Taking over

Detta kan vi kalla en fortsättning på mitt förra inlägg.

Bild: bucz @ deviantart

Jag har trillat dit igen, som sagt. Ner i avgrunden, ner i det svarta. Innan var jag i det ljusa, glädjen och värmen. Där var jag förra veckan. Då umgicks jag med mina föräldrar, jag följde med på olika saker och jag var social. Nu vill jag bara vara på mitt rum, ifred, och jag hatar hela världen. Mest mig själv. Stänger in mig i mig själv och låter ingen komma nära. "Do not disturb, I'm disturbed enough already" Lite ironiskt, för ändå känner jag mig ensam och vill ha någon nära. Men inte för nära, det trivs jag inte med. Sådär på lagom avstånd, men ändå... nära. Fast... ja.. Jag vet inte.

Alla tankar i huvudet. Allting runtomkring som bara susar runt och jag hänger inte med. Vad är det som händer? Är jag på riktigt? Är detta verkligheten? Om det är det vill jag få sova bort den, den är för tung för mig. Mina armar orkar inte bära på den mer nu. Ändå måste jag fortsätta, kan inte ge upp. Får inte ge upp. Det enda jag vill är att ge upp, ändå kämpar jag. Något måste vara bra, kanske inte alltid, men ibland. När jag är i ljuset, i glädjen är det bra. Då är det nästan lätt. Sen sjunker jag igen. Som nu.

Jag ligger på min säng, hopkrupen. Musiken är igång på hög volym, jag hör inget annat förutom mina egna tankar. Det spelar ingen roll hur hög musik jag än har, tankarna överröstar alltid. Jag tänker på vuxenpsyk, jag tänker på mediciner, jag tänker på hur mycket jag avskyr mig själv, jag tänker på alla runtomkring mig. På hur jag sårar dom om och om igen. På hur jag ber om förlåtelse hela tiden. På hur tjatig jag måste vara. Försöker att gråta. Känner att det vore skönt att få göra det precis just nu. Ingenting. Helt dött. Borde jag inte gråta nu? Borde jag inte bara få släppa taget och gråta ut precis all äcklig ångest och alla surrande tankar jag har? Jag önskar att jag kunde, men det går bara inte. Det är totalstopp.

Försöker fokusera på en punkt. Precis, där på väggen, stirrar jag. I en timme ligger jag så. Helt tyst, nästan död. Jag balanserar, men trillar hela tiden över på en sida. När jag sedan kliver upp på linan igen, trillar jag ner på andra. Där går jag, på linan, och trillar hela tiden. En hel rad av misslyckanden, rätt ner på en av sidorna. Antingen landar jag mjukt och varmt eller hårt och kallt. Just nu har jag landat på den hårda och kalla sidan och jag kämpar för att ta mig upp på linan igen. Jag kämpar.