Long time, no see

Jag förstår inte. Jag har alla förutsättningar för att det ska gå bra för mig i skolan; bra lärare, schyssta kursdeltagare (som skolan kallar oss) och stöttande föräldrar. Ändå funkar det inte. Ändå går allt åt helvete och jag fixar inte ens att åka dit, trots att jag får skjuts på morgonen. Vad fan är det som inte stämmer? Jag. Det är mig det är fel på, det är inom mig som rädslan ligger. Det spelar ingen roll att jag har fått plats i baskursen och bara har 6-8 klasskamrater. Jag är ändå livrädd på morgnarna. En fullständigt orealistisk rädsla kanske, men den känns så tung för mig. Så jävla tung att jag knappt kan andas.

Jag har inte fått träffa Isa på snart två veckor. Förra veckan ringde psyk och avbokade. Jag fick en ny tid igår men även den avbokades på grund av sjukdom. Inte alls bra tajmat, inte alls...

Måste kämpa på...

Skola

Ångesten är nästan olidlig om nätterna. Jag är evigt tacksam att jag har en tv som kan trötta ut mig. Just nu tittar jag på How I met your mother på trean. En favorit helt klart. :)

Försöker ta en dag i taget men det är svårt. Svårt att inte bli stressad av skolan och allt som hör till; planering, scheman, lektioner, ämnen... Hade huvudvärk första halvan av denna veckan, antagligen på grund av skolan. Den ville inte försvinna trots flera försök med diverse huvudvärkstabletter heller. Nu har jag inte ont längre i alla fall.

Vet egentligen inte vad mer jag kan skriva... Skolan ÄR bra och jag har goda förutsättningar att lyckas. Ändå mår jag som jag gör och får lika förjävlig ångest varke morgon och kväll. Får hoppas att den ger med sig efterhand som veckorna går.

Förresten ska jag få en dator från skolan, till låns. Ska bli spännande att se vad det blir för nån ;)

Social fobi

Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Jag tänker att om jag skriver det väldigt många gånger så blir det tillslut bara ett påhittat ord. Ångest. Ångest. Ångest. Nej, det funkar inte. Istället blir det bara mer och mer verkligt; jag har ångest. Ångest inför morgondagen, dagen därpå, dagen efter den dagen etc. Jag mår lite illa, magen känns orolig, andningen är ytligare än vanligt och jag är lite skakig. Aldrig att jag lyckas somna utan att bli knockad medvetslös först. Jag måste vara utvilad imorgon, eller strunt samma. Jag skiter i det. Fokuserar på att försöka lugna ner mig själv istället för att försöka somna, det går nog bättre då. Måste lugna ner mig.

Alla människor. Alla NYA människor. Folk man ska skapa kontakt med. Folk man aldrig träffat förr som man måste prata med. Min röst. Jag gillar inte min röst, försöker göra till mig så att jag låter annorlunda. Jag skäms. De hör ju hur falskt det låter. Harklar mig och tittar ner i golvet för femtioelfte gången. Ser de hur rädd jag är? Hur jag skakar? Förmodligen. Aldrig att jag kan dölja det. Försöker lugna ner mig, lugna ner andningen så att jag inte skakar så mycket. Stoppar händerna i fickorna, som jag brukar göra när jag blir nervös. Fortsätter att stirra ner i golvet. Folk försöker prata med mig, jag låtsats lyssna medan jag helst av allt vill springa därifrån utan att se tillbaka.

Jag är livrädd. Detta är en irrationell rädsla; social fobi. Kroppen ställer in sig på livsfara, fast det egentligen inte är någon fara för mitt eller nån annans liv. Jag hatar det, att inte kunna fungera normalt bland andra människor... Fan. Hoppas att jag håller ihop imorgon, att jag orkar.

Tänkte bara skriva ett snabbt inlägg. Jag har inte varit inloggad på msn ordentligt den sista tiden... har inte riktigt orkat vara inloggad nånstans. Tror att det är skolan på måndag som spökar i huvudet på mig... :/ Jag loggar nog in imorgon, och då får den som vill mitt nya mobilnummer.

Sitter på mitt rum och lyssnar på musik på hög volym. Måste rensa huvudet, det är för mycket som snurrar där nu. Låter musiken rensa upp, städa bort och göra rent i min skalle. Låter musiken känna åt mig. Jag bara är just nu. Bara existerar. Alla känslor har redan fått komma upp och nu är jag mentalt slut. Mer än så finns det inte att säga. Jag är trött.

Vissa klagar över att det har regnat i stort sett varje dag nu på sista tiden. Jag trivs. Jag trivs när det blåser och regnar. När regnet forsar ner och det låter sådär som bara regn kan. Det är lugnande. Jag går gärna ut och går i ösregn, helst utan regnkläder. Kläderna kan man byta till torra när man kommer hem igen. Det är ju bara vatten. Regna på.

Det är svårt att skriva vettiga inlägg när huvudet är fullt med kaos och man inte har plats att tänka fram bra ord.

ihgsjgnlkdmjaifn

Jag mår inte bra, inte alls. Mår fysiskt illa, psykiskt dåligt och själsligt jobbigt. Känner mig ensam. Har ingen att prata med. Just nu skulle jag vilja sova. Djupt. Sova så jag slipper denna jävla tortyr. Varför drack jag en liter Red Bull? Varför har jag dessa tankar? Varför får jag inte gråta? Jag skulle vilja bryta ut i gråt och bara låta alla känslor få komma fram. Lite känns det som att jag håller på att börja gråta, jag håller tummarna...

I'm hoping for a miracle. I wish I had all the answers but I don't even have all the questions so how am I supposed to solve my problems? If I had one wish I would wish for another mind because I'm truly sick of my own. If I could be someone else for just one day, I would say yes without a doubt.

Det känns som att någonting inom mig försöker bryta sig ut. Ibland blir jag konstigare än vad jag redan är. Jag blir nästan rebellisk; jag vill bryta regler, gå emot normer och göra något extremt. Jag blir impulsiv och aggressiv. Förbannad. Som att någon annan tar över min hjärna för ett tag. Det varar oftast bara i några timmar eller mindre, aldrig mer, och det är aldrig någonting särskilt som får det att bli så. Det bara händer och jag fattar inte varför. Jag vet bara att jag hatar det...

Sista tiden har varit jobbig. Riktigt jobbig. Jag har varit deppigare än vanligt, mer mörka tankar och arga perioder. Det känns jobbigt att det bara går neråt. Förlorade dessutom ytterligare hopp senast jag var hos Isa (som var nu i måndags). Samtalet var precis som alla andra samtal; tomt prat. Visst, vi pratade om en del väsentliga saker... men jag behöver inte prat - jag behöver hjälp. Hjälp att kunna orka helt enkelt. Behöver hjälp att sluta med mitt destruktiva mönster även fast en del av mig inte vill. Jag kan inte ha det såhär längre, det går inte. Mina föräldrar orkar inte mer, jag orkar inte mer.
Mitt nästa samtal med Isa hoppas jag kommer bli bra. Funderar nämligen på att mejla till henne. Bara öppna mig fullständigt och skriva ner ALLT i mejlet. Allt jag vill prata om, allt jag har problem med och allt jobbigt helt enkelt. Får jag inte ur mig det genom prat så får jag helt enkelt skriva det... för jag vill ha hjälp. Nu.

Vad mer kan jag egentligen skriva? Vill inte börja gnälla om att skolan börjar om mindre än en vecka... om att det var otroligt längesedan jag gick i skolan överhuvudtaget... om hur rädd jag är att misslyckas en tredje gång... om hur jobbigt allt känns... fan.

Om man bara kunde ta en paus från sig själv. Trycka på en knapp och bara försvinna bort från ens egen hjärna en stund. Få en stunds tystnad. Lite lugn och ro. Istället får jag be mig själv att hålla käften, bita ihop och kämpa. Det är bara så jävla jobbigt att kämpa. Så jävla jobbigt.

Viktigt!

Förresten! Skulle även vilja tacka Mynta och awesome för era fina kommentarer. Det är framförallt på kvällarna det kryper sig på mig, men jag försöker att hålla mig upptagen. Funkar hyfsat. Händer det likadant ikväll vet jag vad jag kan göra - läsa era kommentarer en gång till =)

Skulle även vilja passa på att be om ursäkt till er som har försökt att chatta med mig på MSN. Jag är inloggad via iPad och även fast jag tror att jag stänger av MSN så är jag antagligen fortfarande inloggad. Om jag inte svarar er, trots att jag har statusen Online och tillgänglig så beror det på att jag helt enkelt inte är där. Oftast är det nåt jag måste göra (hjälpa farsan grilla t.ex.) och då lägger jag bara ifrån mig den. Oftast försöker jag ställa in statusen Upptagen (finns ingen "Inte vid datorn"-status på appen jag laddat ner så jag kan använda MSN) men som sagt: Svarar jag inte så är det inte för att jag ignorerar dig, utan för att jag inte är vid MSN!

Location: Öland

Har precis varit på Ölands Djurpark och är nu på väg till campingen igen. Päronen är inne på nån affär en sväng och ska handla lite att käka och sen blir det nog lite mer "chill" ikväll.

Djurparken var trevlig. Senaste gången jag var där var jag kanske 4-5 år gammal och jag minns absolut ingenting så det var trevligt att åka dit en andra gång. Självklart var alla djuren fina (speciellt lodjuren för jag fick en riktigt bra bild på en av dom). Zebrorna är, som du kanske vet, ett av mina favoritidjur. Lejon är ett av min mammas favoritdjur, särskilt idag då dom hade två små söta lejonungar ;) Fick tyvärr inga bra bilder (försökte inte ens..) på lejonen då jag inte har något bra teleobjektiv... dom var för långt bort... :(
Några nackdelar med besöket idag var väl att parkens besökare bestod ungefär av 70% barn, fast det hade jag redan förväntat mig. Många ungar som inte ville hålla käft inne bland terrarierna... det störde nog både mig, föräldrarna och framförallt djuren.
En annan sak var att kartorna som satt runtomkring i parken var dåliga; det fanns inga "Här är du"-punkter, det stod inte vilka djuren var utan bara mindre bra illustrationer så det tog oss en evighet att hitta dingosarna. Vi ville ju se hur dom ser ut med tanke på att vissa säger att våra hundar liknar just en dingo. Vad gäller det så kan jag ju nu såhär i efterhand säga att dom liknande varandra lite grann. Pälsen var väldigt lik, svansen inte särskilt (dingons svans är smalare och längre) och dingon är större rent överlag. Öronen, teckningen med den vita magen och nosen är rätt lik däremot.

På tal om absolut ingenting så tänker jag ta ur min piercing. Den har klyddat nu dom senaste fyra dagarna och blir bara värre för varje dag. Troligtvis är det en liten infektion. Det ömmar lite, svider som fan emellanåt och så är det små små flikar med förmodligen var inuti.. Låter riktigt äckligt, ja, men det är väldigt smått och så är det endast precis runtom piercinghålet inuti munnen. Orkar inte med fanskapet längre så jag kommer ta ur den antingen senare idag eller imorgon. Har trots allt haft den i snart 2,5 år och pierca mig kan jag göra någon annan gång - jag är trots allt 18 (även fast det sällan märks..)

help me

Andra natten i husbilen. Tänkte att jag kunde skriva lite om hur det har gått hittills. Igårnatt fick vi sova på en parkeringsplats för vi hann inte till campingen innan den stängde. Inte kul. Kändes jävligt otryggt och dessutom hade något pucko glömt att stänga av radion i högtalarna på badets (parkeringsplatsen låg bredvid en badplats)... så vi fick lyssna på jobbig musik hela natten. Tack och lov var det inte hög volym alls, så det hördes inte när jag låg med huvudet mellan kudden och madrassen.
Vid 07.30 väcktes jag och vi körde till campingen som öppnade 08.00. Fick vänta en stund på att bli insläppta då vi var tidiga...

Rent känslomässigt så har jag ett helvete. Är genomdeppig och jag mår skit, främst framåt kvällarna men även mycket på dagarna. Idag när vi var och hälsade på farmor drog jag mig undan och bara försvann in i mig själv. Kunde inte stoppa det. Så fort jag får en positiv tanke i huvudet så kommer nån slags demon och bara dödar den. Det mörka tar över hela tiden och jag vill bara få åka hem... om jag mår lika skit imorgon vet jag inte vad jag ska ta mig till. Snälla hjälp.....

Andra natten i husbilen. Tänkte att jag kunde skriva lite om hur det har gått hittills. Igårnatt fick vi sova på en parkeringsplats för vi hann inte till campingen innan den stängde. Inte kul. Kändes jävligt otryggt och dessutom hade något pucko glömt att stänga av radion i högtalarna på badets (parkeringsplatsen låg bredvid en badplats)... så vi fick lyssna på jobbig musik hela natten. Tack och lov var det inte hög volym alls, så det hördes inte när jag låg med huvudet mellan kudden och madrassen.
Vid 07.30 väcktes jag och vi körde till campingen som öppnade 08.00. Fick vänta en stund på att bli insläppta då vi var tidiga...

Rent känslomässigt så har jag ett helvete. Är genomdeppig och jag mår skit, främst framåt kvällarna men även mycket på dagarna. Idag när vi var och hälsade på farmor drog jag mig undan och bara försvann in i mig själv. Kunde inte stoppa det. Så fort jag får en positiv tanke i huvudet så kommer nån slags demon och bara dödar den. Det mörka tar över hela tiden och jag vill bara få åka hem... om jag mår lika skit imorgon vet jag inte vad jag ska ta mig till. Snälla hjälp.....

Going under

Han ligger där i sängen, panikslagen. Vet inte vad som ska hända eller vad som händer. Andningen känns tung, som att någon sitter på hans bröst. Tynger ner honom. En osynlig demon suger sakta ur all livskraft ur honom och snart börjar det ta slut. Det är inte långt kvar nu. Inte långt kvar innan han tvingas ge upp. Kasta in handduken. Hissa vit flagg. Han stretar emot, vill inte, men det är för sent nu. Demonerna spökar inom honom och det finns snart ingen annan utväg.

Han har befunnit sig där så många gånger förr; på golvet med alla känslor, med sitt verktyg i handen och paniken i ådrorna. Han vet hur han ska göra för att få kontroll, för att få stopp på det. Det finns ingen som kan hindra honom. Inte längre. Förr räckte det ofta med ord, kanske en kram, men inte nu längre. Nu har det blivit en del av honom, en del av hans identitet, en del av hans liv. Det är det enda han kan kontrollera. Allt annat står utanför hans makt och han känner sig maktlös. Varför blev det såhär från första början? Förtjänar han det? Han börjar tänka så; att allt är hans eget fel och det är bara på grund av honom detta sker. Oavsett vad andra säger ändras inte hans åsikt.

Frågorna ekar i hans huvud. Likaså alla mörka tankar. Tankar om att avsluta alltihop; det skulle vara så enkelt. Men han vågar inte. Det finns ju faktiskt folk som tycker om honom, det vet han. Han vet att folk bryr sig, att folk försöker förstå. Det finns ändå ingen som kan ta sig in i hans huvud och verkligen förstå hur han har det. Hur han tänker och vad han känner. Det håller han gömt inom sig och låter det inte komma fram förrän det tillslut bubblar över och hela hans värld rasar igen. När det händer bryter han ihop och så hamnar han där igen - på det iskalla golvet med paniken bultande i öronen...

När ska det ta slut?

Blåtand

Nu har jag äntligen mitt tangentbord som jag väntat på. Det funkar felfritt och gick lätt att ansluta via bluetooth, lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Känns helbra att ha "riktiga" tangenter att skriva på. Chansen att jag skriver fel har i princip eliminerats och det är helt enkelt lättare att skriva nu. Lättare att chatta, blogga och skriva dagbok (har tänkt att göra det nu under husbilssemestern, nämligen)..

Imorgon åker vi... känns för tillfället helt okej faktiskt. Det är mest på kvällarna jag får ångest och panik över det. Känns även bra att kunna logga in på t.ex. MSN för att chatta med nån om jag skulle behöva det (vilket jag för övrigt är ungefär 100% säker på att jag kommer behöva) :)

Lika bra att sluta skriva nu då det känns som att jag inte kommer på nåt mer att skriva om... baibai.