Döh

Don't give a fuck if I cut my arm bleeding

Åhfan. Då var det torsdag igen då. Fantastiskt. Och Rocky ska kastreras nästa vecka. Byebye pungkulor! Bara han inte snedtänder på uppvaket som Lloyd gjorde... fifan. Såg ut som en helt annat katt, stackarn'.

Idag har jag inte gjort ett skit förutom att gå ut med hundarna. Planerade in ett Smallville-maraton innan men har visst struntat i den planen. Eller så har jag skjutit upp den till senare ikväll. Vi får la se. Känner mig smått okoncentrerad just nu så det får bli ett kort inlägg. Mycket som distraherar mig - musiken, regnet, glassbilen som nyss körde förbi, Rocky och chatter av diverse slag. Rättstavningspluginet i Firefox jävlas med mig. Rocky är felstavat, Lloyd är felstavat. Pungkulor är felstavat. Ska kanske sluta skriva nu innan nåt otäckt händer.. ;D

Vuxenpsyk för tredje gången

Idag har jag varit på vuxenpsyk och träffat Isa. Min favoritpsykolog. Fast... hon är ingen psykolog, hon är egentligen sjuksköterska, men det är henne jag pratade med idag. På vägen dit (och innan jag körde, men det är en annan historia) mådde jag mindre bra. Deppig, ledsen och allmänt nere. Såg i svart, i princip, och jag ville bara stanna hemma. Körde iväg i alla fall, såklart, och väl framme presenterade jag mig i luckan och betalade mina 200 kronor (nästa gång får jag frikort - yay!). Var rätt tidigt, kvart i tre nämligen. Hade tid klockan tre så jag satte mig ner och väntade. Lyssnade på musik och försökte undvika folks blickar, i princip. Måste sett smått skumt ut där jag satt och såg allmänt hatisk ut... O_o

Klockan tre blev en efter en hämtad av respektive psykolog, och tillslut var det bara jag och en till kvar i väntrummet. Äntligen kom Isa och vi gick in och satte oss. Jag tror inte att hon frågade hur jag mådde, utan att hon såg på mig att jag mådde skit helt enkelt. Istället för att fortsätta med utredningen, pratade vi istället om hur jag mådde. Kändes bättre efter 1 timmes prat. Då påpekade jag att vi skulle ju egentligen fortsätta med formulären idag, och hon tog förvånande nog fram pappret med frågorna. Jag trodde att hon skulle slänga ut mig, som jag alltid hade blivit på BUP men icke. Vi gjorde klart det sista och nu ska jag dit igen om 2 veckor. Känns tufft. En vecka är jobbig att ta sig igenom och nu måste jag ta mig igenom TVÅ. Inte sådär himla härlig känsla befinner sig i magen just nu, men jag fixar det nog.

Medicinen är höjd till 112,5 mg nu (en stor kapsel och en liten). Varit så i snart en vecka, men glömt att skriva om det. Isa sa att jag måste ha mycket högre dos än så, så antagligen har Barbara en plan för mig att jag ska ha 300 till sist. Vilket jag inte vill då jag känner att jag inte mår bättre av den. Kanske om jag får 300 mg, men jag vill inte behöva ha så hög dos. Bättre i så fall att byta till en annan med mindre dos... eller jag vet ju inte... Vi får se.

Mitt liv?

Jag satt nyss och funderade lite, som jag brukar göra, och kom fram till frågan - Varför mår jag som jag gör? Varför har det gått snett för mig, varför är jag inte som de flesta andra artonåringar? Det är ju inte så att jag har blivit våldtagen, varit med om en hemsk olycka, förlorat båda föräldrarna, blivit hemlös osv. Jag är jävligt glad att jag inte har varit med om någonting av det, men du förstår vad jag menar. Inga större tragedier har hänt mig, kanske några få bara. Tänkte göra en lista med jobbiga saker som hänt mig, för att få lite perspektiv på saker och ting. Nu säger jag inte att det är dessa sakerna som gjort att jag blivit såhär, men tänkte att det kanske kunde vara lite intressant... here we go:

Mormors bortgång i cancer
Jag förlorade min älskade mormor innan jag började ettan... Minns inte så mycket från just den tiden, men jag minns en gång när jag var och hälsade på henne på sjukhuset. Vi gick ner till Pressbyrån och köpte glass till mig. Flera månader och år efter hennes bortgång hade jag oerhört stora svårigheter med att gå in på Pressbyrån just för att det var där jag var med henne sista gången jag såg henne i livet. Hon låg inlagd på sjukhus i en vecka, sen bara försvann hon. Cancern tog hennes liv, det gick fort och jag mår fortfarande dåligt efter det. Hon betydde allt för mig. Hon och morfar passade mig och min bror när våra föräldrar jobbade, ibland även bara för skojs skull. Jag saknar dig, mormor.

Övernattningsproblem och andra svårigheter
Jag tror att det kan ha varit på grund av mormors bortgång som jag i flera år fick problem att umgås med andra vänner på skoldiskon utan att bryta ihop i gråt. Jag kunde inte sova över, gå på kalas eller ens sova i min egen säng. Kunde inte gå på skoldiskon därför att jag tyckte synd om mormor; kunde inte hon ha roligt så skulle inte jag få ha kul. Jag sov i min pappas säng för jag kände mig trygg bredvid mamma, blev ledsen och orolig om jag sov i min egen. Många övernattningar med skolan eller andra kamrater, särskilt fotbollscuper, var ett rent helvete. Jag var alltid den som blev hämtad gråtandes, och alltid den som gick innan alla andra.

Klassen förändrades
Jag umgicks mest med killar när jag gick i lågstadiet, och detta fungerade givetvis hur bra som helst fram tills ungefär femte klass. Tjejerna blev tjejiga, killarna började tuffa upp sig framför tjejerna och jag hamnade i mitten någonstans. Bortglömd, förvirrad och rädd. Jag visste inte vem jag tillhörde, jag ville inte sminka mig eller prata om killar. Jag vill inte vara en kille och jag ville inte vara en tjej. Jag ville få vara den jag alltid hade varit, och få bli accepterad som det som jag alltid hade blivit. Men nu helt plötsligt var jag tvungen att välja sida. Jag kunde inte, och det resulterade i att jag hamnade utanför. Jag var aldrig mobbad på något sätt, men jag kände mig utanför. Jag hade några få kompisar, men på något sätt så kände jag mig ändå utanför. Det kändes som att jag var konstig, jag kunde ju inte identifiera mig med någon av gängen. Jag var inte populär, tjejig, killig, tuff, nörd eller något annat. Jag var mig själv, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var ungefär här jag började fundera på självmord.

Djur går bort
Jag har alltid haft djur omkring mig. Hamstrar, möss, katter, hundar, kaniner, fiskar, krabbor och ökenråttor. Givetvis har döden alltid funnits närvarande, och hittills har jag förlorat fyra hamstrar, fyra möss, två krabbor och två katter. Det har alltså blivit 12 gånger totalt jag har brutit ihop i sorg. Det har inte spelat någon större roll om det varit en mus vid namn Yoda, eller en katt vid namn Pontus. Självklart saknar jag Pontus mer, då han var en del av mitt liv i 12 år och Yoda endast 1,5. Men sorgen har ändå alltid gjort lika djävulskt ont, och än idag sörjer jag många av mina djur.

Kärleken
Jag fann mitt livs största kärlek på en hemsida för homo-, trans- och bisexuella. Allting var som en dröm i början och jag älskade henne högt. Vi förlovade oss tidig vår 2008 och allting verkade bara för bra för att vara sant. Antagligen så var det så, för i slutet på 2008 fick jag en käftsmäll då den här tjejen började på gymnasiet och blev skitskum. Jag blev trakasserad av hennes vänner via mobilen, hon skrev ut mig på hennes blogg och jag fick skit för allt. Trots allt stannade jag kvar, då jag var rädd att hennes hotelser var på riktigt - att hon faktiskt skulle ta sitt liv om jag lämnade henne. Jag fick inte sova hemma, då skulle hon bli krossad av ensamhet, och det slutade med att jag sov hemma ungefär 2 nätter varje vecka. Det tog slut i november 2008, och äntligen kunde jag få komma hem... En otroligt jobbig tid för mig. Jag var livrädd att träffa på henne på stan. Jag har fortfarande svårt att lita på folk och jag har även svårt att knyta an till folk och bli nära vän.

2009
2009 blev ett av de jobbigaste åren för mig. Jag slets emellan två världar i princip, och jag tvingades att ljuga för båda två. Mest för den ena. Än idag betalar jag priset för det jag gjorde, och jag ångrar mina beslut. Jag sårade folk, jag ljög, jag förlorade en vän och jag var helt enkelt en jävla idiot. Kunde jag så skulle jag, utan tvekan, spola tillbaka och göra rätt för mig. Det är tungt att behöva gå runt och veta att jag förstörde en människas liv på det sättet. Någon dag, någon jävligt vacker dag, hoppas jag på att kunna bli förlåten för min idioti.

Fotbollen
Fotbollen började jag på när jag var 8 år gammal. Allting gick så bra som det nånsin kunde, jag var riktigt grym vid 10-12 års ålder och jag gjorde många avgörande mål. Givetvis var jag duktig även mellan 12 och 16 års ålder, men det var vid 10-års ålder jag syntes mest. Jag hade ett underbart lag och vi hade jätteroligt ihop. Vi spelade en massa cuper, många vann vi, och vi åkte utomlands. Vi spelade även Gothia Cup (som jag visserligen inte tyckte var så kul...). Men sen hände det något, allting förändrades över en natt kändes det som. Det skapades gäng, och ännu en gång - som i femman - hamnade jag utanför. Jag var inte en av de populära, inte heller en av de tjejiga... Jag, som flera andra i laget, förlorade sin glans och många slutade även eller bytte lag. Jag stannade kvar så länge jag orkade, men till slut fick jag inga passningar på matcher så då kände jag att det var dags för ett avslut. Långt efter mitt avslut hade jag svårt att se på fotboll på TV, då jag kände mig berövad på min egen fotbollskarriär. Jag hade kunnat gå långt...

Identiteten
Jag har länge funderat på vem jag är, vilket kön jag tillhör och vilken sexualitet jag har. Jag har experimenterat lite, funderat ännu mer och ändå inte riktigt kommit tillrätta. Vem är jag egentligen? Jag är född flicka, jag har en kvinnas kropp men jag känner mig ändå fel på något sätt. Jag tycker om "kill"-kläder, jag älskar baggy jeans och hoodies och jag trivs bäst i kort hår och osminkad. Jag går inte på något särskilt sätt, inte manligt eller kvinnligt, och jag tas lätt för att vara en kille ute på stan. Ibland har jag testat att gå på killtoaletten, och det har gått hur bra som helst. Jag tror att jag kommer få fundera länge på det här, hur jobbigt det än kommer att vara. Måste komma i underfund med vem jag är. Jag är "bara" 18, och jag vet att många som är runt 20 fortfarande inte vet, men det är ändå pressande att ha dessa tankar i dagens samhälle där inte mycket blir accepterat...

Det har hänt en hel del, tror jag. Även en massa "småsaker" som jag inte minns eller inte vill skriva om här. Kanske kan skriva mer om det någon annan gång. Tack till dig som orkade läsa igenom allt, skriv gärna en kommentar om du känner för det.

Saknad

Jag tänker på dig varje dag, älskling. På hur du brukade sova i fotänden av min säng, på hur du brukade trösta mig när jag var ledsen. Nu har jag ingen bästa vän som du, som tröstar mig, värmer mig och muntrar upp mig. Jag är för evigt tom inuti sedan du försvann bort från mig, och jag tänker inte låta något eller någon få fylla det tomrummet. Du kommer alltid fattas mig, Pontus. Alltid. Jag älskar dig.

Klicka på bilderna för att göra de större.

Lite bilder

Aito är snäll mot valpar OCH kattungar. Här är Rocky 4 veckor gammal och har precis flyttat in hos oss efter att min bror fann honom utanför sitt jobb, alldeles ensam :(

Nyfiken Lloyd :)

Toya, jag och Aito i Värmland sommaren 2010!

Toya älskar att rulla sig i skit :D

Jag hoppade fram och tillbaka mellan Norge och Sverige... så jag har varit i Norge minst 4 gånger. (Jag har kort hår nu, vilket jag trivs 1000 gånger bättre i, så jag är ful här på denna bilden, tycker jag)

Mitt rum, utan lister och möbler och ett slaktat element...

Toya i snön :D

Hera, punkkaninen! (hon har hockeyfrisyr, ungefär)

Aito chillar gärna

Aito är en glad kille :D

Shibor för hela slanten på träningsträffarna!
Från höger: Okänd, Annika med Shiba och Nixa, (minns inte, pinsamt), mamma med Aito och Toya och tillsist uppfödaren Annika med Kaito (tror jag) och pappa Kazai (pappa till bl.a. Aito och Toya).

Min älskade Pontus!

Lloyd 2009, liten kattunge bara, och jag i bakgrunden ^^

Toya vintern 2009 i morfars trädgård.
Bild tagen av mig ;)

Unidentified Flying Object

Grannarna spelar hög musik. Jävligt irriterande. Jag hoppas att de slutar när jag ska sova. Själv lyssnar jag också på hög musik, fast i hörlurar. Inte så högt så jag förstör min hörsel, är superkänslig för sånt, utan bara så jag slipper höra dunkandet. Kan inte fanskapet spela lägre musik så får jag helt enkelt sitta här och plågas... hatar folk som inte respekterar andra. HATAR.

I övrigt har jag försökt mig på att spela lite tevespel men det går åt skogen... Jag dör hela tiden och jag tror att jag har PMS nu eller nåt liknande då jag lämnar varenda match. Blir irriterad, ledsen och förbannad och så lämnar jag. Rage quit som det så fint heter på engelska... Hatar att inte kunna fullfölja en match utan att bli förbannad. Att jag inte kan gå och lägga mig utan att ha spelat åtminstone EN bra match, utan jag måste sitta kvar tills jag har gjort någorlunda bra ifrån mig. Prestationsångest ftw.

Annars har väl dagen varit lagom seg. Deppig rätt mycket, och samma gamla tankar som snurrar i skallen på mig. Väntar bara på att det ska bli onsdag..

Jag är så jävla skum just nu

Pound my knuckles hard against the floor.
My head against the wall.
But I did this to myself.
Assume it's just not worth getting back up,
so I'll blame it on bad luck.
And I'll shake responsibility, yeah.

På ett ungefär så luktar det gammalt här. Lite rök-aktigt. En behaglig lukt.

Gotta have my bowl, gotta have cereal

Detta måste vara, utan tvekan, den sämsta låten jag någonsin har hört. Texten är ett stort skämt och hennes röst är autotunad så det skriker om det. Ett exempel på låttexten:

7am, waking up in the morning
Gotta be fresh, gotta go downstairs
Gotta have my bowl, gotta have cereal

Varför sjunger hon om det? "Gotta have my bowl" Jag skrattade högt och länge första gången jag hörde låten, och jag tycker fortfarande att det är hysteriskt kul. Att hon inte vet vilken plats hon ska sitta på i bilen är också jävligt intressant. Ett förslag, Rebecca Black - ta en LEDIG plats! Man förstår varför hon inte åker med bussen - där är det för många lediga platser så hon hade nog fått smått panik om hon hade tagit bussen istället...

Finns väl inte så mycket mer att säga, låten talar för sig själv. Tycker synd om Rebecca som blir hårt cybermobbad av miljontals människor. Det är inte hennes fel att musikvideon är jävligt skum, och det är inte hennes fel att hennes röst låter så jävligt skum. Hon har talang, men just denna låten blev fel. Att folk ber henne att dö osv är helt fel, hon har inte gjort något fel. Det är bara låten det är fel på. Jag hatar den, men inte själva Rebecca.

Vad tycker du?

Babbel

Bilden har ingenting att göra med följande text. Tyckte bara den var rolig och kände mig tvungen att visa den för mina medmänniskor!

Jag får återigen skrivabstinens och känner att jag absolut utan tvekan måste skriva ytterligare ett inlägg innan jag går och lägger mig. Jag känner att jag måste få skriva av mig en sista gång, innan jag lägger huvudet på kudden och tillslut - efter mycket om och men - somnar. Egentligen är det inte själva sovandet som är mitt problem, det är själva insomningen. Alla känslor och tankar som dunkar i huvudet på mig, ångest, smått panikartade känslor blandat med en smula deppighet. Isåfall har jag större problem med att vakna, jag sover gärna länge och mitt hat mot väckarklockor av alla slag går inte att sätta ord på! Avskyr att väckas av en otäck signal, som sedan etsar sig fast på trumhinnan och man tror att man hör den även fast den är tyst. Nej tack. Då vaknar jag hellre av mig själv eller av en mänsklig väckarklocka. Jag har dock en tendens till att göra denne förbannad, då jag är svårväckt. Vet inte hur många gånger jag har blivit utskälld och anklagad för att "inte vilja vakna". Jag är ärlig nu, på morgnarna är jag i princip medvetslös när pappa eller mamma försöker väcka mig. Ofrivilligt. Jag hade gärna kunnat vakna med en gång, men så lätt är det inte minsann.

En annan sak jag har funderat på är folk som åker buss. Inte bara sådär generellt, utan hur de åker. Vissa sitter på sätet längst ut, vilket jag finner extremt irriterande. Vill de att jag ska kliva över deras ben för att få en plats att sitta ner vid? Dels är jag inte så akrobatisk, och dels finner jag det helt enkelt himla onödigt. Varför inte bete sig som folk och sätta sig på platsen längst in? Jag gör alltid det trots att jag egentligen hatar att ha en tant i pälskappa bredvid mig. Eller värst av allt - någon i min ålder som ser mycket bättre ut än mig. Då sitter jag där, bredvid den här snygga människan, och känner mig allmänt ful. Hellre tanter då, fast gärna utan pälskappor. Gärna någon söt liten tant som pratar med mig, så jag får känna mig sådär vuxen och mogen som jag tycker om.
En annan bussmardröm jag har är människor som pratar i telefon. Visst, du sitter på en buss där det kan vara svårt att höra, men för den sakens skull behöver du väl inte skrika åt människan du pratar med? Den hör dig mycket bättre än du hör den, tro mig. Själv sitter jag diskret intryckt mot rutan när jag pratar i telefon på bussen. Händer väldigt sällan, men när jag väl gör det så blir det så. Vill inte att någon ska höra mig, eller människan jag pratar med. Det kan ju vara något superprivat... Kanske något pinsamt? I vilket fall som helst så är jag inte så fullt intresserad av att höra vad andra pratar om, så jag skulle uppskatta om folk dämpade sig lite. Mkay?

Nej, nu får det vara nog för idag. Mina fingrar har fått sin dagliga dos av tangenter, och mina öron har fått sin dagliga dos av musik. Inte för att man någonsin kan få för mycket av musik, men jag är nöjd nu. Natti natti, världen! Även fast det är morgon på vissa ställen och eftermiddag på andra. Vi ses imörrn!

2 in 1 så att säga

Would you?

Would you consider giving up on life
When everything around you fades away?
Would you consider using that knife
When you feel you can't go on one more day?

Would you think like I do
When you feel the pain inside?
Would you think in black too
When all you want is to hide?

Why does my life have to be this hard
When all I want is to live free?
Why do I have to be this scarred
When all I want is to be me?

~ Elise Wilén 2011

Black & white

Some days I'll stay in my bed
I won't get up, I'll sleep all day
The pain keeps echoing in my head
And I just want to fly away
That's when everything's in black
Nothing seems to shine
I want to leave, never come back
But some days, I'm just fine

Some days I'm feeling great
I think to myself, I love this place
That's when I feel no hate
Everything comes with such a grace
Those days are the best of all
When it feels like I'll never fall

But then, without warning, I fall down again...

Elise Wilén 2011 ~

Immortality

Mötet gick bra. Gick därifrån med tårar i ögonen, för jag kände att det blev misslyckat... Men nu såhär efterhand känner jag ändå att det gick bra. Idag tog vi tag i ADHD/ADD-utredningen, vilket jag bara vill få överstökat. Har aldrig haft misstankar om varken ADHD eller ADD. Får försöka tänka positivt, om jag nu har det så kan jag få rätt medicin och behandling - precis som med borderline. Jag har fått tänka positivt väldigt mycket på sistone, trots att det är mycket som trängs i huvudet på mig. Diverse tankar och funderingar. Men de kan jag ta itu med efteråt, nu är det utredning som gäller...

Jag får erkänna, sista tiden har varit ett helvete. Sista veckan, främst. Varenda kväll har jag brottats med mina självmordstankar och impulser. Skadebenägenheten pressar mig varje dag och jag får snart spel på mig själv, rent ut sagt. I vissa stunder känns det som att det är någon annan inuti mig, som bestämmer. Ingen röst, utan bara känslorna. Det känns så främmande på något sätt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Detta leder givetvis till panik, och att jag inte kan somna förrän vid 5-tiden på morgnarna. Ska prata med läkaren den 18 april och be om bättre sömnpiller.

Vad gäller min andra medicin så sköter jag inte mig precis. Jag har hoppat över varannan dag, dels för att jag har glömt och dels för att jag helt enkelt känner att det inte är lönt. Jag känner ingen skillnad, så medicinen fungerar nog inte för mig. Det var tänkt att jag skulle gå upp till 125mg om dagen efter några veckor. Fick det nedskrivet av läkaren, och den lappen har jag förlagt någonstans. Fan. Måste hitta den.

Tankarna som dominerar just nu är självmordstankar. Jag vill bort härifrån och jag vill få hjälp nu. Jag vill ha uppmärksamhet och jag får impulser av att slänga mig ut genom fönstret. Vad är det som händer egentligen? Varför känner och tänker jag såhär? Jag blir rädd för mig själv när det blir såhär. Jag vill ju inte dö, inte egentligen. Men samtidigt orkar jag inte leva. Jag orkar inte.

Like suicide

Känner mig... dålig.

I don't feel like talking
I don't feel like living
I don't feel like walking
I don't feel like giving
Not today, not tomorrow
Maybe never again

My walls are caving in on me
The floor is falling apart
My eyes can barely see
The darkness fills my heart

I can feel the rage inside
It's slowly getting stronger
I wish I could just hide
I can't take this any longer

/ Elli Wilén