Liten fråga bara.

En läkare skriver ut en medicin till mig med "väldigt allvarliga biverkningar" och påpekar om och om igen om hur farligt det kan vara. Högt blodtryck och stroke. Läkaren lovar att ringa en gång i veckan för att kolla hur jag mår av medicinen. Sagt och gjort, mötet avslutas och jag hoppas på en förbättring i livskvalitén tack vare min nya medicin. Kanske kan jag äntligen ta tag i skolan och göra något vettigt av mitt liv.

Väl hemma läser jag flitigt på om medicinen och förstår vilka biverkningar som kan väntas. Jag känner mig ändå ganska trygg trots detta, läkaren har ju lovat att ringa och kolla hur läget ligger - no worries.

Första dosen går smärtfritt, i alla fall i några timmar innan magvärken kickar in. Jag känner mig illa till mods rent generellt men har förstått att medicinen kan få en att må såhär. Sen ska ju läkaren ändå ringa så jag fortsätter med medicinen i några dagar. Fredagen kommer, dagen då läkaren ska ringa, och jag ser fram emot att få avge en lägesrapport och kanske få lite feedback.

Inte ett ljud från läkaren.

Ingen ringde. Inte första fredagen, andra fredagen, tredje fredagen... Inte en enda gång ringde läkaren och kollade hur det gick för mig. Ingen från psykiatrin ringde. Kanske var läkaren på semester eller var tvungen att vara ledig - men ingen hörde av sig om det. Inte ens ett sketet litet mejl eller röstmeddelande någonstans. Inga missade samtal - nada.

Jag slutade ta medicinen efter bara någon vecka. Magvärken och det generella illamåendet kändes onödigt och dessutom fanns det ju ingen som höll koll på hur det gick. Det var mitt i sommaren också så jag hade ingen som helst samtalskontakt. Att söka in akut till psyk kändes inte särskilt aktuellt heller - läkaren jobbar som överläkare där...

Är det okej?

Jag är förbannad på psykiatrin. Förbannad för att ingen verkar bry sig. Förbannad för att läkare efter läkare totalt skiter i hur man mår och bara bryr sig om att skriva ut så mycket piller som möjligt. Om man nu vill jobba med människor på det sättet (det är ju rätt personligt arbete) så kan man i alla fall försöka? Det känns som att man bara blir omkringputtad hit och dit men ingen vet vad som behövs göras. När man tillslut höjer rösten så vänds allt emot en. Då är det en själv som har gjort fel, som inte har öppnat sig tillräckligt.

Ge mig styrka...