Mega update

Ett särskilt shoutout till dig, Jeam! ;-)

Dags för en stor uppdatering. Var ett bra tag sedan sist och det har hänt overkligt mycket under det senaste halvåret.

Det allra största som hänt och som fortfarande händer gäller könsidentiteten. Jag har kommit en lång bit på vägen i mina funderingar. Nu har jag en mycket klarare bild av hur och vem (samt vad) jag är. Hade jag fått i uppgift att skriva om mig själv hade det nog kunnat vara ganska enkelt. Tyvärr kvarstår ett ganska stort problem trots alla framgångar - insidan, min mentala bild av mig själv, matchar inte utsidan. Detta är något endast hormoner och andra rent fysiska ingrepp kan förändra. Just därför väntar jag på min första kallelse till utredningsteamet i Lund. Senast januari räknar jag med men går ändå och hoppas på att det ska ha trillat ner ett litet brev från region Skåne i brevlådan...

Jag har tagit körkort. Den 1 september, närmare bestämt. 31 augusti klarade jag teoriprovet på första försöket och dagen efter uppkörningen. Var hundra gånger mer nervös inför uppkörningen... Fötterna var alldeles skakiga och det var svårt med kopplingen emellanåt men jag klarade mig fint och fick godkänt. ;-)

Tack vare körkortet är det busenkelt att ta mig iväg till skolan på morgnarna. Jag går nämligen på folkhögskola där tanken är att jag ska läsa klart gymnasiet. Går på en relativt liten folkhögskola med människor med alla möjliga bakgrunder; bara min grupp har 5-6 olika nationaliteter!
Studierna går bra och jag har bra närvaro (vilket är viktigt för bl.a. CSN...) och det känns bra rent överlag. Det enda jag kämpar med just nu är nog det sociala...

Det är tufft att konstant känna sig annorlunda och utanför. Att inte veta vart man hör hemma. För mig handlar det om könsidentiteten, som sagt, och det är jobbigt att jag har en bild av mig själv i huvudet men ingen annan ser den bilden. Lite som en banan som går runt och tänker att den är ett äpple och alla behandlar den som ett äpple för det är ju ett äpple alla ser....förutom bananen då, förstås. En fånig liknelse men ändå rätt så bra.
Jag tycker ändå att jag har rätt hyfsad självkänsla. Jag vet som sagt vem och vad jag är och hur jag ser på mig själv som person (och även rent kroppsligt). Tyvärr verkar det inte spela någon roll hur jag än för mig då mitt yttre inte alls stämmer överens med mitt inre. Främst i skolan blir jag inte riktigt behandlad som den jag är (en kul kille/hen med mycket humor och hjärta) utan som den andra tänker att jag är (blyg, tillbakadragen, pojkflicka).

Utanför skolan tar folk mig gärna för att vara en kille på 14-15 år (detta är bekräftat flera gånger, om och om igen. Berättar gärna om några exempel i ett annat inlägg). Detta leder även till att folk behandlar mig och pratar med mig som om jag vore en kille/pojke i den åldern. Som ett barn, alltså. Men jag är inget barn. Jag är en vuxen människa på snart 23 bast och jag vill bli respekterad och behandlad som en vuxen. Eller i alla fall någorlunda vuxen... Inser ju givetvis själv att äldre vuxna (30+) bör få lite mer respekt än jag, men du fattar nog ändå vad jag menar. Det är ju skillnad på hur barn och vuxna blir behandlade och när jag blir sedd som ett barn och pratad med som ett barn gör det att jag känner mig ännu mindre än vad jag redan gör. Jag har ju redan komplex för min storlek/längd.

Skulle kunna gå vidare i all oändlighet om just det här. Funderar mycket på det och pratar faktiskt mycket om det med både mina föräldrar samt min relativt nya samtalskontakt på RFSL.

Vad gäller maten och kroppen och sådär så kämpar jag på varje dag. (Hatar ordet 'ätstörning'. Inte riktigt frisk eller fri än från det där men jag är nog på rätt väg i alla fall.

I korthet: Jag har kommit långt. Körkort, skola, självkänsla. Livet är inte alltid kul men jag har åtminstone ett liv nu och kan äntligen uppskatta fredagar och helger igen (men hade gärna sluppit söndagsångesten... ;-) ).

/Eli

Tiden går

Ja, jisses... Bloggen är lite drygt fyra år gammal nu. Aldrig förut har jag lyckats hålla fast vid något så länge. Visserligen har det funnits många perioder utan några inlägg alls men bloggen har åtminstone fortfarande funnits. Jag har inte bara gett upp, skitit i det och avregistrerade den.

Livet ser mycket annorlunda ut nu jämfört med november 2010. Möjligtvis inte rent praktiskt men det har hänt mycket rent psykiskt. Jag är en annan person nu än då. Jag har funnit mig själv på ett sätt jag nog inte trodde var möjligt "back then". Nu kan jag, med en viss stolthet i rösten, berätta för dig vem jag är och vart jag är på väg här i livet. I alla fall någorlunda.

Jag är Eli. En 22-åring från Malmö som vet precis varför hen reagerar som hen gör på saker och ting. Varför vissa saker gör mer ont än andra och varför tankar uppstår som de gör. Jag vet varför jag går igenom det jag gör och har gjort och med blicken riktad framåt tar jag beslutsamma steg i rätt riktning dag för dag. Jag är på väg någonstans jag inte ens trodde existerade för fyra år sedan.

Ryggsäcken är fullpackad med diverse erfarenheter jag aldrig skulle vilja få ogjorda, jag har äntligen fått på mig ett par bekväma skor och jag är redo för äventyren som väntar. Metaphores all the way!

Visst. Det kommer dagar då allt känns som förr; allting känns menings- och värdelöst. Skillnaden mellan 22-åringen idag och 17-åringen då är insikten om just varför det känns som det gör och hur man tar sig ur det. Idag har jag strategier och en verktygslåda (nästan) full av mentala verktyg jag kan ta till när det krisar sig. Jag har mognat, helt enkelt, och vill bara fortsätta mogna. Tror nog inte att man någonsin slutar mogna, om jag ska vara ärlig...

:-)

Update

Detta kommer bli ett tungt inlägg. Inser att ingen besöker bloggen längre, visserligen, men vill skriva i alla fall. För min egen skull.

Maten tar upp 95% av mina tankar just nu. Varje dag. Varje natt. I och med att jag just nu inte har någon sysselsättning så pågår det konstant ett krig i skallen om mat.

Tvång om hur, var och när jag ska äta. Görs något annorlunda blir det kaotiskt inombords.

Alla dessa jävla regler.
Förbjuden mat (oändligt lång lista).
Tillåten mat (extremt kort).
Undantag om jag tvingar mig att träna (trots att kroppen inte orkar och skriker nej).
Timmar i sträck letandes efter recept jag önskar jag fick följa. Främst bakning. Jag brukade älska att baka...
Listan kan göras lång...

Det är så mycket ångest. Konstant omringad, uppfylld och förföljd av ångest.

En röst i huvudet, en inneboende, som konstant kommenterar mina (som sagt konstanta) tankar kring mat. En röst som har total kontroll och som styr mig med järngrepp.

Emellanåt bryter jag bara ihop. Önskar att jag inte fanns. Orkar inte leva såhär.

Men man måste kämpa på. En dag kanske jag blir fri. Frisk och fri. Frisk i kroppen med leder som inte värker, hår som inte trillar av, ben som orkar löpträna. Fri från tvångstankar, restriktioner, vikt- och matfixering.
Jag har bett om hjälp och fått komma till Capio Anorexicenter. Varit på ett läkarsamtal samt ett bedömningssamtal och nu väntar jag på en kallelse så jag kan påbörja en behandling.

Livet fortsätter. Sommaren är här men rent mentalt är jag kvar i början av året.

Problemen/demonerna/monstren avlöser varandra en efter en. Just nu är Herr Mat det värsta odjuret (sedan minst tre månader tillbaka, visserligen). Alltid på axeln, alltid stenkoll på vad jag äter och inte äter; berömmer mig vid svält och avskyr min existens när jag får något i mig.

Jag försöker. Trots allt det destruktiva försöker jag. Förlåt om jag misslyckas.

That's it.

Livet är fortfarande inge kul

Hade, efter månaders väntan, en läkartid nu på torsdag. Gissa vem som ringde idag och sa att min tid är avbokad för att "läkaren är inte i tjänst den dagen"?... Ska hitta en privat istället.

Jag har även börjat tappa hår sedan 2 veckor tillbaka.

Brain is out of order. Please try again later.

det är för mycket nu bara. mycket mycket mycket i huvudet och det är inte ens verkligt hälften av det. orkar inte beskriva, kan inte för det går för fort i skallen, men låten nedan beskriver det bra

I feel like saying something but there's nothing I can say.

Requiescat in Pace

Morfar.

Älskade, älskade morfar.

Jag har inte förstått det ännu. Det har inte sjunkit in och allting känns konstigt.

Du är hos mormor nu. Älskade, älskade mormor. I fjorton år levde du utan henne vid din sida. Fjorton år av saknad. Nu hoppas jag att ni äntligen är tillsammans igen - precis som förr - och tittar ner på oss som är kvar. Bevakar oss med kärleksfulla ögon.

Du somnade lugnt och stillsamt in. Ingen smärta. Ingen rädsla. Trots det saknar vi dig och tomheten du lämnade efter dig idag går inte att beskriva.

Jag älskar dig, Morfar.
Och jag saknar dig redan.

Hälsa till mormor från mig. Säg att jag har kvar nallen hon gav mig. Stor-Nalle. Nallen jag hade på hennes begravning och nallen jag kommer att ha även på din.

Vila i frid.

31 oktober 1924

-

4 april 2014

<3

Run, asshole, RUN

Jag springer. Löptränar.
Jag brottas med tankarna.
Mat. Träning.
När fan tar det slut? Aldrig ett sunt förhållande. Det är min ex-tjej som planterade tankarna i skallen på mig. Garanterat. Jag hade kanske trillat dit förr eller senare men hon var kanske den utlösande faktorn.

"En gång levde jag på bara frukt, jag gick ner jättemycket!" sa hon.

Mhm. Det var 2008. Nu har det gått 6 år och jag sitter fortfarande i skiten.

Är det så jävla konstigt att man avskyr sig själv, koldioxiden man andas ut samt ens patetiska fotspår i leran? När hjärnan säger att jag inte ens borde ha fotspår.

Nej.

Nej, det är inte så konstigt. Viljan att ha kontroll är inte konstig. Den är destruktiv.

The end of the tunnel(?)

En tunnel jag går igenom då och då på hundpromenader.

  Kanske finns det ett slut på tunneln.  Kanske är det där den andra halvan av mig väntar.

Coming back down

Jobbigt. Mycket jobbiga grejer hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har inte varit på Facebook sedan nyår. Fyllde ju år den sjunde så har kanske lite grattis-meddelanden men jag kan inte finna varken ork eller motivation att logga in. Lever ganska isolerat. Ingen samtalskontakt just nu heller och läkaren jag precis fick som ny har slutat igen (ST-läkare) och nu väntar jag på en ny... Antar att det blir någon av mina föregående som bara kunde träffa mig en gång i halvåret (utan att överdriva)...

Det är deppigt, overkligt, hopplöst, ensamt, overkligt. Det är väldigt mycket overklighetskänslor och sånt där skit. Så har det varit hela hösten men det verkar inte vilja släppa taget om mig.

En vacker dag, mina vänner, kommer solens strålar att nå oss. Keep your heads up.

Saknar er. Saknar livet.