It only hurts when your eyes are open

Jag är arg. Ledsen. Ångestfylld. Ensam. Besviken. Frustrerad. Deprimerad. Impulsiv.

Har slutat med Cymbaltan. Cold turkey från 30mg. Kanske inte mitt klokaste beslut trots att detta måste vara försök nummer femtio, minst. Har försökt så många gånger innan men efter två dagar har jag rusat ner till pillerkartan och tagit min dagliga dos i alla fall. Utsättningssymptomen är inget vidare och jag mår skit. Här är en mysig liten lista på saker jag har känt av hittills:

- Ångesten är lättare att "ta på". Känner mig inte inkapslad i den på samma sätt utan får ut känslorna (gråt) när jag känner att jag behöver det.

- Aggressiv och allmänt förbannad. Blir förbannad på allt och alla och minsta lilla rörelse kan irritera mig till tusen. Går ifrån konversationen innan jag skäller ut människan jag pratar med.

- Yrsel och hjärnzappar. Flyttar jag blicken så zappar det till i huvudet följt av en litet susande ljud. Otroligt ångestframkallande då tinnitus är något jag är livrädd för. Allvarligt talat. Detta gör det ännu mer omöjligt att sova om nätterna. Sover på dagarna när jag kan höra motorvägens ljud i bakgrunden, lättare att inte fokusera på suset då.

- Impulsivitet/ingen riktigt gräns. Märker detta när jag ska hälla upp saker framförallt. Ett exempel är badskum. Jag måste riktigt tvinga mig själv att sluta hälla upp mer (vill ju inte fylla nedervåningen med badskum...) men det är så svårt. Känns bra på något sätt att trycka hårt på flaskan så det bara forsar ut. Lite samma när jag skulle tvätta bilen igår, fick lugna ner mig själv flera gånger... Tror att jag skrämde farsan lite faktiskt.

- Nära till gråt/triggas lätt. Gråter för minsta lilla. Jävligt pinsamt egentligen, bäst att hålla mig inomhus...

Trots alla symptom så känner jag mig nöjd. Jag vill inte ta Cymbalta mer. Aldrig mer ska en Cymbalta-kapsel få ta plats i min kropp. Fanskapet gör ingen nytta för mig och så är den så jävla dyr också. Ska ta ett riktigt snack på psyk imorgon när jag ska dit. Har redan bett om en ny läkare men vi får se när jag får träffa en ny... Gissar på 2-3 månader om jag har tur.

Allting gör psykiskt ont och jag fattar inte att jag fortfarande lever.