Ensam i natten

Det finns dagar jag bara vill lägga mig ner och bli osynlig ett litet tag. Eller en ganska lång stund, beroende på hur tungt det är. I natt är en sån stund. Jag vill lägga mig ner i gräset, på rygg, och bara titta på stjärnorna; fantisera om att det finns liv någonstans där ute. Kanske en helt annan värld än denna. Kanske önska att jag helt enkelt har hamnat på fel planet, att mitt riktiga hem finns någonstans långt långt bort. Men det är bara spekulationer. En känsla. En sån känsla som fullständigt paralyserar en. Får en att bara vilja lägga sig ner en stund. Fundera.

I natt är jag ensam. Både fysiskt och psykiskt. Mitt inre känns så långt bort från allt annat och alla andra, som om jag vore försvunnen i mig själv. Tankarna rusar omkring, flera hundra på en och samma gång. Det är utmattande att ständigt vara i konflikt med sig själv, att aldrig kunna vinna en argumentation för oavsett vad så har jag alltid fel. Jag ÄR alltid fel.

Just nu sitter jag ute i förrådet (i anslutning till garaget) och skriver. Det är här Hera bor om nätterna, min kanin. Om dagarna får hon komma ut i solen, skutta runt sådär härligt som bara kaniner kan och sedan nästan lite våldsamt slänga sig ner på sidan och pusta ut i ren lycka. Ren, naturlig och hundra procent äkta lycka. Jag älskar henne. Jag älskar hennes ärlighet, hennes kärlighet, hela hennes väsen. Det finns inte en enda ond cell i hennes kropp överhuvudtaget, precis som alla andra djur. Det behövs inte så mycket funderande innan man inser varför jag lever för djuren. Tack vare djuren. Ibland är det ett rent helvete dock då det finns så många "människor" som enbart verkar leva för att göra djur illa. Bara tanken knäcker mig och jag får tillbaka den där känslan av att vilja lägga mig ner...

Så länge jag lever ska jag leva för djuren. Så enkelt är det och jag skiter i vad folk tycker.

//end_rant