Social fobi

Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Jag tänker att om jag skriver det väldigt många gånger så blir det tillslut bara ett påhittat ord. Ångest. Ångest. Ångest. Nej, det funkar inte. Istället blir det bara mer och mer verkligt; jag har ångest. Ångest inför morgondagen, dagen därpå, dagen efter den dagen etc. Jag mår lite illa, magen känns orolig, andningen är ytligare än vanligt och jag är lite skakig. Aldrig att jag lyckas somna utan att bli knockad medvetslös först. Jag måste vara utvilad imorgon, eller strunt samma. Jag skiter i det. Fokuserar på att försöka lugna ner mig själv istället för att försöka somna, det går nog bättre då. Måste lugna ner mig.

Alla människor. Alla NYA människor. Folk man ska skapa kontakt med. Folk man aldrig träffat förr som man måste prata med. Min röst. Jag gillar inte min röst, försöker göra till mig så att jag låter annorlunda. Jag skäms. De hör ju hur falskt det låter. Harklar mig och tittar ner i golvet för femtioelfte gången. Ser de hur rädd jag är? Hur jag skakar? Förmodligen. Aldrig att jag kan dölja det. Försöker lugna ner mig, lugna ner andningen så att jag inte skakar så mycket. Stoppar händerna i fickorna, som jag brukar göra när jag blir nervös. Fortsätter att stirra ner i golvet. Folk försöker prata med mig, jag låtsats lyssna medan jag helst av allt vill springa därifrån utan att se tillbaka.

Jag är livrädd. Detta är en irrationell rädsla; social fobi. Kroppen ställer in sig på livsfara, fast det egentligen inte är någon fara för mitt eller nån annans liv. Jag hatar det, att inte kunna fungera normalt bland andra människor... Fan. Hoppas att jag håller ihop imorgon, att jag orkar.