No time for sleep

Idag har jag fan varit duktig. Har städat rummet grundligt, nu måste jag bara byta lakan (det är sönderrivet). Och nu blev jag kissnödig men det får fan vänta –.-

Lyssnar på underbar musik. Lugn och fin. Precis som mitt mål för inatt – lugn och fin. Vill inte få ännu en attack. Fick det igår nämligen, och det var inte särskilt kul. Grät, skakade, svettades, svimmade nästan (jag skojar inte)… Jävla skit. Jävla skitliv. Jävla jag.

Imorgon är det måndag. Då är det 2 dagar kvar tills jag ska till BUP igen. Det är 2 jävla dagar! Känns så sjukt långt… EN dag är mycket. TVÅ dagar är oändligt långt. Alldeles för långt… Men jag får stå ut, det är det enda jag gör just nu. Försöker ta minut för minut, så att jag inte blir helt knäpp. Though I think I crossed that line a while ago. Ja. Just det.

Onsdag. Då är det BUP-time. Och då ska jag och min kära mor diskutera med H om min behandling.. om hur vi ska fortsätta. Och jag lär rapportera hur det gick. Even though not so many would be interested.

Nu ska jag tjocka mig med lakritspipor och dricka cider. Puss. Eller inte.

What have you done

Ny logga. Vad tycks? Ärligt talat skiter jag i vad du tycker, så lika bra att hålla käft.

 

Just nu är jag
arg

, ledsen, aggressiv, förbannad, hatfull, panikslagen, irriterad

svald av mörkret

så försök inte rädda mig

Serial Killers Elite

Boooyaah. Jag är medlem i en klan nu. Eller nu och nu, har varit det i några dagar och det är så jävla kul :) Får spela med minst 4 andra sKe-medlemmar och vi har skitkul. Mouhaha ;)

Funderar på att göra en engelsk blogg… Jag måste öva upp min engelska lite. Eller måste och måste, men jag vill kunna skriva på engelska utan att behöva blanda in svenska. Sådetså. Dessutom älskar jag engelska :D

Ångestpaniksjälvmordätstörninghelajävlaskitet

Jag ska inte finnas mer. Jag vill inte, orkar inte, kan inte och törs inte. Jag vill raderas från denna värld, helt och hållet. Och jag vet inte varför jag bloggar. Fan ta mig.

Var på BUP idag. Gick inte bra. Inte alls. Det slutade med att jag blev inlåst i mig själv. Satt bara där. Tyst. H försökte prata med mig, jag svarade med “mm”. Sen sa jag det. Rakt ut. “Jag vill inte leva mer”. H tystnade. Satt bara där. Men säg nåt människa! Inget. Inte ett ljud. Allvarlig ton i rösten. “Du måste lova mig att vi ses nästa vecka”. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar så länge till, det är verkligen kris nu. Allt har rasat. Jag har rasat. Jag vill bara ligga i min säng, ifred, och få sova. Eller dö. Det är kris nu. Jag lovade henne, eller inte lovade men jag sa att vi ses nästa vecka. Om vi gör det, så kommer hon få veta hur jävla jobbigt jag egentligen har det. Hon har bara fått veta hälften. Än.

Ligger i min säng och hoppas på att bli sömnig. Ingenting händer. Datorns fläkts susande ger ifrån sig ett irriterande ljud. Jag börjar bli lite avslappnad nu. Måste hämta ut fler sömntabletter, för just nu tar jag ångestpiller för att kunna somna. Visserligen är det ångest jag har på kvällarna/nätterna, men sömnpiller är så mycket bättre. Då kan jag sova nästa halva dag också, och sånt tycker jag om.

Det går inget bra på TV om nätterna. Gamla amerikanska TV-serier, lite nyheter, reklam, tråkiga program och ännu lite mer reklam. Jag har ingen film heller. Orkar inte titta på Smallville, jag är inte på humör. Det var längesen jag var på humör för det. Har befunnit mig på säsong 5 nu i snart två månader. Vet inte när jag senast såg ett avsnitt…

Imorgon, eller ja – idag – ska jag träffa C. Dock vet jag inte hur det blir med det för som det ser ut just nu lär det inte bli av. Jag orkar inte, helt enkelt. Hatar mig själv för det. Varför ska jag alltid vara så jävla patetisk? Jag vet fan inte. Men en sak säger jag bara. Fan ta mig.

“Fasansfullt ögonblick”

Så, hur har det gått med min så kallade diet? Käpprätt åt helvete. Allt som kunde gå fel, gick fel. Jag misslyckades (som vanligt) katastrofalt. Perfekt, precis vad jag behöver just nu – fler misslyckanden. Jävla skit.

Imorgon (eller idag som det blir), måste jag åka in till stan, möta upp M och så ska vi exponeringsträna. Yay. Eller inte. Morsan ska visst åka med, vilket inte är bra för då kan jag inte smita därifrån. Inte åka en extra hållplats och sen gå och gömma mig nånstans. Jävla skit. Men jag ska nog komma på nån bra flyktplan, that’s what I do – escape…

Just nu glor jag på tv, anteckna för fan, och funderar på ingenting. Ska snart ta mina Atarax och sen ligga kvar här, glo vidare på tvn och sen tillslut lär jag somna framför tvn. Nice. Är rätt skönt att bara ligga här, känna hur trött jag blir och sen blir allt suddigt och sen sover jag. Nice det med.

Jag ska ta lumpen, så det så.

NU JÄVLAR :D

Nu ska jag fanimig gå ner i vikt! Jag påstår inte att jag är tjock, men jag vill gå ner åtminstone några få kilon. Min mage börjar bli rund, och jag hatar det… Så här är mina planer på att lyckas:

- Jag ska bara äta om min mage kurrar
- Inte äta något efter klockan 18.00
- Dricka lightläsk istället för vanlig
- Äta massa frukt, flera gånger om dagen
- Ingen snabbmat!!!

Och nu JÄVLAR ska jag fan lyckas! Är sjukt motiverad. Har försökt säkert tusentals gånger innan, men denna gången jag ska bli av med extrakilot/kilona. För jag vill inte ha en ölmage i sommar :O

Sen har jag även tänk att varje kväll så skriver jag här i bloggen om hur det går. Om jag har misslyckats med nån av punkterna osv.. Och jag vet att ingen därute i cyberspace faktiskt bryr sig om mig – särskilt inte när det gäller detta – men jag gör detta för min egen skull och skriver därför för min egen skull. Det är viktigt att hålla koll på detta, anser jag, och återigen – NU JÄVLAR!

Should’ve but didn’t

Var på BUP idag. På egen begäran. Kände att jag behövde prata med nån, går och bär på så mycket skit så snart spricker jag fan :S Men det var skönt att få snacka med H, berättade allt jag går och bär på - okej, inte exakt ALLT, men nästan. Även fast hon inte fattar särskilt mycket av det, så kändes det ändå bra.
Imorgon blir det ytterligare BUP, men då ska jag träffa M, som ska hjälpa mig att komma igång med livet (om man kan säga så?). Vi ska väl hitta på nåt, men vet inte vad – vilket jag inte gillar. Vill veta exakt vad som kommer hända och vem som ska vara där, annars får jag en smula panik… Menmen. Vi kanske går ut och sätter oss i solen? Hoppas det.

Solade även idag. Så jävla skönt. Låg ute i solen i gammelmorfars gamla tältsäng från mitten på 300-talet XD Nej, men den är jävligt bekväm faktiskt. Ska se om jag hittar en bild på nåt liknande. 5 minuter senare: Nix. Hittade ingen som ser någorlunda likadan ut :( Men jag kanske kan förklara (om nu nån råkar bry sig) – man kan fälla ihop den. Om du tänker dig en säng, så kan man fälla in huvud- och fotänden Visserligen har tältsängen ingen direkt huvud- eller fotände, men man kan i alla fall fälla in båda ändarna. Och sen har den 2 ben som man också fäller ut, på varje sida. Och nej, jag har ingen aning om varför jag skriver detta :O

Slutbabblat om tältsängar och BUP, nu till nåt roligt – Toya. Idag åkte jag, mamma, Aito och Toya till Husie Mosse och gick en promenix. När vi ska gå över en träplanka, alltså en bro, över ett litet geggavattenfallliknandesak så halkar Toya rätt ner i geggan. XD Hela hennes högra sida var täckt av gegga :D Så söt hon var x) Jag fick såklart duscha av henne, särskilt i och med att hon rullade sig i gammal hästskit på mossen också :) Jag älskar den hunden. <3

FUCK YOU

okej, nu är det såhär att jag vill inte leva mer. jag vill inte. JAG VILL FAN INTE MER NU JÄVLA SKITLIV. JAG ORKAR FAN INTE MER. jag gråter inte, jag andas inte häftigt. ändå pågår nån jävla KAOS inom mig. VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? nyss var jag ju glad för min nybäddade säng, nu vill jag strypa mig med lakanet. SKIT.


Copyright – Unsustained @ Deviantart ^

Falling, again

Tiden står still. Jag står still, men inom mig är det kaos. Allting har stannat upp. Allt. Allt utom mina tankar. Allt utom jag. Jag rusar runt i panik och vet inte vilken väg jag ska ta. Helt plötsligt vet jag. Men då blir det ändå fel tillslut.
Jag springer allt jag kan. Stopp. Vad nu? Varför stannade du? Varför springer jag inte vidare? Jo, för vägen tog slut. Helt fucking plötsligt slutade vägen. Precis innan stupet stannar jag. Tittar ner i avgrunden. Minst 1 km djupt, om inte mer. Jag blir nerknuffad. Faller. Faller bara mer och mer. Längre och längre ner. Jag ser inget, allt är svart. Det enda jag hör är mitt panikslagna skrik. Svart. Tystnad.

Jag har ramlat ner i Gropen igen.

You don’t know me

För det första, kan någon fixa min mellanslagstangent? Den klyddar till tusen just nu, har ingen aning om varför den håller på som den gör. Har fått bygga upp den med häftmassa och den där lilla gummiploppen som ska reagera när man trycker på tangenten. Den hade lossnat nämligen(?).

 

Sitter just nu och lyssnar på musik, helmys. Regina Spektor och Ben Folds med låten “You don’t know me”. Har inte hört? Sök på Spotify eller YouTube för fan! Den är mysig såhär en söndagskväll när man helst vill sova bort den kommande månda’n.
Kan även rekommendera Fort Minor när man är på krigarhumör (a.k.a. PMS). Eller varför inte Hollywood Undead? Också fetingbra musik, faktiskt bättre än FM. XD

Ska bara säga det också… *andas in* Jag har börjat med Habbo igen. *högröd i ansiktet* Lol. Nä, men en aning pinsamt är det nog. Dom flesta där är runt 10-12 år gamla, och här kommer jag – en 17-åring. Haha. Sen att jag ligger efter i allt (Habbo har gjorts om så jävla mycket) gör knappast saken bättre. ^^

HAJDO

I love you

Unable to be described, too rare for that
I will never regret that we started to chat!
Nothing like an angel, she’s even more sweet
She knocked me off of my feet

Her smile is worth more than anything
Whenever I’m down, she makes me sing
She will always have a place in my heart
Not just a small one, but a huge part!

She gave me a reason to fight
And I dream about her almost every night
My biggest fear is to loose her, you see
Right beside her, that’s the place I wanna be

Someday, I’ll be there right beside you
And I hope you feel the same way too

I love you, Max. Now and forever.

Copyright © 2010 Elliott Wilén

Loosing it

Can’t breathe, helplessly falling again
I’ve come to realize, it all was in vain.
I’m about to break, I’m on the edge now
Can’t stop wondering how
Can somebody tell me what to do
Since I’ve lost my mind too …

What if you’re always on your own
And loneliness is all you’ve ever known?
What if no one understands your mind
And you’ve become completely blind?
What if you just wanna end the pain
And they’re just calling you insane?

Can’t breathe, the air is running out
It won’t help anymore, so stop shout
It’s already too late, I’m forever lost
You can’t bring me back, whatever cost
Let me go, my sweet, let me fly away
Please let me, I might be back someday

Copyright © 2010 Elliott Wilén