Morgonsol & fågelbad

Ligger bekvämt i Heras hage och bara tittar på fåglar. Pilfinkar som badar i ena fågelbadet, en duva ligger och ruvar på ett ägg i plommonträdet och Hera verkar njuta över att få värma sig i morgonsolen. Jag tog ut henne redan vid åttatiden för igår hann hon inte vara ute så väldigt länge pga blåst. Idag verkar vädret vara raka motsatsen tack och lov, så hon kan vara ute hela dagen. :-)

Själv har jag inte fått en blund inatt. Ibland är det nästan som om kroppen kämpar emot tröttheten (från lergigan) och jag kan inte sova även fast huvudet känns tungt. Får ta en liten tupplur nu istället, lär nog slockna så småningom. ^^

Ensam i natten

Det finns dagar jag bara vill lägga mig ner och bli osynlig ett litet tag. Eller en ganska lång stund, beroende på hur tungt det är. I natt är en sån stund. Jag vill lägga mig ner i gräset, på rygg, och bara titta på stjärnorna; fantisera om att det finns liv någonstans där ute. Kanske en helt annan värld än denna. Kanske önska att jag helt enkelt har hamnat på fel planet, att mitt riktiga hem finns någonstans långt långt bort. Men det är bara spekulationer. En känsla. En sån känsla som fullständigt paralyserar en. Får en att bara vilja lägga sig ner en stund. Fundera.

I natt är jag ensam. Både fysiskt och psykiskt. Mitt inre känns så långt bort från allt annat och alla andra, som om jag vore försvunnen i mig själv. Tankarna rusar omkring, flera hundra på en och samma gång. Det är utmattande att ständigt vara i konflikt med sig själv, att aldrig kunna vinna en argumentation för oavsett vad så har jag alltid fel. Jag ÄR alltid fel.

Just nu sitter jag ute i förrådet (i anslutning till garaget) och skriver. Det är här Hera bor om nätterna, min kanin. Om dagarna får hon komma ut i solen, skutta runt sådär härligt som bara kaniner kan och sedan nästan lite våldsamt slänga sig ner på sidan och pusta ut i ren lycka. Ren, naturlig och hundra procent äkta lycka. Jag älskar henne. Jag älskar hennes ärlighet, hennes kärlighet, hela hennes väsen. Det finns inte en enda ond cell i hennes kropp överhuvudtaget, precis som alla andra djur. Det behövs inte så mycket funderande innan man inser varför jag lever för djuren. Tack vare djuren. Ibland är det ett rent helvete dock då det finns så många "människor" som enbart verkar leva för att göra djur illa. Bara tanken knäcker mig och jag får tillbaka den där känslan av att vilja lägga mig ner...

Så länge jag lever ska jag leva för djuren. Så enkelt är det och jag skiter i vad folk tycker.

//end_rant

I believe I can fly

Det är juli nu. Jag kan knappt fatta det... Nyss var det ju första maj, känns det som... Inte deppa för det, nu är det ju sommar (hur det nu kan vara det med regn/mulet flera dagar i rad). Finns ju fortfarande saker att se fram emot; en resa till Kolmården till exempel. Bo på hotell i Norrköping över natten och besöka parken båda dagarna. Måste få tag i ett bra teleobjektiv först förstås... Vill fotografera mycket då just djur är mitt favoritmotiv. :-) Är lite kluven inför djurparker, om jag ska vara ärlig... Gillar inte idén med att ha djur i fångenskap. Å andra sidan så hjälper djurparker till att bevara utrotningshotade arter samt informerar allmänheten om hur viktigt det är att vi tar väl hand om djur och vår natur. Något jag är helt emot är fåglar i bur, däremot. Tycker inte det känns rätt mot en individ som föddes för att flyga, men som sedan (ibland) vingklipps och tvingas leva utan luft under vingarna... Nja, behåll hellre papegojorna och andra exotiska djur där dom hör hemma. :-)

På tal om fåglar så har mitt intresse för dessa fantastiska djur vuxit något enormt senaste tiden. Jag kan ligga i gräset och bara titta på fåglar som flyger förbi en lång stund. Det är något speciellt med fåglar, kanske just det faktum att dom har en helt annan frihet (att kunna flyga) än övriga djur. Har faktiskt börjat samla på fjädrar också... Tycker hittills bäst om skat-fjädrar vilket nog beror på att jag gillar kontraster - svart och vitt, rött och blått osv. Gillar även strandskator, sädesärlor och pilfinkar. Pilfinkarna är inte alls så skygga som kajor eller skator och så är det så kul att titta på när dom små liven badar i jorden i rabatten utanför. ;-)

Mina nya hobbys är då alltså som följer: fotografera fåglar (slänger kanske upp en bild nån gång men är på surfplatta just nu), mata fåglar, samla fjädrar samt fågelobservering. Tjusigt, Sickan!

Good enough

Halvligger i Heras hage lite sådär småsömnig för jag käkade precis. Sallad och strimlad kalkon. Extremt simpelt, rutinmässigt och gott. Det har blivit en vana att stå och göra i ordning en stor sallad varje dag, jag tänker inte ens på det, allting är som inprogrammerat; med robotliknande rörelser hackar, skivar och skär jag. Det är gott, faktiskt. Har bytt ut en stor del kroppsfett mot muskler istället, bygger även lite muskler i armar, rygg och mage. Tittar man riktigt noga kan man se början på ett sexpack (no kidding!). ;-) Främst av allt - jag känner mig som "mig själv" igen: bra fysisk form, starkare, orkar mer samt är det mer ordning på hjärnkontoret när jag tränat. Det kan visserligen bero på att min Strattera höjts, förstås... Oavsett vad så är motion bra för skallen och inte bara kroppen, inte sant?

Dagens största framsteg måste nog vara det faktum att jag idag fick på mig mina gamla jeans från 2009. Jeansen var inte ens åtsittande, vilket förvånade mig ganska rejält. Trodde väl att jag fått tränat och bantat bort en del av bakkärran men inte -såpass- mycket... Glad överraskning! Ger mycket självförtroende att trivas i sitt skal. Visst, det finns flera olika "faktorer" som spelar in vad gäller mina tankar om min kropp. Det går ju knappast att motionera bort sånt men bara det att jag inte är "kurvig" längre är en stor boost. Var väl inte jättekurvig precis, men tillräckligt för att jag skulle gå runt och tänka på det konstant om jag var ute bland folk. Nu behöver jag inte det, i alla fall inte lika mycket (men tror ändå att jag alltid kommer ha lite sånt surrande i skallen).

Ja, jag är tjatig...

Det händer oftare bra saker nu men bland finner jag mig själv tänka "nu går det snart åt helvete igen". Försöker ruska bort tanken men den sitter där som en bit nykokt pasta på en vägg. Det bara är så. Jag bara är så. Ibland tappar jag fotfästet och sjunker djupt ner i skiten men på nåt sätt finns orken att i alla fall försöka klättra upp igen. Ibland är jag tillbaka i december förra året; samma gnagande oro, samma envisa deppighet och samma slags mörker i tankarna. Jag letar febrilt efter en väg ut men mattan rycks undan under mig. Bit ihop, borsta bort smutsen och försök igen.

Försök tills du stupar. Kämpa. Alla dessa år av motgångar har bara gjort dig starkare.

Men ibland funkar inte peptalk. Då är det bara att blunda och hoppas på att solen tittar fram så snart som möjligt.

Ändra

Håller på med nytt utseende... bloggen lär vara "ful" ett tag framöver.

Över-, under- och jätteviktig

Tack för alla fina kommentarer ni skickar, aldrig fel med en glad känsla i magen. :-)

Livet fortsätter medan man sitter där i gropen, långt under jord, och räknar molnen som så lätt svävar förbi ovan. Lite då och då tittar solen fram mellan två moln och man gör allt man kan för att utnyttja den där lilla stunden i värmen. Värmen man behöver efter regn, vilket gärna fyller den reda kalla gropen med ytterligare kyla. Det är inte lätt att klättra heller när tyngden från hela världen hänger på dina axlar. Antingen försöker du klättra tills fingrarna domnar bort eller så får du samla all styrka du har och trampa vatten; hoppas på att någon hör dig, märker dig, ser dig. Livet är tungt emellanåt. //end_philosophic_rant//

Varning för lång läsning! Längst ner finns en kort sammanfattning...

Något som inte är lika tungt längre är jag. Jag har gått ner i vikt. Eller jag tror det i alla fall, går bara efter ögonmåttet. Måste ha gått ner för min kropp har blivit mindre; mage, lår, rumpa och höfter är mycket mindre nu. Mina kläder verkar ha ökat i storlek, särskilt mina jeans som jag nu nästan tappar då jag inte har något bälte. Det känns fantastiskt att veta att jag snart kommer att kunna använda alla undanstoppade kläder som jag blivit för "stor" för. Gamla jeans, huvtröjor och även t-shirtar.
Jag har ändrat min diet: äter inget godis, dricker inte läsk utan bara vatten eller mjölk. Tränar även, det varje dag i princip. Först ~30 minuters jogging på löpband, vilket jag aldrig skulle orkat för en månad sedan(!), samt mag-, rygg- och benövningar på golvet. Svettas så jag börjar frysa men älskar ändå känslan efteråt. Total tystnad i huvudet, helt underbart.

1. Mina höfter (eller "lovehandles" som jag så fint kallar det) har minskat rejält och jag har äntligen fått en nästan helt rak figur. Det sticker inte ut något på sidorna längre så nu vågar jag ha t-shirt utan att må dåligt för det... Extremt ytligt kanske, men det handlar bara om mig själv; hur andra ser ut eller  väger har väldigt liten betydelse. Sen vill jag helt enkelt vara vältränad igen och trivas i min kropp (iaf rent viktmässigt).
2. Magen har minskat rejält. Helt plötsligt hade jag lagt på mig såpass att magen stack ut en ganska bra bit. Även det gjorde att jag hatade att gå utan (löst åtsittande...) tröjor. Det kändes jobbigt att ö.h.t. stå upp; att ligga ner på rygg kändes bäst då allas magar plattas till av gravitationen... 
Mitt slutmål är att bygga upp magmuskler som syns, för dom jag har nu, som gör mig rätt stark redan
nu, döljs under ett lager fett. Inte jättemycket men tillräckligt för att dölja magmuskler.
3. Lår och rumpa har krympt. Alla byxor sitter mer löst vilket jag är otroligt glad över. Vill helst ha en totalt platt och liten rumpa. :-)

SAMMANFATTNING: Äter nyttigt, tränar dagligen, gått ner i vikt och alla kläder har blivit större.

Just one thing...

...I miss you, guys. I really do. I think about you almost every day and I keep sending even the tiniest amount of energy your way. I hope you're okay and that you're somewhat happy.

Ärligt talat, direkt från hjärtat -- även om vi aldrig sett varandra "live" så betyder orden så mycket. Enormt stort stöd. Man känner sig uppskattad.

I slutet av 2012 hade jag ingen ork att vara aktiv nånstans (främst online).
När jag började må bättre, nästan manisk i början av Voxra, flög jag runt som en idiot och kunde inte sitta still. Fick ingen tid över, satt inte på röven mer ån fem minuter åt gången... For runt och städade, möblerade om och andra småsysslor. Kunde inte slappna av.
Nu börjar jag må sämre igen och har noll motivation rent allmänt.

Det vänder snart. Keep your fingers crossed, buddy.

Kort update

Kämpar. Som fan.

[Kan inte logga in på chatten. Jag ändrade mitt nick och hade valt en annan slags text/textsymboler, blir utsparkad så fort jag försöker logga in. Är det något finns jag (ibland) på Skype eller MSN. Min Facebook är Eli Wilén (tror att mitt nick där är Efftoex (FtX). Om nån skulle vilja så finns jag även här. Loggar in då o då och ser då om nån har kommenterat.]

Efter totalkraschen i december har jag lyckats repa mig rätt bra, fick t.om. ha lite drygt två månader där jag faktiskt (även fast det kändes skumt) mådde bra. Bra. Det är ett nästan främmande ord.
Nu har jag kraschat igen. Inte lika hårt som senast men det känns jävligt tungt. Nu är det ju vår och man förväntas vara piggare även fast innerst inne pågår ett krig. Sista "bra"-tiden gick jag ärligt talat och bara väntade på att helvetet skulle rasa in... Kan inte unna mig själv lite glädje. Innerst inne är självhatet så djävulskt destruktivt att jag i princip alltid skulle vilja slippa mitt eget sällskap.


~ Upp med hakan! Ryck upp dig för fan och sluta gnälla! Tänk på att det alltid finns nån som mår ännu sämre...
~Var inte glad. Håll käften och sluta skratta, idiot. Det finns folk som är lyckligare än dig så STFU.

-- Låter knas? Yes. Så håll käft, ignoranta människor. Man -väljer- inte ett helvete, det är helvetet som letar upp en. Och att bara 'tänka positivt' gör inte ett skit. Du kan inte släcka en eld genom tankekraft. Jag vill inte höra.


Jag fortsätter kämpa. För dig, för er och för djuren. Tack.

Draincleaner

It’s been a long time. I haven’t been active online much lately, doesn’t seem to find the energy to. Sometimes I just can’t be bothered with it. Too tired. It’s funny because sitting down in front of a computer isn’t really that hard but my mind is lazy. Too clogged with stupid shit that I just can’t seem to get rid of.

I’m doing fine. It seems like I’m getting better. Whatever better is. I participate more in life, I guess. Which in itself is nice but there’s still shit left in the corners. At night it all catches up to me and drowns me like I’m a fucking rock or something. Hard to breathe when you got water rushing down in your lungs. Thankfully I’ve become stronger now than before and it’s easier to swim than it used to was. It takes strength to get stronger.

Avslutat kontakten med min psykolog. Allt analyserande av tankar och känslor, djupdykning rätt in i hjärnan. Kändes bara tungt. Någon annan som mår sämre och behöver tiden hos honom kan få det. Jag går ju och pratar hos en kurator (nåt i den stilen) utanför psyk där vi fokuserar på det positiva. Hos psykolog blir det lätt att man rabblar upp allt negativt och sen vrider och vänder på det tills man sitter där helt utmattad. Kliar i huvudet. Blev för många människor också; psykolog, läkare, arbetsterapeut samt kuratorn. Läkaren träffar jag väl visserligen inte mer än nån gång var tredje månad… Och arb.ter. är mer en temporär kontakt just nu. Det löser sig ska vi se.

Nothing more to say really. Feels like I have a lot to tell but no idea how to express it. So I’ll just end it here.

It's just me

Hi,

It's me. Eli. I've missed you. Your nice and comforting words that fills up my heart. For now it's just empty. Maybe we will meet again sometime? I surely hope so.

The "others" don't see me. They can't seem to see Eli, me. I am me but thry can't see it. I'm still Elise for them. Elise. Daughter. Sister. Her. I don't feel comfortable with any of 'em to be honest. I would probably be uncomfortable if they all of a sudden changed their minds and call me male pronouns. Brother. Son.

It is all very confusing and scary.

I'm always me. Always Eli. But when around many people I disappear into Elise. I hide inside until I can ome out and be myself again.

Eli told them about it, about the gender confusion, the dysphoria and the way it feels wrong. I guess he's hoping to get a professional to talk about it. There's no one else. My parents is a big no-no, my usual shrink don't know what to say and my doctor is the same. The only one he is talking to is this woman that's gonna help me get a job (a few hours a week). She knows someone that's started a new place in town, where they talk about anything sexual (including transgender). Maybe I'll go there and talk about it. We'll see.

I wish I could be Eli full-time.
For now, it's fifty-fifty

Eli says

Det har varit en lång och mörk svacka sedan början på December. Går lite upp ibland men mest ned. Jag gör mitt bästa för att kämpa vidare. Orken har sinat så jag har använt datorn max en 20 min i veckan.

Ett uppehåll från internet nu då alltså. Kollar min mejl minst två gånger i veckan och den är kyouki@live.se om någon skulle vilja ha tag i mig.

Kram från en tapper soldat
Slåss i motvind med modet i bröstet

Eli W

Hej

Dags för ett litet inlägg för att visa att jag fortfarande existerar. Jag har bara ingen ork längre att sitta vid datorn.

Eli