Det gör ont i hela kroppen

Jag måste få skriva igen, har ingen att prata med just nu så därför får det bli såhär.

Gråter fortfarande. Vill gråta. Försöker att inte låta det destruktiva ta över, vet att jag nog hade tappat kontrollen då och jag hade inte mått bättre efteråt. Istället låter jag mig få gråta, oavsett hur ont det gör.

Jag minns inte ens vilken dag det var du somnade in, Pontus. Jag minns inte. Det mår jag dåligt för men samtidigt förstår jag lite varför; det var en chock för mig. En traumatisk upplevelse på en lång tids smärtsam väntan. "Vad är det för fel? Varför mår han såhär?" Han kämpade på in i det sista. Han åt till och med sin sista måltid samma dag som han gick bort. Du var en riktig kämpe, min älskade Pontus.

Ibland önskar jag att jag hade följt med till djursjukhuset. Låtit dig få somna in i min famn. Samtidigt vet jag att jag inte hade klarat det. Själviskt nog så hade jag inte det. Jag hade förmodligen kollapsat på golvet, med dig i min famn.

Det gör så ont. Ren och skär smärta, rakt igenom hela kroppen.

Mer än två år har gått och jag är lika fylld av sorg nu som jag var dagen efter. Spelar ingen roll hur lång tid som kommer gå, jag ger mig själv tid. Låter mig själv fortsätta sörja.
Han var min bästa vän och nu finns han inte mer. Inte fysiskt men i mitt hjärta och i mitt huvud kommer han alltid att finnas och ingen kommer någonsin att kunna ändra på det. Aldrig.

Jag skiter i att det finns idioter som säger att "det är bara en katt, köp en ny". Vi har två katter nu, Rocky och Lloyd, och trots att jag älskar dom något ofantligt mycket kommer ingen av dom att någonsin kunna ersätta Pontus. Aldrig.

Sandra, hans syster fast från en annan kull, gick bort tidigare. Hennes bortgång var mer naturlig. Hon hade gett upp och somnade lugnt och stilla in. Pontus bortgång var på grund av en jävla tumör och han i princip rycktes bort från mig, på ett väldigt traumatiskt sätt. Dessutom var Pontus "min" och Sandra var min brors. Jag saknar henne ändå, förstås. Kommer alltid att göra det.