My brain is refusing me

Kämpa, kämpa, kämpa. Kom igen nu då för fan! Upp med hakan, ta dig i kragen och försök åtminstone. Det finns folk som har det tusen gånger värre än dig så sluta upp med sånt här och var lite glad istället! Var glad att du har föräldrar som bryr sig! Det finns ungdomar som inte ens HAR några föräldrar!
Hur många gånger har jag inte hört det? Hur många gånger har jag bara behövt ha någon som lyssnat istället för att komma med tjäcka pepp-ramsor och skit? Alldeles för många. Ibland behöver jag bara ditt öra eller dina ögon. Kanske en kram? Kanske en axel att lägga huvudet på en liten stund?

Det enda som håller mig igång, precis just nu, är vetskapen om att på måndag ska jag träffa läkaren och sedan redan dagen efter ska jag träffa Isa igen. Det känns oerhört skönt att inte behöva vänta i två veckor på att få prata av sig. Dessutom trivs jag hos Isa, och jag tycker om henne. Jag känner att hon behandlar mig med respekt och förståelse. Även fast hon kanske inte förstår minsta lilla tanke jag har, så har hon kommit med mycket förklaringar på saker och ting. Jag gillar henne. Hon kallar mig även “vännen” rätt ofta. Men inte på ett sånt irriterande sätt som vissa gör, utan på ett snällt sätt. Jag hör på henne att hon menar det, att jag är hennes vän.
Planen för måndagen däremot är ett 20 minuter (ungefär) långt samtal där jag ska tigga sömnpiller. Tigga och tigga… jag ska be snällt. Har kanske blivit lite “immun” när det gäller Lergigan då jag har haft det så länge nu. Vi får se hur det går.

Vad gäller bilden jag håller på med, så ska jag alldeles strax ladda upp den. Igår var jag så nöjd med den, och kände mig riktigt duktig. Men idag när jag såg på den igen så såg jag bara en massa fel och fula misstag. Tänker ta mod till mig och ladda upp skiten ändå, minsann!