och funderade på om jag bara skulle slänga mig ut och hoppas på att bryta nåt, ville ha uppmärksamhet... Stod dock kvar i mitt öppna fönster och försökte lugna ner mig. Gick inte särskilt bra, utan jag gick ner till mamma istället och försökte prata med henne. Bad henne att ringa psyk eller vad som helst, jag ville ha hjälp sa jag. Gick upp på rummet igen, mamma kom efter några minuter. Minns inte exakt vår diskussion men hon verkade uppriven, visste inte vad hon skulle göra. Sa till mig att "klä på dig så åker vi då", inte i en elak ton men jag hörde på henne hur rädd hon var. Att hon egentligen inte ville köra mig dit. Jag ville inte heller så jag sa "skitsamma, gå härifrån istället". Hon gick ner igen, och jag grät ännu mer.
Efter en liten stund gick jag ner till henne, i precis rättan tid. Hon höll på att ringa pappa och jag frågade varför. "Jag kan inte reda ut det här nu, fixar inte det" sa hon med gråten i halsen. Jag bad henne att lägga på, satte mig ner i soffan bredvid henne och så grät vi ihop. Hon förklarade att hon tycker synd om mig att jag ska ha det såhär, och jag fick trösta henne och säga att det kommer bli bra. Vi kramade varandra en lång stund och sen satt jag kvar hos henne i nästan en timme. Ville försäkra mig om att det hade blivit bra igen. Det blev bra igen. I alla fall någorlunda.

Nu såhär i efterhand vet jag att det bara var ännu en vändning. Ännu ett utbrott och ännu en gång en våg av känslor. Skönt att gråta ut, men denna gången var extrem. Jag var genomsvettig och hade ont i kroppen fysiskt efteråt, särskilt i magen. Det är bättre nu, i alla fall. Jag tycker bara att det gör ont att se min egna mamma så som jag gjorde idag. Jag vet innerst inne att hon älskar mig, men jag belastar henne och pappa. Jag vet att det inte är mitt fel, men det känns annorlunda när man får sin mamma att gråta.

Tack TS.