Hej, ingen

Då sitter man här igen. Ett tangentbord i knät och bröstet fullt av ingenting mer än tomheten. Ensamheten är svår att greppa när det inte finns en själ att prata med. Möjligtvis internet men ibland behöver man verbal kommunikation. Samtidigt är det förstås lättare att våga uttrycka sig mer i text. Både bra och dåligt. Det är förmodligen därför jag försöker mig på ännu ett sånt där onödigt blogginlägg. Jag vet att knappt ingen besöker min blogg längre, det är oftast bara jag som läser det jag skrivit. Bittersweet.

Jag börjar ana oråd vad gäller mitt blodtryck. Hela eftermiddagen och kvällen idag har jag känt mig svimfärdig. Om jag står eller sitter upp känns det som att jag har bomull i huvudet samtidigt som jag känner mig varm. Står jag upp för länge mår jag lite illa och måste lägga mig ner innan det blir värre. Jag hoppas att det bara är en biverkning. Otäckt är det oavsett. Ingen rolig grej att svimma direkt.

Mina distansstudier har kommit igång nu. Jag har blivit klar med en vecka och nu är det fyra kvar. Hittills känns det stressigt och magen mår ännu sämre än vanligt. Jag stressar nog upp mig lite väl extremt, det är rätt enkla uppgifter men det känns som ett helt berg. Morsan tjatar på bra, ser till att jag får det gjort, så det är bra. Blir väldigt lätt hänt att jag skjuter upp det annars och går jag över deadline så finns det en stor risk att jag blir avstängd. Dom har stränga regler.

Magen tar enormt mycket stryk när inte huvudet mår bra. Så enkelt är det och min mage mår inte alls bra.

Depression

Slängde ihop nåt litet i GIMP. Har varit en genomdeppig dag idag så kände mig tvungen att uttrycka mig lite… Om engelskan är tokfel så ber jag om ursäkt. Frågade en engelsktalande person om det är grammatiskt korrekt och enligt henne är det så.

Ny header

Fick bli en lite “lättare” header denna gången. Tyckte den passade bra in med det nya utseendet. Hoppas att nån annan också uppskattar den.

:)

Sönderprogrammerad

Alla gånger jag har fått ge upp en relation på grund av min psykiska hälsa.
Alla gånger jag har sagt något och inte menat det.
Alla gånger jag har sårat folk jag brytt mig om.
Alla gånger jag har ljugit.

Det känns så jävla tungt. Så ensamt. Jag är endast nitton år gammal, snart tjugo, och mitt liv är innehållslöst. Lika innehållslöst som den där läskburken du går och återvinner. Skillnaden mellan mig och en läskburk är att du åtminstone får någon krona för den. Mig hade du inte fått en spänn för, i alla fall känns det så. Mitt intellekt vet att alla har ett människovärde. Det är bara så att mitt liv inte känns särskilt värdefullt just nu. Om det vore så enkelt att bara göra något åt det, tror du inte jag hade gjort det för längesen? Det är knappast ett val att leva såhär. Det är ett jävla fängelse, ska du ha klart för dig… Förlåt. Menade inte att bli aggressiv.

Minuten efter jag har sagt eller skrivit något ångrar jag det. Frågor och tankar rusar genom skallen. “Varför sa jag så? Fan vad korkat, nu framstår jag som ännu mer korkad och idiotisk. Varför gjorde jag det? Helvete vad idiotisk du är.” Jag är så förbannat van vid det så nu förväntar jag mig att det ska hända. Kanske inte världens bästa grej men så är det. Min hjärna är sönderprogrammerad. Som en dator som har fått för många diskdefragmenteringar. Om det nu ens är möjligt.

Ja, jag är jävligt tråkig.
Ja, jag är deppig att prata och umgås med.
Ja, jag är fullständigt medveten om detta faktum.
Jag ber om ursäkt och förlåtelse och hoppas att du kan förstå varför. Tack.

Jag är väldigt medveten om det mesta. Jag analyserar allt. Det är det jag har lärt mig under alla år med “samtalsterapi”. Satte det inom situationstecken för det är inte mycket terapi som har pågått egentligen. Mest snack och lite s.k. goda råd här och där. Mest mediciner. Förjävligt. Psykvården är värdelös.

Det är helt sanslöst att jag ska behöva skämmas och må ännu sämre på grund av mitt mående. Det är ju för fan som vilken fysisk sjukdom som helst, bara det att det sitter i huvudet. Oftast är det till och med mer komplicerat om det är just psykiskt, det är nog lättare att operera bort en tumör än att bota en depression.

Jag mår dåligt för att jag mår dåligt och jag skäms för det vilket leder till att jag mår ytterligare lite sämre.

Changes and everything

There’s so much I’d like to do with my life. I want to work with animals, I want to travel around the world and discover exciting places. I want to conquer this dark sludge that’s been taking over my life for the past years. It’s been a long journey so far, with many ups and downs, but the mindset I’m in right now tells me everything’s gonna be okay. I will be okay. I’ll be fine when it’s all over.

I guess some people just have to go through certain things in life and I seem to be one of them. Maybe I should feel lucky afterall. Maybe this is all just a huge test and when it’s done I’m going to be a kick ass person that can face everything in life. Let’s just hope for it.

--- break it ---

Vet egentligen inte vad jag sysslar med. Hjärnan går på högvarv och det ska göras många saker åt gången. Skriva blogginlägg, musik, YouTube, chatta, Facebook… Samtidigt. Jag växlar aktivitet var trettionde sekund. Svårt att fokusera på en sak åt gången så jag har fått för mig att jag ska fokusera på femtioelva saker istället. Fullständigt ologiskt och kontraproduktivt. Jag ska ha en jävla tur om detta inlägget ens blir publicerat.

Jag sitter och upptäcker ny musik. Inte hittat så väldigt mycket nytt på sistone. Skulle nog i så fall vara denna (Spotify-länk). Låten är nog egentligen inte alls min musiksmak men på nåt himla vänster gillar jag den ändå. Skön att lyssna på som lite omväxling. Gillar rösten på hon som sjunger, rätt så avslappnande. Skulle behöva slappna av just nu då jag måste infinna mig på psyk imorgon 08.30 och behöver lite sömn för att fungera imorgon bitti. Var kanske korkat att dricka den där burken med Cola trots allt…

Update

Changed it again.

I hate myself and the fact that I can't get away.
There's just no way of escaping yourself.
You can't outrun yourself, even if you're really fast.

It’s okay not to be okay

I stare at my reflection in the mirror

Why am I doing this to myself?

Losing my mind on a tiny error

I nearly left the real me on the shelf

Jessie J – Who you are

Never quit

He sits there in the dark, all alone as usual, with the racing thoughts in his mind. A lot of energy has been put into trying to figure out who he really is, why life’s treating him this way and if it’s even possible to go on. He knows everything about wanting to just give it all up. About standing on the edge of never going back.
He’s been knocked down too many times to even count but still he knows that the most important thing is not how many times they knock him down; it’s how many times he gets back up.

There are not too many people in his life, no real enemies that’s taunting him. Only the ghosts of his very own mind. They love to taunt him, to push him to the very edge of life. They make it very hard to even breathe at times. Especially when he’s all alone. While he’s alone there’s not much fighting back because he knows it’s pointless. The only thing he can do is to give in and at least try to keep his nose above the surface. After all, he’s still a human and the basic instinct to stay alive is strong.
It does take a toll on him though, all the fighting and all the battles he must go through only to make it through the day. Somewhere inside, he knows it all will make sense in the end. He’ll come out on the other side of this long, dark tunnel as a different person. A stronger person. He knows it.

Still. There are always doubts. Will he make it through? Will he be able to fight even more than he already has? There will always be doubts.

I just know I’m not a quitter in the first place.

Sömnigt värre

Det var ett tag sedan jag skrev ett ordentligt inlägg, kanske är dags för en kort uppdatering? Har hänt en del sedan sist, nämligen.

 

Först och främst vill jag bara säga att jag är ordentligt sömnig. Det är min nya medicin som gör det. Gäspar i ett och vill bara lägga mig ner någonstans och sova… Ganska ironiskt i och med att det är en ADD-medicin som är menad att göra en lite mer produktiv. Är snarare raka motsatsen, skulle jag våga påstå. Känner mig inte ett dugg mer fokuserad än förut, koncentrationen är som den brukar – kass – och inget annat har ändrats mer än det faktum att jag är konstant sömnig. Kanske tar några veckor innan den börjar verka. Måste nog erkänna trots allt att jag är hellre sömnig än har ont i magen som jag fick av den förra medicinen.

En annan grej som har hänt är att jag nu har regelbunden kontakt med en ”riktigt” psykolog. Träffar honom en gång i veckan, oftast, och trots att jag bara har varit där två gånger så känner jag ändå att det ger något. Just nu försöker vi i princip kartlägga vad ”problemet” är så att säga och sen ska vi förhoppningsvis lägga upp en behandlingsplan. Jag träffar fortfarande Isa en gång i veckan vilket känns tryggt, fasar nämligen inför dagen då jag inte kommer få träffa henne mer... Blir en sån nära kontakt när man går till en psykolog/terapeut, eller är det bara jag som känner så?

Kämpar fortfarande med att få en ny läkare. Känner hur frustrerande det blir att ens försöka konversera med min nuvarande. Hon avbryter konstant, tjatar om hur stressad hon är (”så många patienter!”) samt lyssnar hon inte riktigt. Istället blir det att jag bara sitter där, tyst och håller med. Detta resulterar såklart i en mängd olika medicinhöjningar utan mitt samtycke, just för att jag inte vågar eller orkar säga emot. Eftersom jag just nu befinner mig mitt i medicinbyten och dylikt känner jag att det skulle vara bra – om inte nödvändigt – med en helt ny läkare. Framförde mitt önskemål för kanske femte gången i onsdags hos psykologen. Förhoppningsvis framför han det inför resten av gänget och jag får min efterlängtade nya läkare... Fingers crossed.

En bra sak som omväxling är att jag ska börja plugga på distans nu. Har sökt in och väntar på svar. Var hos en studievägledare i måndags och han var 99% säker på att jag skulle bli antagen. Så nu väntar jag bara på besked. Har valt att börja lugnt och fint med en kurs i Engelska, känna på det lite grann. Det är rätt mycket disciplin och ansvar men jag känner mig mer redo än nånsin. Fingers crossed, once again...

Ytterligare något positivt är att jag har vänt någorlunda rätt på dygnet igen, för femtioelfte gången. Somnar som allra senast klockan 01.00 vilket är en enorm förbättring. Vaknar automatiskt klockan 06.00 vilket är riktigt konstigt men jag antar att det är så min kropp funkar. Brukar dock somna om rätt fort igen och sova till senast 10.00. Idag, till exempel, gick jag upp vid nio och tog ut vovvarna på vår dagliga morgonpromenad. Sen gav jag Toya ett bad men det är en helt annan story... ;o)

Finns nog inte mycket mer att säga. Är besviken på mig själv för att jag inte sköter mina internetkontakter som jag skulle önska. Det blir bara så helt enkelt att jag sällan loggar in. Är nog bara en svacka och är förhoppningsvis tillbaka on track snart.

Bots

Här är enda anledningen till varför jag hade ordverifikation vid kommentarerna:

”The guidelines you provided listed below are extremely precious. It been found this type of pleasurable surprise to obtain that expecting me when I woke up today. They're constantly to the issue easy to learn. Thanks a large amount for any valuable ideas you've got shared right here. “

Den kommentaren fick jag på “Jag älskar Hera”. Haha…

Jag älskar Hera

		Heralicious Visa bildspel HÄMTA ALLA

Slut

Jag ska göra mitt allra bästa att förklara vad som hände mig idag. På nåt sätt hade jag redan innan jag ens satt mig i bilen insett att det skulle bli som det blev; det blir alltid så. Vi tar det från början.

Jag och min familj (föräldrar och bror) hade bokat biljetter till Cats som går i Kristianstad just nu. Pappa har spelat/spelar i samma teatergrupp som en av skådespelarna samt känner han ännu en av skådespelarna (dotter till en i pappas grupp, kort och gott). Så det främst anledningen till varför vi ens bokade biljetter var på grund av dom. Tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville hänga på, har ju alltid älskat musikaler och Cats har jag velat se länge. Bokade alltså biljetter, och det för ett ganska bra tag sedan. Helt plötsligt var det dags…

I bilen på vägen dit kändes det som vanligt. Jag kände mig lite upprymd - såg fram emot det, rädd – pga alla människor samt irriterad – det var tio mils körning och det var trångt i baksätet med både mig, brorsan och mamma. En i pappas teatergrupp hängde på oss, och hon satt i framsätet.

Väl framme så hade vi lite tid att döda innan dörrarna in till teaterbyggnaden ens öppnades. Där fanns ankor, gäss, höns, tuppar och andra småfåglar runt en damm och i inhägnader en bit bort så vi gick först dit. En ilsken (eller kanske snarare girig) tupp sprang runt och snodde brödet folk hade gett till änderna. Såg förbannat kul ut… synd att jag inte filmade en stund.

Kanske 20 minuter gick och vi såg att dörrarna hade öppnats så vi gick in i röran. Redan där började jag må dåligt, på grund av alla människor. Efter att ha hängt av oss våra jackor hamnade vi mitt i entrén nästan, och det var nog det allra jobbigaste stället att stå på. Kändes nästan som att stå mitt i ett rum täckt av spegelväggar. Alla mina jobbiga tankar om mig själv bara förstärktes på grund av alla andras närvaro. Förut var jag mer orolig för vad andra tänker om mig, nu är det tvärtom. Nu är det bara mina tankar jag hör och tänker på. Så självklart var jag tvungen att böla lite… kunde fan inte hålla det inne, helt omöjligt. Tack och lov öppnades dörrarna in till scenen rätt fort så jag kunde lugna ner mig lite… Är inte alls lika jobbigt att sitta bland en publik. Då är alla vända framåt och ingen kan se mig rakt i ansiktet, på nåt sätt.

Fantastisk föreställning, säger jag bara. Underbar musik, ljud, ljus, koreografi. Allting var perfekt, helt enkelt. Blev helt och hållet fylld av känslor av både glädje, sorg och saknad på samma gång (kunde inte låta bli att tänka på Pontus & Sandra). Jag flöt med i musiken och i skådespelarnas känslor och kände mig så hel för första gången på länge.

Sen var det slut.

Jag bröt ihop fullständigt; grät, kunde knappt andas ordetligt och fick ställa mig med händerna på knäna och andas lugnt. Skyndade mig ut och ställde mig en bit bort från entrén. Min hela värld hade kollapsat och det kändes som att någon närstående hade ryckts bort från mig. Det kändes som det kan göra efter att någon har gått bort; den där smärtsamma tomheten man känner i hela kroppen. Minns att jag hade exakt samma tomhetskänsla och sorg som när jag satt med Nina i famnen bara några sekunder efter att hon hade somnat in. Ni vet den “nej, fan, lämna mig inte snälla…”-känslan lite? Ungefär så.

Nu är jag exakt lika tom som vanligt. Känner mig fysiskt utmattad och huvudet är också riktigt trött. Ska försöka att korta ner inlägget här, kände bara att jag måste få ut det i text så jag kan förklara det både för mig själv och sen kanske se om nån känner igen det.

En metafor jag kom på i bilen på väg hem:
Innan föreställningen var jag som en ouppblåst ballong – tom och neutral.
Under tiden fylldes ballongen med luft (känslorna).
Mitt när ballongen är som allra störst så slutar föreställningen och nåt sticker brutalt hål på ballongen. Alla känslor bara exploderar i en svart klump och kvar finns bara trasor och en känsla av att vara sönder inuti. Fick fysiskt ont och hade svårt att andas ett tag.

Såhär blir det efter filmer, teaterföreställningar, musikaler (både live och på tv). Vad fan är det som händer? Får skriva mer om vad jag tror en annan dag. Orkar inte mer just nu.

Jag mår dåligt när saker tar slut.