Ingen bra kombination. Men vad ska man göra när grannarna och deras bostadsrättsförening (som vi på andra sidan gatan inte tillhör) har fest 100 meter bort och spelar riktigt äcklig dansbandsmusik samtidigt som man har sjukt äcklig ångest inför kommande veckor? Ingenting. Försöka ignorera musiken. Lyssna på egen musik, kanske. Ångesten då? Ta en tablett? Ta två? Kanske tre? Nej, tack. Fuck Theralen. Fuck Lergigan (även fast jag tycker om att kunna sova). Fuck Atarax. Och mest av allt – FUCK Propavan som ger mig äckliga krypningar i hela kroppen. Nej, då har jag hellre ångest. Theralen funkar inte, Atarax knappt heller. Och jag ska inte sova förrän om några timmar, så inga Lergigan. Och särskilt inte Propavan –.– Jag får lyssna på musik och bara ta det lugnt. Är så trött i skallen så jag orkar inte tänka särskilt mycket.
Imorgon ska jag (nog) köpa mig ett eget PS3. Det är på tiden nu, för brorsan vill kunna ta hem sitt. Det är inte lika dyrt som det var när han köpte sitt, och dessutom har det blivit smalare. “Slim” som det så fint heter nuförtiden. Inte helt fel då det inte tar upp lika mycket plats som version 1. Har ju en del egna spel; Bioshock 2, Call of Duty (två stycken olika) och Ratchet & Clank. Sen lär jag ju köpa fler allt eftersom också.
I fredags var det första gången på säkert 1,5 år som jag var i skolan en HEL skoldag. I 9:an (och minst halva 8:an) var jag där aldrig en hel skoldag utan åkte hem (eller stack/rymde ifrån) på lunchrasterna. Vissa nätter drömde jag även att jag sprang ifrån skolan, med två lärare jagandes efter mig. Det var jävligt obehagligt. Så jag känner mig faktiskt stolt över att ha varit i skolan en hel dag. Och det är min mamma, pappa och Hedvig också. Micke (min rektor/lärare) med, förresten. Han tog mig i hand och sa att han tyckte det var riktigt bra presterat av mig. :) Sen att skoldagen “bara” (inte så “bara” för mig dock) varade mellan 08.30-11.30 är en annan historia. Men bara det att jag har varit där en HEL SKOLDAG är jag stolt över!
Nu ska jag fortsätta lyssna på musik och kanske vara lite sådär lagom social genom att logga in på MSN. Om du vill kan du ju lägga till mig – elliott@live.se och skriva ett hej eller nåt. x)
lördag 28 augusti 2010
Dansbandsmusik och ångest
torsdag 26 augusti 2010
Lite tankar
Jag vill inte ha en röd blogg längre o_o Kan fan aldrig bestämma mig. Ena stunden ska den vara lila, sen blå, sen grön och sen röd. Sen ska den vara svart, sen vit, sen brun och sen… alla färger på samma gång. Det blir aldrig lagom liksom. Antingen eller. Allt eller inget. En tunn gräns skiljer dom åt, och många har svårt att se den gränsen.
Nu ska jag inte pladdra på med en massa psykologisnack. Tänkte bara skriva av mig lite. Berätta att jag (redan) är med i ett band på skolan. Vi är nog det första bandet som är färdigt, om man säger så.
Om du undrar vad jag snackar om: Jag går som sagt på en musikinriktad IV-linje där man får vara med i ett band och skapa låtar. Vi är 20 elever totalt i klassen (och skolan då det bara är en klass), och vi får själva välja vem vi vill spela ihop med.
Det började med att två tjejer stod och snackade om en låttext den ene hade skrivit, och att vi ju ska skapa band. Då sa den ene att dom behöver bara en trummis, och turligt nog satt jag precis bakom dom när dom diskuterade. Ena tjejen pekade på mig och sa “hon är trummis”. XD Så nu är jag trummis i ett band bestående av 2 gitarrister, 2 sångerskor, 1 basist och så jag – trummisen. Vi har redan en låt klar till ungefär 70%, vilket är jävligt förvånande efter bara 2 dagar i skolan o_o Haha. Aja. Nu är jag bara skitnervös inför imorgon… då jag förmodligen ska spela trummor tillsammans med dom, när vi liksom går igenom låten. Och jag sa till dom innan jag gick hem att jag ska spela lite trummor hemma, men det har jag inte gjort. XD Nåväl. Det ska väl gå bra.
Ta dig en titt på bilden till vänster. Och läs. Visst stämmer det? Ibland måste man bara kämpa på som fan, även fast det gör ont och tar emot…
Jag har gjort bilden, men fått bilden med händerna på härifrån. Så, vad tycks? Jag har kommit in i en “måste-redigera-bilder-för-annars-sprängs-jag”-period nu igen. Gör mig inget alls, då det är kul och avslappnande. :)
Empty heart, empty mind
| | Torsdag. Idag har jag varit i skolan hela förmiddagen. Känner mig faktiskt duktig, även fast det kanske “bara” är några timmar. Det är faktiskt inte själva skolan som är jobbig och så, utan det är att komma iväg på morgnarna. Att ta sig dit. Det är jobbigt… något jag har fått kämpa med hela högstadiet. En annan sak som inte är ett dugg jobbig är mitt schema, faktiskt. Jag tycker rätt så mycket om det, du fattar nog varför. Det ser i alla fall ut som följande: Måndagar & tisdagar 08.30-11.00 ämnen 11.00-12.00 lunch 12.00-15.00 musik Onsdagar 08.30-11.00 ämnen 11.00-12.00 lunch 12.00-14.00 musik Torsdagar 08.30-11.00 musik 11.00-12.00 lunch 12.00-14.00 musik Fredagar 08.30-11.00 musik 11.00-11.20 städning Förresten. Bilden till vänster har jag gjort i GIMP. Jag älskar GIMP o_o |
onsdag 25 augusti 2010
DAMN.
Fan, min blogg blev ju riktigt snygg o_o Eller? Har 3 timmars arbete varit helt onödigt? Berätta gärna vad du tycker ^^ Fast inte FÖR jobbig kritik för då är risken att jag mår dåligt efter ._.
Jag har själv gjort bakgrunden, själv gjort loggan och själv valt alla färger och ställt in bredden på sidoboxarna. Så jag har faktiskt jobbat xD
Edit: Såhär ser det ut i min dator:
(klicka för större bild…)
No more sorrow
Sitter just nu i mitt rum, lyssnar på musik och dricker Cola. Det är ungefär mina favoritintressen här i livet. Dricka Cola och lyssna på musik. Cola är jag beroende av (seriöst beroende) och musiken kan jag inte leva utan. Just nu är det Iron Maiden jag lyssnar på, Run To The Hills. Har dock en väldigt mixad musiksmak, så det är olika hela tiden. Fast mycket indierockpopochsåntdärduvet. Mörka texter, ord som betyder nåt. Inte bara en massa meningslöst pladder.
Ska förhoppningsvis få träffa Hedvig innan veckans slut också. Mejlade henne igår, och hon skulle höra av sig idag eller imorgon (läste inte vilken dag hon hade mejlat på). Det är ungefär 4-5 veckor sedan vi pratade sist, och det är alldeles för länge - semestern kom emellan - och nu är jag på bristningsgränsen vad gäller saker att få ur mig.
Och förresten! Vad gäller min kompis John, så är han frisk nu! Han kom hem för ungefär en vecka sedan. Så jävla skönt. Han förtjänade verkligen att bli frisk. :)
Guess what! John har en TIGER. En T-I-G-E-R. Ni vet en sån där jättekatt med ränder och vassa tänder? Haha, det rimmade. Hon heter Cougar! Hur jävla coolt är inte det egentligen? Haha. Så lite då och då berättar John om Cougar’s påhitt – hon plockar själv mat från kylskåpet, get John bamsekramar och sover i hans säng. Skyddar huset gör hon med, och det är ungefär världens bästa hemlarm. Föreställ dig en inbrottstjuv som bryter sig in hos honom och Cougar… haha. Stackars liten, typ.
Hajdo. By the way så känns det inte som att nån överhuvudtaget läser min blogg då jag inte får några kommentarer längre ._.
ANGE INGEN JÄVLA RUBRIK DÅ.
Ska försöka mig på ett lite längre inlägg nu… om typ… ingenting.
Sitter just nu i min lilla fåtölj och hör hur det blåser ute. Det är ett av mina favoritljud – blåst. Det gör att jag känner mig trygg inomhus, och jag uppskattar min säng ännu mer. Det varma täcket, den mjuka kudden. Skydd mot vinden, helt enkelt. Vinden är som en godnattsång, den liksom sjunger mig till sömns. Nästan omfamnar mig, och håller mig i ett stadigt grepp. Ingen kan skada mig. Inget kan nå mig. Jag är trygg.
Jag börjar bli trött. Ögonen hänger knappt med, så jag skriver i stort sett i blindo. Mina fingrar vet precis vart tangenterna är, och jag känner när jag skriver fel. Behöver inte se. Jag bara vet. Som en maskin. Ibland funkar man som en maskin – man gör det man ska utan att tänka efter. Man bara kan. Som nån som jobbat med samma sak i flera år, som nån som helt enkelt är proffs. Och det är jag, ett proffs. Ett proffs på att hitta tangenterna utan att skriva fel. Behöver inte ens snegla – jag vet vart alla är.
En sak jag definitivt inte är proffs på är att skriva vettiga inlägg. Detta är nog ett av mina mest konstigaste inlägg någonsin. Dels är det nog för att jag inte har nåt att skriva om, och dels att jag är trött i huvudet. Gick upp 07.00, och har inte sovit sen dess. Inte ens en liten tupplur mitt på dagen, som jag brukar. Blev nämligen avbruten precis innan jag somnade i eftermiddags… Hundslagsmål. Aito och Toya bråkade och skrek (ja - skrek) på varann på grund av en hundgodispåse som någon av dom hade vält ner på golvet. Jag flög upp ur sängen, dundrade nerför trapporna och skrek “NEJ!”. Jag var helt säker på att det var katten som hade ställt till nåt (har hänt förr att Lojje råkar gå förbi Aito när han har ett tuggben, och då har Aito blivit förbannad XD). Helt säker på att nu är katten sönderslagen. Men icke. Kisen stod ihoptryckt en bra bit ifrån och såg bara allmänt skiträdd ut. Skönt. Skönt att det inte var han som fick vara slagpåse för Toyas raseriutbrott på Aito XD
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz……………………… typ
tisdag 24 augusti 2010
SSDD
Jag har en finne precis på underläppen. Den kliar och gör ont –.–
Igår började jag skolan. Efter 1 års uppehåll helt från studier och skolmiljöer skulle jag återigen slänga mig in i skolans otrygga värld. Fullt av folk man inte känner. Man inte kan lita på. Man inte känner sig ett dugg trygg med. Sitta där alldeles ensam i ett klassrum man aldrig har varit i tidigare. Bredvid en människa man aldrig sett förr. Aldrig pratat med förr. Och så förväntar dom sig att man ska vara glad eller nåt. Kanske inte glad, men i alla fall så ska man ju helst se fram emot allt det “rooooliga” man kommer ha under läsåret. Yay. Hands up in the air, people. Hands up for happiness! :D
Igår, måndag, var första dagen. Min socionomkompis Martin (BUP) körde mig dit.
- Du kan väl gå in själv? frågade han mig där jag satt bredvid och skakade i princip av rädsla.
- Eh… skulle inte du följa med mig in? svarar jag tyst.
- Nej, men det är nog bättre om du går in själv. Då får du inte lika mycket uppmärksamhet, menar jag.
- Jo, du har kanske rätt.
- Så då går du in själv?
- Ja, jag antar det…
- Jag går på andra sidan gatan sådär lite lugnt, så fattar dom inte att vi känner varann.
- Okej…
Så jag gick alltså in själv. Första dörren gick bra då jag fångade den efter killen före mig (det är såna dörrar med portlås…). Sen kom ännu en dörr, och den hann jag inte ikapp. BANG, så slogs den igen. Fan. Låstes gjorde den med… Fucking glasdörr. Jag knackade på. Ingen reagerade. Knackade igen, och nu började folk titta på mig. “Eh, hej?” typ. Ingen jävel rörde sig. Ingen jävel öppnade dörrhelvetet åt mig. Jag kände paniken komma och sen stack jag därifrån. Gick ut utanför och sen började fjant-Elise gråta :) Sen stod jag, Martin, mamma och rektorn (dock inte samtidigt, utan i “omgångar” om man säger så :P) och dom försökte övertyga mig om att gå in igen… nepp. Aldrig.
Idag gick det i alla fall bättre. Jag kom in genom båda dörrarna. Stannade hela förmiddagen. Panikångest. Hem. Men ganska nöjd är jag i alla fall. Det är mamma med. Nu sitter jag bara här och fasar inför morgondagen :)
lördag 14 augusti 2010
Dedicated to John
Skulle vilja skriva ett inlägg till min väldigt goda vän John. Han kommer från USA, är 10 år äldre än mig och har ett hjärta av guld. Han är sjuk just nu, och jag skulle vilja dedikera detta inlägg till honom. För tillfället bor han på ett behandlingscenter för folk med cancer. Anledningen är inte konstigare än att har just… cancer. Skitcancer. En sjukdom som är så djävulskt elak och som jag hatar mer än något annat då jag har förlorat två underbara individer i cancer. Min mormor och Pontus.
Idag, när jag startade Firefox så kom jag in på min startsida – såklart – vilken är D$A’s hemsida (en PS3-klan jag är medlem i). Då fick jag syn på att jag hade ett nytt meddelande, från John. Jag öppnade det, läste första raden och meddelandet innehöll två videor. Jag tittade på den första videon, och jag bara smälte inombords och kunde inte sluta le. Den första videon han hade skickat mig var följande:
Jag lyssnade om och om igen på den, och jag lyssnade på texten. Fy fan vad fin låt! Sen hade han bifogat ytterligare en video, och det är denna:
Även denna en mycket vacker låt. Log minst lika mycket när jag såg denna. Den kändes precis som att… som att det var John som sjöng o_o
Vad jag ville komma fram till med detta inlägget, är att man inte ska ta någon för givet. Nånsin. Aldrig. Man ska alltid tänka på sina närmaste, och inte gå runt och tro att alla är där hela tiden. Tragedier kan inträffa eller så blir personen sårad av dig, utan att du menar det. Förlorar man en vän är det svårt att få tillbaka den, och det är helt omöjligt att få tillbaka den om han/hon går bort… Så ta vara på dina vänner och din familj. Låt dom finnas där för dig och finns där för dom när dom behöver dig. Stötta varandra och lyssna på varandra.
John avslutade meddelandet med
look, you mean alot to me, you are my life, I don't love you attractively, I love you like family.. I really wanted you to know this.
Det fick mig att bli ganska så väldigt orolig… det där sista, alltså. Menar han att han har blivit sämre? Jag vet inte… ._. just nu bara ber jag om ett mirakel och att John kommer hem igen snart. Han är en av världens mest underbara personer, så det vore jävligt orättvist om han blev berövad på det finaste en människa kan få – livet… Även fast det många gånger känns förjävligt.
Inte för att han läser min blogg, då den är på svenska, men ändå…
I love you, John.
fredag 13 augusti 2010
Lonely day
Sitter här i mitt rum och spelar MW2. Lyssnar på musik. Hostar. Funderar. Tänker. Snart börjar skolan. Gymnasiet. Och nej, jag är inte 16, jag är 17 och jag HAR hoppat över 1 år. Därför börjar jag gymnasiet nu. (Lång historia, kan vi ta en annan dag). Ska gå Musik. IV. Men för mig har det dära “IV” ingen betydelse. Jag tänker skaffa kompisar. Ett gäng med likasinnade. Några man kan hänga med på kvällarna, på dagarna eller helger (varför inte alla tre? ^^). Nice.
Morsan säger att jag mår bättre. Att jag har blivit friskare från depressionen, ångesten och det. Att jag bara säger emot när hon säger det. Men jag säger bara som det är. Jag vet att jag inte mår bättre nu än jag gjorde innan semestern (vilket folk tror). Jag mår likadant. Jag har fortfarande samma tunga tankar, samma tankemönster och ångest. Jag fick separationsångest av att inte få prata med Hedvig på 4 veckor. Separationsångest av en PSYKOLOG. Det är något fel på mig, jag vet det… jag vill inte att det ska vara det, men något är snett i skallen. Om ingen vill ta reda på vad, så får jag väl själv göra det…
I can't tell you what it really is
I can only tell you what it feels like
And right now it's a steel knife in my windpipe
I can't breathe but I still fight while I can fight
Eminem – Love the way you lie
måndag 2 augusti 2010
Liljeberget
Imorgon kommer jag hem igen - äntligen. Har haft en fantastiskt skön och lugn vecka i Dalskog och vandrarhemmet i Värmland var skitfint (skriver mer om det imorgon), men nu vill jag bara hem..