Mega update

Ett särskilt shoutout till dig, Jeam! ;-)

Dags för en stor uppdatering. Var ett bra tag sedan sist och det har hänt overkligt mycket under det senaste halvåret.

Det allra största som hänt och som fortfarande händer gäller könsidentiteten. Jag har kommit en lång bit på vägen i mina funderingar. Nu har jag en mycket klarare bild av hur och vem (samt vad) jag är. Hade jag fått i uppgift att skriva om mig själv hade det nog kunnat vara ganska enkelt. Tyvärr kvarstår ett ganska stort problem trots alla framgångar - insidan, min mentala bild av mig själv, matchar inte utsidan. Detta är något endast hormoner och andra rent fysiska ingrepp kan förändra. Just därför väntar jag på min första kallelse till utredningsteamet i Lund. Senast januari räknar jag med men går ändå och hoppas på att det ska ha trillat ner ett litet brev från region Skåne i brevlådan...

Jag har tagit körkort. Den 1 september, närmare bestämt. 31 augusti klarade jag teoriprovet på första försöket och dagen efter uppkörningen. Var hundra gånger mer nervös inför uppkörningen... Fötterna var alldeles skakiga och det var svårt med kopplingen emellanåt men jag klarade mig fint och fick godkänt. ;-)

Tack vare körkortet är det busenkelt att ta mig iväg till skolan på morgnarna. Jag går nämligen på folkhögskola där tanken är att jag ska läsa klart gymnasiet. Går på en relativt liten folkhögskola med människor med alla möjliga bakgrunder; bara min grupp har 5-6 olika nationaliteter!
Studierna går bra och jag har bra närvaro (vilket är viktigt för bl.a. CSN...) och det känns bra rent överlag. Det enda jag kämpar med just nu är nog det sociala...

Det är tufft att konstant känna sig annorlunda och utanför. Att inte veta vart man hör hemma. För mig handlar det om könsidentiteten, som sagt, och det är jobbigt att jag har en bild av mig själv i huvudet men ingen annan ser den bilden. Lite som en banan som går runt och tänker att den är ett äpple och alla behandlar den som ett äpple för det är ju ett äpple alla ser....förutom bananen då, förstås. En fånig liknelse men ändå rätt så bra.
Jag tycker ändå att jag har rätt hyfsad självkänsla. Jag vet som sagt vem och vad jag är och hur jag ser på mig själv som person (och även rent kroppsligt). Tyvärr verkar det inte spela någon roll hur jag än för mig då mitt yttre inte alls stämmer överens med mitt inre. Främst i skolan blir jag inte riktigt behandlad som den jag är (en kul kille/hen med mycket humor och hjärta) utan som den andra tänker att jag är (blyg, tillbakadragen, pojkflicka).

Utanför skolan tar folk mig gärna för att vara en kille på 14-15 år (detta är bekräftat flera gånger, om och om igen. Berättar gärna om några exempel i ett annat inlägg). Detta leder även till att folk behandlar mig och pratar med mig som om jag vore en kille/pojke i den åldern. Som ett barn, alltså. Men jag är inget barn. Jag är en vuxen människa på snart 23 bast och jag vill bli respekterad och behandlad som en vuxen. Eller i alla fall någorlunda vuxen... Inser ju givetvis själv att äldre vuxna (30+) bör få lite mer respekt än jag, men du fattar nog ändå vad jag menar. Det är ju skillnad på hur barn och vuxna blir behandlade och när jag blir sedd som ett barn och pratad med som ett barn gör det att jag känner mig ännu mindre än vad jag redan gör. Jag har ju redan komplex för min storlek/längd.

Skulle kunna gå vidare i all oändlighet om just det här. Funderar mycket på det och pratar faktiskt mycket om det med både mina föräldrar samt min relativt nya samtalskontakt på RFSL.

Vad gäller maten och kroppen och sådär så kämpar jag på varje dag. (Hatar ordet 'ätstörning'. Inte riktigt frisk eller fri än från det där men jag är nog på rätt väg i alla fall.

I korthet: Jag har kommit långt. Körkort, skola, självkänsla. Livet är inte alltid kul men jag har åtminstone ett liv nu och kan äntligen uppskatta fredagar och helger igen (men hade gärna sluppit söndagsångesten... ;-) ).

/Eli