Uppdatering

Hello, hello
It’s only me infecting everything you love
Somewhere beyond the pain
There must be a way to believe

Längesen jag bloggade flitigt nu. Har haft (och har fortfarande till en viss del) en rejäl skrivtorka. Inga idéer på saker att skriva om. Känns så tråkigt att bara skriva om vad man har gjort under dagen... Får kanske börja med dagens outfit. Heh...
Lite kort update om hur allting går ska nog inte vara så svårt dock; skolan går inge' bra överhuvudtaget. Har svårt att åka dit på morgnarna. Det blir som ett krig i mitt huvud som jag inte kan reda ut. Blir utmattad och sover mycket om dagarna.
Utredningen om ADHD pågår fortfarande. Fick ett brev för kanske två månader sen snart där det stod att jag skulle komma att bli kallad till intervju hos nån psykolog. Fortfarande inte fått en tid.. Mina samtal med Isa står därför still och vi kommer ingenvart.

I överlag känns det mesta hopplöst just nu. Jag har inte så mycket ork utan sover mest. Jag har ingen direkt lust heller vilket gör att energinivån sjunker ytterligare. Hoppas på att det vänder snart.

Ta hand om dig, du som läser detta.

Låten är Evanescence's nya "What you want" och bilden är en gammal bild på mig; redigerad såklart.

Broken

Jag vill bara kunna gråta när jag behöver det.
Men icke.

Önskar mig bort.

Tack

Tack till alla människor i mitt liv. Tack till mina föräldrar, vänner, lärare, psykologer, kuratorer, läkare... tack för att ni orkar med mig och orkar få mig att fortsätta kämpa. Utan er hade jag inte suttit här och skrivit idag, det garanterar jag.

Tack.
Ett extra tack till Nip för din senaste kommentar. Du skriver alltid så fint och jag är så glad att du finns i mitt liv. Jag önskar att vi kunde träffas snart och bara existera du och jag. Det vet jag att vi kommer att göra en vacker dag också.

Tack till er andra också som kommenterar. Jag uppskattar vartenda vokal, konsonant, ja, även minsta lilla punkt uppskattar jag. Ni är underbara allihop och det är tack vare er som jag överhuvudtaget finns fortfarande. Jag hoppas att jag kan betala tillbaka en dag. Ni räddar mitt liv om och om igen.

Ångest

Jag har problem med att skriva blogginlägg. Att uttrycka mig. Raderar hela tiden det jag skriver och skriver om det. Det är svårt att koncentrera mig längre än en minut. Mina tankar glider iväg och jag har ett jävla helvete med att försöka fokusera på att skriva färdigt. Jag undrar varför det är såhär.

Jag önskar att jag var någon annan. Att jag inte hade denna hjärnan med alla problem, tvångsmässiga tankar, tankemönster jag inte kan bryta etc... jag önskar att jag kunde radera i princip allt och fylla den med nytt och bra material.

Fan vad svårt detta är.

Skola imorgon. Ångest.

Tänker på hur dålig jag är på att hålla kontakten med folk. Ångest.

Tänker på vilken dålig vän jag är. Ångest.

Tänker på min framtid. Ångest.

Dåtid. Ångest.

Nutid. Ångest.

Allt. Ångest.

Jag önskar att det fanns nån som kunde få bort sakerna i mitt huvud. Sakerna jag inte vill tänka på. Sakerna jag mår dåligt av. Minnesbilder och tankar. Jag mår inte bra.

Förlåt mig, jag mår inte bra.

Long time, no see

Jag förstår inte. Jag har alla förutsättningar för att det ska gå bra för mig i skolan; bra lärare, schyssta kursdeltagare (som skolan kallar oss) och stöttande föräldrar. Ändå funkar det inte. Ändå går allt åt helvete och jag fixar inte ens att åka dit, trots att jag får skjuts på morgonen. Vad fan är det som inte stämmer? Jag. Det är mig det är fel på, det är inom mig som rädslan ligger. Det spelar ingen roll att jag har fått plats i baskursen och bara har 6-8 klasskamrater. Jag är ändå livrädd på morgnarna. En fullständigt orealistisk rädsla kanske, men den känns så tung för mig. Så jävla tung att jag knappt kan andas.

Jag har inte fått träffa Isa på snart två veckor. Förra veckan ringde psyk och avbokade. Jag fick en ny tid igår men även den avbokades på grund av sjukdom. Inte alls bra tajmat, inte alls...

Måste kämpa på...

Skola

Ångesten är nästan olidlig om nätterna. Jag är evigt tacksam att jag har en tv som kan trötta ut mig. Just nu tittar jag på How I met your mother på trean. En favorit helt klart. :)

Försöker ta en dag i taget men det är svårt. Svårt att inte bli stressad av skolan och allt som hör till; planering, scheman, lektioner, ämnen... Hade huvudvärk första halvan av denna veckan, antagligen på grund av skolan. Den ville inte försvinna trots flera försök med diverse huvudvärkstabletter heller. Nu har jag inte ont längre i alla fall.

Vet egentligen inte vad mer jag kan skriva... Skolan ÄR bra och jag har goda förutsättningar att lyckas. Ändå mår jag som jag gör och får lika förjävlig ångest varke morgon och kväll. Får hoppas att den ger med sig efterhand som veckorna går.

Förresten ska jag få en dator från skolan, till låns. Ska bli spännande att se vad det blir för nån ;)

Social fobi

Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Jag tänker att om jag skriver det väldigt många gånger så blir det tillslut bara ett påhittat ord. Ångest. Ångest. Ångest. Nej, det funkar inte. Istället blir det bara mer och mer verkligt; jag har ångest. Ångest inför morgondagen, dagen därpå, dagen efter den dagen etc. Jag mår lite illa, magen känns orolig, andningen är ytligare än vanligt och jag är lite skakig. Aldrig att jag lyckas somna utan att bli knockad medvetslös först. Jag måste vara utvilad imorgon, eller strunt samma. Jag skiter i det. Fokuserar på att försöka lugna ner mig själv istället för att försöka somna, det går nog bättre då. Måste lugna ner mig.

Alla människor. Alla NYA människor. Folk man ska skapa kontakt med. Folk man aldrig träffat förr som man måste prata med. Min röst. Jag gillar inte min röst, försöker göra till mig så att jag låter annorlunda. Jag skäms. De hör ju hur falskt det låter. Harklar mig och tittar ner i golvet för femtioelfte gången. Ser de hur rädd jag är? Hur jag skakar? Förmodligen. Aldrig att jag kan dölja det. Försöker lugna ner mig, lugna ner andningen så att jag inte skakar så mycket. Stoppar händerna i fickorna, som jag brukar göra när jag blir nervös. Fortsätter att stirra ner i golvet. Folk försöker prata med mig, jag låtsats lyssna medan jag helst av allt vill springa därifrån utan att se tillbaka.

Jag är livrädd. Detta är en irrationell rädsla; social fobi. Kroppen ställer in sig på livsfara, fast det egentligen inte är någon fara för mitt eller nån annans liv. Jag hatar det, att inte kunna fungera normalt bland andra människor... Fan. Hoppas att jag håller ihop imorgon, att jag orkar.

Tänkte bara skriva ett snabbt inlägg. Jag har inte varit inloggad på msn ordentligt den sista tiden... har inte riktigt orkat vara inloggad nånstans. Tror att det är skolan på måndag som spökar i huvudet på mig... :/ Jag loggar nog in imorgon, och då får den som vill mitt nya mobilnummer.

Sitter på mitt rum och lyssnar på musik på hög volym. Måste rensa huvudet, det är för mycket som snurrar där nu. Låter musiken rensa upp, städa bort och göra rent i min skalle. Låter musiken känna åt mig. Jag bara är just nu. Bara existerar. Alla känslor har redan fått komma upp och nu är jag mentalt slut. Mer än så finns det inte att säga. Jag är trött.

Vissa klagar över att det har regnat i stort sett varje dag nu på sista tiden. Jag trivs. Jag trivs när det blåser och regnar. När regnet forsar ner och det låter sådär som bara regn kan. Det är lugnande. Jag går gärna ut och går i ösregn, helst utan regnkläder. Kläderna kan man byta till torra när man kommer hem igen. Det är ju bara vatten. Regna på.

Det är svårt att skriva vettiga inlägg när huvudet är fullt med kaos och man inte har plats att tänka fram bra ord.

ihgsjgnlkdmjaifn

Jag mår inte bra, inte alls. Mår fysiskt illa, psykiskt dåligt och själsligt jobbigt. Känner mig ensam. Har ingen att prata med. Just nu skulle jag vilja sova. Djupt. Sova så jag slipper denna jävla tortyr. Varför drack jag en liter Red Bull? Varför har jag dessa tankar? Varför får jag inte gråta? Jag skulle vilja bryta ut i gråt och bara låta alla känslor få komma fram. Lite känns det som att jag håller på att börja gråta, jag håller tummarna...

I'm hoping for a miracle. I wish I had all the answers but I don't even have all the questions so how am I supposed to solve my problems? If I had one wish I would wish for another mind because I'm truly sick of my own. If I could be someone else for just one day, I would say yes without a doubt.

Det känns som att någonting inom mig försöker bryta sig ut. Ibland blir jag konstigare än vad jag redan är. Jag blir nästan rebellisk; jag vill bryta regler, gå emot normer och göra något extremt. Jag blir impulsiv och aggressiv. Förbannad. Som att någon annan tar över min hjärna för ett tag. Det varar oftast bara i några timmar eller mindre, aldrig mer, och det är aldrig någonting särskilt som får det att bli så. Det bara händer och jag fattar inte varför. Jag vet bara att jag hatar det...

Sista tiden har varit jobbig. Riktigt jobbig. Jag har varit deppigare än vanligt, mer mörka tankar och arga perioder. Det känns jobbigt att det bara går neråt. Förlorade dessutom ytterligare hopp senast jag var hos Isa (som var nu i måndags). Samtalet var precis som alla andra samtal; tomt prat. Visst, vi pratade om en del väsentliga saker... men jag behöver inte prat - jag behöver hjälp. Hjälp att kunna orka helt enkelt. Behöver hjälp att sluta med mitt destruktiva mönster även fast en del av mig inte vill. Jag kan inte ha det såhär längre, det går inte. Mina föräldrar orkar inte mer, jag orkar inte mer.
Mitt nästa samtal med Isa hoppas jag kommer bli bra. Funderar nämligen på att mejla till henne. Bara öppna mig fullständigt och skriva ner ALLT i mejlet. Allt jag vill prata om, allt jag har problem med och allt jobbigt helt enkelt. Får jag inte ur mig det genom prat så får jag helt enkelt skriva det... för jag vill ha hjälp. Nu.

Vad mer kan jag egentligen skriva? Vill inte börja gnälla om att skolan börjar om mindre än en vecka... om att det var otroligt längesedan jag gick i skolan överhuvudtaget... om hur rädd jag är att misslyckas en tredje gång... om hur jobbigt allt känns... fan.

Om man bara kunde ta en paus från sig själv. Trycka på en knapp och bara försvinna bort från ens egen hjärna en stund. Få en stunds tystnad. Lite lugn och ro. Istället får jag be mig själv att hålla käften, bita ihop och kämpa. Det är bara så jävla jobbigt att kämpa. Så jävla jobbigt.

Viktigt!

Förresten! Skulle även vilja tacka Mynta och awesome för era fina kommentarer. Det är framförallt på kvällarna det kryper sig på mig, men jag försöker att hålla mig upptagen. Funkar hyfsat. Händer det likadant ikväll vet jag vad jag kan göra - läsa era kommentarer en gång till =)

Skulle även vilja passa på att be om ursäkt till er som har försökt att chatta med mig på MSN. Jag är inloggad via iPad och även fast jag tror att jag stänger av MSN så är jag antagligen fortfarande inloggad. Om jag inte svarar er, trots att jag har statusen Online och tillgänglig så beror det på att jag helt enkelt inte är där. Oftast är det nåt jag måste göra (hjälpa farsan grilla t.ex.) och då lägger jag bara ifrån mig den. Oftast försöker jag ställa in statusen Upptagen (finns ingen "Inte vid datorn"-status på appen jag laddat ner så jag kan använda MSN) men som sagt: Svarar jag inte så är det inte för att jag ignorerar dig, utan för att jag inte är vid MSN!

Location: Öland

Har precis varit på Ölands Djurpark och är nu på väg till campingen igen. Päronen är inne på nån affär en sväng och ska handla lite att käka och sen blir det nog lite mer "chill" ikväll.

Djurparken var trevlig. Senaste gången jag var där var jag kanske 4-5 år gammal och jag minns absolut ingenting så det var trevligt att åka dit en andra gång. Självklart var alla djuren fina (speciellt lodjuren för jag fick en riktigt bra bild på en av dom). Zebrorna är, som du kanske vet, ett av mina favoritidjur. Lejon är ett av min mammas favoritdjur, särskilt idag då dom hade två små söta lejonungar ;) Fick tyvärr inga bra bilder (försökte inte ens..) på lejonen då jag inte har något bra teleobjektiv... dom var för långt bort... :(
Några nackdelar med besöket idag var väl att parkens besökare bestod ungefär av 70% barn, fast det hade jag redan förväntat mig. Många ungar som inte ville hålla käft inne bland terrarierna... det störde nog både mig, föräldrarna och framförallt djuren.
En annan sak var att kartorna som satt runtomkring i parken var dåliga; det fanns inga "Här är du"-punkter, det stod inte vilka djuren var utan bara mindre bra illustrationer så det tog oss en evighet att hitta dingosarna. Vi ville ju se hur dom ser ut med tanke på att vissa säger att våra hundar liknar just en dingo. Vad gäller det så kan jag ju nu såhär i efterhand säga att dom liknande varandra lite grann. Pälsen var väldigt lik, svansen inte särskilt (dingons svans är smalare och längre) och dingon är större rent överlag. Öronen, teckningen med den vita magen och nosen är rätt lik däremot.

På tal om absolut ingenting så tänker jag ta ur min piercing. Den har klyddat nu dom senaste fyra dagarna och blir bara värre för varje dag. Troligtvis är det en liten infektion. Det ömmar lite, svider som fan emellanåt och så är det små små flikar med förmodligen var inuti.. Låter riktigt äckligt, ja, men det är väldigt smått och så är det endast precis runtom piercinghålet inuti munnen. Orkar inte med fanskapet längre så jag kommer ta ur den antingen senare idag eller imorgon. Har trots allt haft den i snart 2,5 år och pierca mig kan jag göra någon annan gång - jag är trots allt 18 (även fast det sällan märks..)