Lonely day

Sitter här i mitt rum och spelar MW2. Lyssnar på musik. Hostar. Funderar. Tänker. Snart börjar skolan. Gymnasiet. Och nej, jag är inte 16, jag är 17 och jag HAR hoppat över 1 år. Därför börjar jag gymnasiet nu. (Lång historia, kan vi ta en annan dag). Ska gå Musik. IV. Men för mig har det dära “IV” ingen betydelse. Jag tänker skaffa kompisar. Ett gäng med likasinnade. Några man kan hänga med på kvällarna, på dagarna eller helger (varför inte alla tre? ^^). Nice.

Morsan säger att jag mår bättre. Att jag har blivit friskare från depressionen, ångesten och det. Att jag bara säger emot när hon säger det. Men jag säger bara som det är. Jag vet att jag inte mår bättre nu än jag gjorde innan semestern (vilket folk tror). Jag mår likadant. Jag har fortfarande samma tunga tankar, samma tankemönster och ångest. Jag fick separationsångest av att inte få prata med Hedvig på 4 veckor. Separationsångest av en PSYKOLOG. Det är något fel på mig, jag vet det… jag vill inte att det ska vara det, men något är snett i skallen. Om ingen vill ta reda på vad, så får jag väl själv göra det…

I can't tell you what it really is
I can only tell you what it feels like
And right now it's a steel knife in my windpipe
I can't breathe but I still fight while I can fight
Eminem – Love the way you lie