Mötet gick bra. Gick därifrån med tårar i ögonen, för jag kände att det blev misslyckat... Men nu såhär efterhand känner jag ändå att det gick bra. Idag tog vi tag i ADHD/ADD-utredningen, vilket jag bara vill få överstökat. Har aldrig haft misstankar om varken ADHD eller ADD. Får försöka tänka positivt, om jag nu har det så kan jag få rätt medicin och behandling - precis som med borderline. Jag har fått tänka positivt väldigt mycket på sistone, trots att det är mycket som trängs i huvudet på mig. Diverse tankar och funderingar. Men de kan jag ta itu med efteråt, nu är det utredning som gäller...
Jag får erkänna, sista tiden har varit ett helvete. Sista veckan, främst. Varenda kväll har jag brottats med mina självmordstankar och impulser. Skadebenägenheten pressar mig varje dag och jag får snart spel på mig själv, rent ut sagt. I vissa stunder känns det som att det är någon annan inuti mig, som bestämmer. Ingen röst, utan bara känslorna. Det känns så främmande på något sätt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Detta leder givetvis till panik, och att jag inte kan somna förrän vid 5-tiden på morgnarna. Ska prata med läkaren den 18 april och be om bättre sömnpiller.
Vad gäller min andra medicin så sköter jag inte mig precis. Jag har hoppat över varannan dag, dels för att jag har glömt och dels för att jag helt enkelt känner att det inte är lönt. Jag känner ingen skillnad, så medicinen fungerar nog inte för mig. Det var tänkt att jag skulle gå upp till 125mg om dagen efter några veckor. Fick det nedskrivet av läkaren, och den lappen har jag förlagt någonstans. Fan. Måste hitta den.
Tankarna som dominerar just nu är självmordstankar. Jag vill bort härifrån och jag vill få hjälp nu. Jag vill ha uppmärksamhet och jag får impulser av att slänga mig ut genom fönstret. Vad är det som händer egentligen? Varför känner och tänker jag såhär? Jag blir rädd för mig själv när det blir såhär. Jag vill ju inte dö, inte egentligen. Men samtidigt orkar jag inte leva. Jag orkar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar