Tiden rör sig sakta framåt. Min tid är långsam men allt och alla runtomkring rusar förbi som om det brann någonstans. Inte är det inom mig, jag känns kall och konstig. Det snurrar mycket i skallen, svårt att få rätt på orden men jag försöker. Vill förklara, be om förlåtelse, ursäkta mig själv. Jag är aldrig socialt aktiv online längre. Ibland, kanske. Väldigt sällan.
Min Facebook-profil är ödsligt inaktiv och jag har olästa meddelanden i min inkorg. Kan inte finna energin eller motivationen att läsa, att ta kontakt, att vara social. Jag ser ingen mening i någonting längre.
Det är patetiskt, har jag inget alls att leva för? Klart du har. Ryck upp dig, för fan. Nej. Hade det varit så enkelt hade allt sett annorlunda ut. Jag önskar att det vore så enkelt.
Någon annan har tagit över min hjärna nu, är helt övertygad om det. Det konstanta mumlandet är inte längre bara ett distraktionsmoment - jävlarna har avancerat. Börjat säga saker på riktigt. Upprepar sig själva. Som om min egen hjärna försöker ta sig ut ur kraniet på mig, ta kål på mig, radera mig. Som om den har gett upp helt.
"Jag vill inte leva", "Jag ska ju ändå inte leva mer" och "Nu vill jag dö" upprepas om och om och om och om och (......) igen, hela dagen lång. Det är inte jag, jag är inte så och därför måste det vara någon annan som infiltrerat mitt inre. Eller är det jag? Har jag sjunkit så långt ner i skiten att jag börjar inbilla mig saker? Kanske försöker jag, patetiskt nog, att bygga upp en fantasivärld. En värld där allting är som det borde, som jag önskar att det vore.
Jag vet inte. Om nätterna är det aldrig tyst. Förra natten var dom väldigt aktiva. Hörde t.om. något som lät som ett hundskall fast mycket mer aggressivt, skarpt och hastigt. Hoppade till, så som man gör när man hör en plötslig smäll, och blev sedan smått orolig. Det var ingen av mina hundar (Aito låg i fotänden av min säng och om det hade varit Toya hade Aito också börjat skälla men han sov djupt), det var hundra procent inbillning.
Nej, jag skäms inte för att säga det.... Eller jo, det gör jag. Ibland hör jag saker som ingen annan gör, punkt slut. Särskilt under perioder då det är extra mörkt. Overklighetskänslor och inbillade ljud och saker som sägs. Det bara är så. Det är obehagligt även om jag vant mig till en viss del.
Det är så rörigt. Måendet går upp och ner som en urspårad bergochdalbana. Under en dag kan jag må kalas tre, fyra eller ibland fem gånger... Tankarna rusar, kreativiteten flödar, jag är pigg, får saker gjort, pratar mycket, kan knappt sitta still... Sen händer något där uppe i hjärnkontoret och så störtar vi rakt ner i den djupaste av dom djupa avgrunderna och återigen är hjärnan inställd på att eliminera mig.
Men det är bara att bita ihop, se glad ut och fortsätta! Under topparna försöker jag uppskatta glädjen men det svider när skiten återvänder. Då stänger jag in mig på rummet med allt elände: ångest för allt jag gjort och inte gjort men borde göra, mörkret tar över och det bara brister. Jag gillar inte det. Gillar inte karuseller, särskilt inte bergochdalbanor. Blir höjdens och får klaustrofobiska känslor. Släpp av mig, jag kan stå och titta på istället...
Just nu väntar jag på kallelse till läkarn. Förhoppningsvis en remiss till ett DBT-team, han sa att jag kunde ha nytta av det. Han sa inte hur lång tid det kunde ta så jag går och väntar i ovisshet. Kommer jag ens existera när remissen dimper ner i brevlådan? Det är såna grejer som snurrar i skallen.
Släpp av mig, jag är yr och trött i halsen av att skrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar