Update

Detta kommer bli ett tungt inlägg. Inser att ingen besöker bloggen längre, visserligen, men vill skriva i alla fall. För min egen skull.

Maten tar upp 95% av mina tankar just nu. Varje dag. Varje natt. I och med att jag just nu inte har någon sysselsättning så pågår det konstant ett krig i skallen om mat.

Tvång om hur, var och när jag ska äta. Görs något annorlunda blir det kaotiskt inombords.

Alla dessa jävla regler.
Förbjuden mat (oändligt lång lista).
Tillåten mat (extremt kort).
Undantag om jag tvingar mig att träna (trots att kroppen inte orkar och skriker nej).
Timmar i sträck letandes efter recept jag önskar jag fick följa. Främst bakning. Jag brukade älska att baka...
Listan kan göras lång...

Det är så mycket ångest. Konstant omringad, uppfylld och förföljd av ångest.

En röst i huvudet, en inneboende, som konstant kommenterar mina (som sagt konstanta) tankar kring mat. En röst som har total kontroll och som styr mig med järngrepp.

Emellanåt bryter jag bara ihop. Önskar att jag inte fanns. Orkar inte leva såhär.

Men man måste kämpa på. En dag kanske jag blir fri. Frisk och fri. Frisk i kroppen med leder som inte värker, hår som inte trillar av, ben som orkar löpträna. Fri från tvångstankar, restriktioner, vikt- och matfixering.
Jag har bett om hjälp och fått komma till Capio Anorexicenter. Varit på ett läkarsamtal samt ett bedömningssamtal och nu väntar jag på en kallelse så jag kan påbörja en behandling.

Livet fortsätter. Sommaren är här men rent mentalt är jag kvar i början av året.

Problemen/demonerna/monstren avlöser varandra en efter en. Just nu är Herr Mat det värsta odjuret (sedan minst tre månader tillbaka, visserligen). Alltid på axeln, alltid stenkoll på vad jag äter och inte äter; berömmer mig vid svält och avskyr min existens när jag får något i mig.

Jag försöker. Trots allt det destruktiva försöker jag. Förlåt om jag misslyckas.

That's it.

Livet är fortfarande inge kul

Hade, efter månaders väntan, en läkartid nu på torsdag. Gissa vem som ringde idag och sa att min tid är avbokad för att "läkaren är inte i tjänst den dagen"?... Ska hitta en privat istället.

Jag har även börjat tappa hår sedan 2 veckor tillbaka.

Brain is out of order. Please try again later.

det är för mycket nu bara. mycket mycket mycket i huvudet och det är inte ens verkligt hälften av det. orkar inte beskriva, kan inte för det går för fort i skallen, men låten nedan beskriver det bra

I feel like saying something but there's nothing I can say.

Requiescat in Pace

Morfar.

Älskade, älskade morfar.

Jag har inte förstått det ännu. Det har inte sjunkit in och allting känns konstigt.

Du är hos mormor nu. Älskade, älskade mormor. I fjorton år levde du utan henne vid din sida. Fjorton år av saknad. Nu hoppas jag att ni äntligen är tillsammans igen - precis som förr - och tittar ner på oss som är kvar. Bevakar oss med kärleksfulla ögon.

Du somnade lugnt och stillsamt in. Ingen smärta. Ingen rädsla. Trots det saknar vi dig och tomheten du lämnade efter dig idag går inte att beskriva.

Jag älskar dig, Morfar.
Och jag saknar dig redan.

Hälsa till mormor från mig. Säg att jag har kvar nallen hon gav mig. Stor-Nalle. Nallen jag hade på hennes begravning och nallen jag kommer att ha även på din.

Vila i frid.

31 oktober 1924

-

4 april 2014

<3

Run, asshole, RUN

Jag springer. Löptränar.
Jag brottas med tankarna.
Mat. Träning.
När fan tar det slut? Aldrig ett sunt förhållande. Det är min ex-tjej som planterade tankarna i skallen på mig. Garanterat. Jag hade kanske trillat dit förr eller senare men hon var kanske den utlösande faktorn.

"En gång levde jag på bara frukt, jag gick ner jättemycket!" sa hon.

Mhm. Det var 2008. Nu har det gått 6 år och jag sitter fortfarande i skiten.

Är det så jävla konstigt att man avskyr sig själv, koldioxiden man andas ut samt ens patetiska fotspår i leran? När hjärnan säger att jag inte ens borde ha fotspår.

Nej.

Nej, det är inte så konstigt. Viljan att ha kontroll är inte konstig. Den är destruktiv.

The end of the tunnel(?)

En tunnel jag går igenom då och då på hundpromenader.

  Kanske finns det ett slut på tunneln.  Kanske är det där den andra halvan av mig väntar.

Coming back down

Jobbigt. Mycket jobbiga grejer hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har inte varit på Facebook sedan nyår. Fyllde ju år den sjunde så har kanske lite grattis-meddelanden men jag kan inte finna varken ork eller motivation att logga in. Lever ganska isolerat. Ingen samtalskontakt just nu heller och läkaren jag precis fick som ny har slutat igen (ST-läkare) och nu väntar jag på en ny... Antar att det blir någon av mina föregående som bara kunde träffa mig en gång i halvåret (utan att överdriva)...

Det är deppigt, overkligt, hopplöst, ensamt, overkligt. Det är väldigt mycket overklighetskänslor och sånt där skit. Så har det varit hela hösten men det verkar inte vilja släppa taget om mig.

En vacker dag, mina vänner, kommer solens strålar att nå oss. Keep your heads up.

Saknar er. Saknar livet.

Fullständigt osammanhängande pladder men måste få ut det

Tiden rör sig sakta framåt. Min tid är långsam men allt och alla runtomkring rusar förbi som om det brann någonstans. Inte är det inom mig, jag känns kall och konstig. Det snurrar mycket i skallen, svårt att få rätt på orden men jag försöker. Vill förklara, be om förlåtelse, ursäkta mig själv. Jag är aldrig socialt aktiv online längre. Ibland, kanske. Väldigt sällan.

Min Facebook-profil är ödsligt inaktiv och jag har olästa meddelanden i min inkorg. Kan inte finna energin eller motivationen att läsa, att ta kontakt, att vara social. Jag ser ingen mening i någonting längre.

Det är patetiskt, har jag inget alls att leva för? Klart du har. Ryck upp dig, för fan. Nej. Hade det varit så enkelt hade allt sett annorlunda ut. Jag önskar att det vore så enkelt.

Någon annan har tagit över min hjärna nu, är helt övertygad om det. Det konstanta mumlandet är inte längre bara ett distraktionsmoment - jävlarna har avancerat. Börjat säga saker på riktigt. Upprepar sig själva. Som om min egen hjärna försöker ta sig ut ur kraniet på mig, ta kål på mig, radera mig. Som om den har gett upp helt.

"Jag vill inte leva", "Jag ska ju ändå inte leva mer" och "Nu vill jag dö" upprepas om och om och om och om och (......) igen, hela dagen lång. Det är inte jag, jag är inte så och därför måste det vara någon annan som infiltrerat mitt inre. Eller är det jag? Har jag sjunkit så långt ner i skiten att jag börjar inbilla mig saker? Kanske försöker jag, patetiskt nog, att bygga upp en fantasivärld. En värld där allting är som det borde, som jag önskar att det vore.

Jag vet inte. Om nätterna är det aldrig tyst. Förra natten var dom väldigt aktiva. Hörde t.om. något som lät som ett hundskall fast mycket mer aggressivt, skarpt och hastigt. Hoppade till, så som man gör när man hör en plötslig smäll, och blev sedan smått orolig. Det var ingen av mina hundar (Aito låg i fotänden av min säng och om det hade varit Toya hade Aito också börjat skälla men han sov djupt), det var hundra procent inbillning.

Nej, jag skäms inte för att säga det.... Eller jo, det gör jag. Ibland hör jag saker som ingen annan gör, punkt slut. Särskilt under perioder då det är extra mörkt. Overklighetskänslor och inbillade ljud och saker som sägs. Det bara är så. Det är obehagligt även om jag vant mig till en viss del.

Det är så rörigt. Måendet går upp och ner som en urspårad bergochdalbana. Under en dag kan jag må kalas tre, fyra eller ibland fem gånger... Tankarna rusar, kreativiteten flödar, jag är pigg, får saker gjort, pratar mycket, kan knappt sitta still... Sen händer något där uppe i hjärnkontoret och så störtar vi rakt ner i den djupaste av dom djupa avgrunderna och återigen är hjärnan inställd på att eliminera mig.

Men det är bara att bita ihop, se glad ut och fortsätta! Under topparna försöker jag uppskatta glädjen men det svider när skiten återvänder. Då stänger jag in mig på rummet med allt elände: ångest för allt jag gjort och inte gjort men borde göra, mörkret tar över och det bara brister. Jag gillar inte det. Gillar inte karuseller, särskilt inte bergochdalbanor. Blir höjdens och får klaustrofobiska känslor. Släpp av mig, jag kan stå och titta på istället...

Just nu väntar jag på kallelse till läkarn. Förhoppningsvis en remiss till ett DBT-team, han sa att jag kunde ha nytta av det. Han sa inte hur lång tid det kunde ta så jag går och väntar i ovisshet. Kommer jag ens existera när remissen dimper ner i brevlådan? Det är såna grejer som snurrar i skallen.

Släpp av mig, jag är yr och trött i halsen av att skrika

Ingen

Livet fortsätter. Världen rusar förbi utanför min skalle och här sitter jag som ett fån, djupt försjunken i min egna värld. Allting verkar så långt borta. Som om jag inte existerar, som om jag knappt syns. Finns jag? Ingenting bevisar min existens, ändå känns saker omväxlande verkliga. Vem är jag? Det finns inget som definierar mig. Linjerna är suddiga, konturerna svåra att tyda bland all bakgrundsoröra. En längtan efter närhet, efter bekräftelse värker inombords. Kan ni se mig eller är jag precis så osynlig som det känns?

Många frågor, funderingar och tunga tankar. Att överhuvudtaget finna orken och motivationen att gå ur sängen på morgonen verkar bara hopplöst. Hellre ligger jag kvar i det lilla mjuka som finns kvar bland allt det gråa. Kudden och täcket blir som sköldar jag kan gömma mig bakom. Särskilt när Overkligheten smyger sig på och överraskar mig totalt. Nallen jag fick av mormor innan hon lämnade mig får bli mitt vapen. Oskyldigt, sårbart, otryggt. Monstren under sängen vet precis när och hur de kan anfalla mig. I sömnen hälsar det mörka på och mardrömmarna får mig att aldrig mer vilja sova. Men vad gör man när sömnen är det enda verkliga? Biter ihop och slåss.

Jag vet inte varför jag fortfarande lever. Finns. Existerar. Mitt liv har ingen mening, jag är inte påväg någonstans och allting känns smärtsamt onödigt. Ibland ligger jag ner på mitt golv och bara gråter. Det är då jag kan slappna av på riktigt, efteråt. Då alla känslor får lov att sippra ut, inte vara så abstrakta. Jag kan ligga så i flera timmar. Efteråt, när tårarna tagit slut, är jag så utmattad att jag ibland somnar.

Varför skriver jag allt detta? Jag vet inte. Jag har ingen aning alls. Kanske känner jag ett behov av att ventilera. Få ut det jag bär runt på i text. Något att ta på. Det blir på något sätt lättare att hantera när det går att ta på. Orden och bokstäverna talar för mig, säger saker jag aldrig skulle våga säga. Bara skriva. Kanske publicerar jag inte detta förrän om några dagar. Fundera lite på om det är värt det. Om jag vågar. Jag brukar öppna mig ganska mycket här, på bloggen och internet, men detta är mer än vanligt. Kanske publicerar jag det inte ens. Jag vet inte.

En sak jag är bombsäker på är att jag saknar mitt lilla "gäng". Chattarna som varade långt in på nätterna. Hur vi visste om varandras läkar- och psykologtider. Hur vi pepprade varann inför uppförsbackar. Hur vi hejade på varann oavsett hur mycket vi själva bar på. Styrkan, modet, kraften och motivationen vi fann hos oss själva när vi insåg att det faktiskt finns människor som rent och ärligt bryr sig. Jag saknar er. Allihop. Jag vet att ni finns där ute någonstans och det går inte en dag utan att jag tänker på er. Ärligt. Jag tänker på om ni har det bra, hur det går för er, om ni mår bättre och rent allmänt vad ni hittar på. Ni är fina människor. Ärliga. Jag hoppas att få chatta med er igen, snart.

En stor kram till alla kämpar där ute.