Jag förstår inte. Jag har alla förutsättningar för att det ska gå bra för mig i skolan; bra lärare, schyssta kursdeltagare (som skolan kallar oss) och stöttande föräldrar. Ändå funkar det inte. Ändå går allt åt helvete och jag fixar inte ens att åka dit, trots att jag får skjuts på morgonen. Vad fan är det som inte stämmer? Jag. Det är mig det är fel på, det är inom mig som rädslan ligger. Det spelar ingen roll att jag har fått plats i baskursen och bara har 6-8 klasskamrater. Jag är ändå livrädd på morgnarna. En fullständigt orealistisk rädsla kanske, men den känns så tung för mig. Så jävla tung att jag knappt kan andas.
Jag har inte fått träffa Isa på snart två veckor. Förra veckan ringde psyk och avbokade. Jag fick en ny tid igår men även den avbokades på grund av sjukdom. Inte alls bra tajmat, inte alls...
Måste kämpa på...
2 kommentarer:
Det handlar om acceptans min vän. Vad som än är felet så borde du sluta skylla på dig själv. Oavsett omständigheterna så är du den du är och känner det du känner. Du kan inte vara någon annan än dig själv och du kan inte befinna dig i en annan situation än den du är i.
Jag säger inte att du inte kan lyckas, för jag vet att du kan klara av vad som helst. Men försök se saker ur ett annat perspektiv, sluta jämföra dig själv med andra som klarar av en "baskurs med 6-8 klasskamrater" med lättnad.
Försök se det ur en positiv synvinkel, du kämpar på och du lever. Bara det är värt att fira liksom. Ta saker i din takt och sluta jämföra dig själv med andra.
*kram*
hej
ibland kan de va minnenb osm stör en
saknar dig
tänker på dig elise
kramar
johan w
Skicka en kommentar