Insomni

05.10
Jag skiter fullständigt i det här nu. Jag ger upp. Ingen idé att ligga i sängen, vrida sig fram och tillbaka utan att det händer något. Känner inte det minsta att jag är sömnig, kanske lite men knappt så det märks. Tog en Lergigan vid 01.00, men känner ingen effekt. Min kropp har nog blivit immun mot Lergigan eller nåt. Inte bra, då Propavan är inget jag är sugen på att ta en gång till då jag fick såna hemska myrkrypningar av dom förra gången.
Medan jag tjatar på om mina mediciner så kan jag höra någon därute tänka det gamla vanliga… “Du måste ha rutiner för att bli trött på kvällarna”.  Om det vore så enkelt. Behöver nog inte säga mer än så, men tro mig – jag önskar att det vore så enkelt.
En annan sak, förutom dom vanliga tankarna som håller mig vaken, är att det nu såhär framåt sommaren blir ljust så fort. Fåglarna börjar kvittra redan vid 3-tiden, vilket gör mig fruktansvärt stressad vilket i sin tur leder till att det är ännu svårare för mig att somna. Jag brukar hänga diverse filtar framför mina fönster, men det tar inte bort fågelkvittret…

05.25
Dödsångesten gör sig påmind hela tiden. Jag får en obehaglig känsla i magen när jag tänker på det, och instinktivt vill jag ropa på Toya. Hon ger mig tryggheten jag vill ha, men inte kramen jag behöver. Hennes mjuka päls och snälla ögon är hur bra som helst, men just närheten till en människa jag känner mig 110% trygg med är något jag saknar just nu. En som bara håller om mig utan att prata. Mamma. Mamma är den första jag tänker på. Det tror jag nog många av er känner igen sig i. Tryggheten hos en mor är något av det svåraste att ersätta. Jag önskar bara att mormor fanns kvar hos oss, så att även min mamma kunde få en sån där trygg och förstående kram precis som jag vill ha…

05.35
Börjar fundera på att bara lägga mig ner och blunda. Lägga huvudet på min knöliga kudde och räkna långsamt ner från 500.

05.45
Ingen idé. Jag skiter i det här nu. Rapporterar senare idag om hur det har gått.