Monster

Jag känner mig apatisk. Bara sitter här och stirrar. Skulle vilja gråta, tror jag. Bara få ut alla känslor på en och samma gång men det går inte. Jag är bedövad av något men jag vet inte vad. Känslorna blir för många på en och samma gång kanske. Jag vet inte. Jag vet fan inte. Det är så snurrigt nu så jag vet knappt fram eller bak längre. Bara neråt och det är dit jag är på väg nu. Jag önskar att jag kunde beskriva mitt tillstånd bättre men jag finner inga ord. En del av mig vill bara få lägga sig ner och ge upp. Kasta in handduken. Skita i allt och bara få försvinna. Den andra halvan är förvirrad, frustrerad, rädd, arg. Ett virrvarr av känslor snurrar i huvudet på mig och jag förstår inte vad som händer. Jag vill bara få ett slut på det. Kunna stå upp utan att svaja till för minsta lilla vindpust.

Ilskan gör mig utmattad. Det är påfrestande att konstant gå runt och vara irriterad på precis allting. På minsta lilla rörelse den andra personen i rummet gör. Att fräsa till för att ens farsa försöker muntra upp en. Att inte vilja äta med resten av familjen av rädsla för att bli förbannad på grund av att någon tuggar lite för högt.

Rädslan för framtiden. Förvirrad över vem jag är. Frustrerad för att jag är såhär.

17 dagar kvar

Nu är det snart bara två veckor kvar tills vi drar ut på vägarna... Vill bara att tiden ska gå fort så att vi kan åka. Längtar rejält, med andra ord. Längtar efter att få komma bort ett tag, känslan av frihet och även riktiga sovrutiner. Ska bli skönt på ett sätt att inte ha åtgång till internet, samtidigt som jag kommer sakna en del. Kommer att ta med mig kameran så jag lär ha en del att göra sen när jag kommer hem igen; ladda upp bilder här och var. Fast det gör ingenting för jag älskar att visa upp bilder...

Ser fram emot VM-semifinalerna imorgon. Jag hoppas att Sverige och USA får mötas i finalen. Sverige ska visst möta Japan och USA ska möta Frankrike. Vore riktigt kul om Sverige vann och USA kom två. Ni skulle sett mig när jag tittade på kvartsfinalen mellan USA och Brasilien. Jag satt och svor, skrek, sparkade i luften och så vidare. Ut med domaren och in med Nalle Puh! Domaren var värdelös och jag kom fram till att hon antagligen var mutad.. Dömde straff, delade ut gula kort för glatta livet och dömde mål när det var offside. Jag hoppas att hon aldrig mer får döma igen för det där var bara löjligt. Det viktigaste är i alla fall att USA vann tillslut, på straffar :)

Do it like a dude

Fy satan vilka skönheter det finns i denna videon :P Maskulina tjejer får mig lätt på fall (så, nu har ni lärt er nåt nytt om mig)... Klart att feminina tjejer är fina men det är något speciellt med det där tuffa skalet fast mjuka insidan. Det korta håret, fräcka kläder... Lite som P!nk, om ni fattar? Hon har kort hår fast är ändå feminin och sådär. Ska sluta skriva nu innan jag gör bort mig fullständigt.

En sak är säker - jag gillar tjejer!

Saknad blandat med sorg gör ont

Hittade lite gamla bilder på Pontus innan. Jag saknar honom. Det gör fysiskt ont och jag gråter. Jag hoppas att jag en dag får träffa honom igen. Pussa honom på nosen och säga att jag älskar honom en sista gång...

Jag fann Simple Plan's nya låt "Gone too soon" för nån vecka sen. Varje ord, VARJE ord, stämmer in på Pontus. Hur han alltid fanns där. Hur jag aldrig kommer bli den jag var utan honom. Hur han försvann för tidigt... jag sörjer. Jag saknar även hans syster Sandra som gick bort bara något år tidigare... Ni är älskade. Jag hoppas att ni vet det...

Här är låten...

Hey there now
Where'd you go
You left me here so unexpected
You changed my life
I hope you know
cause now I'm lost
So unprotected

In a blink of an eye
I never got to say goodbye

Like a shooting star
Flyin' across the room
So fast so far
You were gone too soon
You're part of me
And I'll never be
The same here without you
You were gone too soon

You were always there
and like shining light
on my darkest days
you were there to guide me

Oh I miss you now
I wish you could see
Just how much your memory
Will always mean to me

In a blink of an eye
I never got to say goodbye

Like a shooting star
Flyin' across the room
So fast so far
You were gone too soon
You're part of me
And I'll never be
The same here without you
You were gone too soon

Shine on! Shine on!
To a better place
Shine on! Shine on!
Will never be the same

Like a shooting star
Flyin' across the room
So fast so far
You were gone too soon
You're part of me
And I'll never be
The same here without you
You were gone too soon

Paw of Darkness

Toyas tass som vi skannade in med vår
nya skrivare som jag och farsan köpte idag. ;)

Till Nip!

Okej, peeps. Jag tänkte visa en bild på en mycket fin vän jag har fått turen att lära känna över internet. Detta kan dock bli lite smått problematiskt då jag inte ens har en bild på henne... Så jag tänkte att ni får visualisera istället! Hon har långt fint hår, ett linne med rosor på, fina armar, väldigt fina ögon och fina ben (? Har inte sett benen än xD). Det allra viktigaste och finaste på henne är att hon är så otroligt snäll, omtänksam och framförallt förstående. En annan väldigt bra egenskap är att hon är så otroligt grym på datorer! Jag känner mig som en gammal gubbe just nu, när vi försöker få ordning på min egna dator... Det känns som kinesiska och nu överdriver jag inte. Du ska veta att jag är otroligt tacksam för att du orkar hjälpa mig! Någon dag ska jag betala. I kakor... tee-hee.

Nip, jag är glad att jag har hittat dig!

Aito, min champinjon

Aito, the champinjon :D

…

…

Min bästa vän Toya

     Toya 2008 och 2011. Enligt mig har hon bara blivit sötare och sötare!

Jag tänkte skriva lite om Toya. En av mina bästa vänner. Om hur hon flyttade in hos oss julen 2007 och hur hon har blivit en i familjen.

Innan hon flyttade in hos oss skulle vi lära känna varandra. Vi åkte med jämna mellanrum hem till uppfödaren (både Aito och Toya föddes där) och tog korta promenader med Toya. I början var hon väldigt osäker och tittade bakom sig flera gånger för att se om Annika (uppfödaren) var där. Vi fick nästan dra henne efter oss så osäker hon var. Det är en väldig kontrast till hur otroligt tillgiven, lojal och trygg hon är hos oss idag.
Efter att vi hade gått promenader med henne i några veckor var det dags att sova över oss, bara en natt. Givetvis kände hon sig vilsen och lite otrygg, men det blev ändå en lugn natt. Dagen därpå fick hon åka hem.
Dagen kom då Toya skulle flytta in hos oss. Tyvärr spenderade jag dagen hos min dåvarande flickvän och kunde inte vara med och hälsa Toya välkommen och det ångrar jag än idag. Det var den 21 december 2007 som Toya officiellt flyttade in och det tog inte lång tid innan vi lärde känna henne.
I början var Toya givetvis osäker och lite otrygg men efter ett tag började hon även lära känna oss och tillslut blev hon väldigt fäst vid oss. Varje gång någon kom hem blev hon överlycklig och hon somnade tryggt bredvid pappas säng. Än idag blir hon lycklig när någon kommer hem (särskilt pappa) och hon hör på långt håll om någon är påväg mot dörren. Hon kan även höra på långt håll att någon av våra bilar är i närheten och springer då och ställer sig vid dörren. Ibland gnäller hon lite, som för att säga “Kom in nu då så jag kan visa dig hur mycket jag har saknat dig!” :)

Toya är nu en av mina bästa vänner. Hon märker direkt om man är ledsen eller upprörd på något sätt och vill gärna trösta en om så är fallet. Om någon i hushållet höjer rösten eller bråkar vill Toya gärna att man ska sluta så fort som möjligt. Hon blir väldigt osäker och man kan verkligen se det på henne. Det är rätt bra ändå, för så fort någon av oss vill höja rösten så säger Toya till att man ska lugna ner sig. Vår lilla peace-maker! ;)

Toya, jag älskar dig!

Svar på Christel’s kommentar:

Vi drar härifrån den 29:e juli
och är hemma igen den 5:e augusti!

Äventyr…

Igår (30 juni) tog sig Rocky och Lloyd upp på taket genom mitt fönster som jag glömt att stänga… Rocky satt på en fönsterkåpa och Lloyd satt ända uppe på taknocken. Båda två var skiträdda och jamade i kör. De satt som fastklistrade och ville verkligen komma ner. Stackars… Tur att jag och mamma upptäckte dem. Vi skulle bara ut i trädgården och borsta Aito lite (då han fäller) och när vi kom ut i trädgården låg han på gräsmattan och stirrade rätt upp i luften. Vi tittade åt samma håll som han gjorde och där satt Rocky. Det tog en liten stund innan vi upptäckte att Lloyd också var på taket. Jag var tvungen att skratta… skratta åt hur roligt det faktiskt såg ut. Det kan tyckas elakt, men deras och morsans uppsyn var rätt “priceless” om vi säger så. :P
Jag fick fatt i stegen och klättrade upp (efter mycket klydd med att koppla ihop 2 stegar till en lång för att kunna nå hela vägen) till Lloyd. Han gick närmare mig och jag riktigt såg på honom hur han ville komma ner. Jag fick tag i hans nackskinn och bar ner honom för stegen samtidigt som jag höll honom i nacken. Även det kan tyckas hemskt men tro mig – Lloyd ville komma ner mer än nåt annat och desstom sa han inte ett ljud. Det gjorde nog inte särskilt ont och jag behövde inte hålla honom så länge, vi var nere rätt fort.
Under tiden jag klyddade med stegen (och blev genomsvettig) försökte morsan ringa farsan som var på repetition. Hon fick inte tag på honom utan ringde till en vän till familjen som cyklade i ilfart till oss. Han hjälpte sedan Rocky ner och båda katterna klarade sig oskadda. De enda som blev skadade var nog isåfall jag och morsan… våra hjärtan :P


Riktigt såhär såg inte mina katter ut… haha.

Dagens lektion: STÄNG FÖNSTRET ELLER DÖRREN TILL MITT RUM. Det kunde ha slutat illa… Tur att båda två är såpass lugna och höll sig lugna mitt i alltihop. Nu pratar jag förstås om katterna; jag och morsan flög runt med stegar och telefoner ;)

Längtan

Jag längtar nåt oerhört efter att få åka på husbilssemester med päronen och hundarna. Det ska bli så jävla kul rent ut sagt att få ge sig ut på vägarna, åka precis vart vi vill och framförallt – bo i en husbil. Friheten att åka vart man vill är nog det som lockar allra mest. Att hundarna får följa med är också en kul grej. Det kommer bli mysigt att somna till ljudet av en snarkande Toya och en Aito som drömmer :P

Vi har inte bestämt vart vi ska åka någonstans och inga som helst resplaner är gjorda. Jag har bett päronen att inte göra upp några heller för det känns som att det blir mer frihet utan. Kunna åka dit näsan pekar så att säga. Känna att “idag vill vi nog åka söderut” och så gör vi det helt enkelt. Nice! Visserligen har vi en hel del önskemål vart vi vill åka; Göteborgstrakten (farmor och Max) till exempel. :)

Dagen idag har varit kort men ändå helt okej. Just nu sitter jag på mitt rum med båda fönstrena öppna för maximal nedkylning. Toya ligger i soffan bredvid mig och jag har tända ljus på bordet. Rätt mysigt faktiskt. Slötittar lite på TV och låter maten sjunka. Känner mig smått illamående emellanåt men jag hoppas på att det går över snart. Har vissa dagar då det är såhär och oftast brukar det faktiskt hjälpa bara genom att borsta tänderna…