Jag springer. Löptränar.
Jag brottas med tankarna.
Mat. Träning.
När fan tar det slut? Aldrig ett sunt förhållande. Det är min ex-tjej som planterade tankarna i skallen på mig. Garanterat. Jag hade kanske trillat dit förr eller senare men hon var kanske den utlösande faktorn.
"En gång levde jag på bara frukt, jag gick ner jättemycket!" sa hon.
Mhm. Det var 2008. Nu har det gått 6 år och jag sitter fortfarande i skiten.
Är det så jävla konstigt att man avskyr sig själv, koldioxiden man andas ut samt ens patetiska fotspår i leran? När hjärnan säger att jag inte ens borde ha fotspår.
Nej.
Nej, det är inte så konstigt. Viljan att ha kontroll är inte konstig. Den är destruktiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar