Ingen

Livet fortsätter. Världen rusar förbi utanför min skalle och här sitter jag som ett fån, djupt försjunken i min egna värld. Allting verkar så långt borta. Som om jag inte existerar, som om jag knappt syns. Finns jag? Ingenting bevisar min existens, ändå känns saker omväxlande verkliga. Vem är jag? Det finns inget som definierar mig. Linjerna är suddiga, konturerna svåra att tyda bland all bakgrundsoröra. En längtan efter närhet, efter bekräftelse värker inombords. Kan ni se mig eller är jag precis så osynlig som det känns?

Många frågor, funderingar och tunga tankar. Att överhuvudtaget finna orken och motivationen att gå ur sängen på morgonen verkar bara hopplöst. Hellre ligger jag kvar i det lilla mjuka som finns kvar bland allt det gråa. Kudden och täcket blir som sköldar jag kan gömma mig bakom. Särskilt när Overkligheten smyger sig på och överraskar mig totalt. Nallen jag fick av mormor innan hon lämnade mig får bli mitt vapen. Oskyldigt, sårbart, otryggt. Monstren under sängen vet precis när och hur de kan anfalla mig. I sömnen hälsar det mörka på och mardrömmarna får mig att aldrig mer vilja sova. Men vad gör man när sömnen är det enda verkliga? Biter ihop och slåss.

Jag vet inte varför jag fortfarande lever. Finns. Existerar. Mitt liv har ingen mening, jag är inte påväg någonstans och allting känns smärtsamt onödigt. Ibland ligger jag ner på mitt golv och bara gråter. Det är då jag kan slappna av på riktigt, efteråt. Då alla känslor får lov att sippra ut, inte vara så abstrakta. Jag kan ligga så i flera timmar. Efteråt, när tårarna tagit slut, är jag så utmattad att jag ibland somnar.

Varför skriver jag allt detta? Jag vet inte. Jag har ingen aning alls. Kanske känner jag ett behov av att ventilera. Få ut det jag bär runt på i text. Något att ta på. Det blir på något sätt lättare att hantera när det går att ta på. Orden och bokstäverna talar för mig, säger saker jag aldrig skulle våga säga. Bara skriva. Kanske publicerar jag inte detta förrän om några dagar. Fundera lite på om det är värt det. Om jag vågar. Jag brukar öppna mig ganska mycket här, på bloggen och internet, men detta är mer än vanligt. Kanske publicerar jag det inte ens. Jag vet inte.

En sak jag är bombsäker på är att jag saknar mitt lilla "gäng". Chattarna som varade långt in på nätterna. Hur vi visste om varandras läkar- och psykologtider. Hur vi pepprade varann inför uppförsbackar. Hur vi hejade på varann oavsett hur mycket vi själva bar på. Styrkan, modet, kraften och motivationen vi fann hos oss själva när vi insåg att det faktiskt finns människor som rent och ärligt bryr sig. Jag saknar er. Allihop. Jag vet att ni finns där ute någonstans och det går inte en dag utan att jag tänker på er. Ärligt. Jag tänker på om ni har det bra, hur det går för er, om ni mår bättre och rent allmänt vad ni hittar på. Ni är fina människor. Ärliga. Jag hoppas att få chatta med er igen, snart.

En stor kram till alla kämpar där ute.