Sömnigt värre

Det var ett tag sedan jag skrev ett ordentligt inlägg, kanske är dags för en kort uppdatering? Har hänt en del sedan sist, nämligen.

 

Först och främst vill jag bara säga att jag är ordentligt sömnig. Det är min nya medicin som gör det. Gäspar i ett och vill bara lägga mig ner någonstans och sova… Ganska ironiskt i och med att det är en ADD-medicin som är menad att göra en lite mer produktiv. Är snarare raka motsatsen, skulle jag våga påstå. Känner mig inte ett dugg mer fokuserad än förut, koncentrationen är som den brukar – kass – och inget annat har ändrats mer än det faktum att jag är konstant sömnig. Kanske tar några veckor innan den börjar verka. Måste nog erkänna trots allt att jag är hellre sömnig än har ont i magen som jag fick av den förra medicinen.

En annan grej som har hänt är att jag nu har regelbunden kontakt med en ”riktigt” psykolog. Träffar honom en gång i veckan, oftast, och trots att jag bara har varit där två gånger så känner jag ändå att det ger något. Just nu försöker vi i princip kartlägga vad ”problemet” är så att säga och sen ska vi förhoppningsvis lägga upp en behandlingsplan. Jag träffar fortfarande Isa en gång i veckan vilket känns tryggt, fasar nämligen inför dagen då jag inte kommer få träffa henne mer... Blir en sån nära kontakt när man går till en psykolog/terapeut, eller är det bara jag som känner så?

Kämpar fortfarande med att få en ny läkare. Känner hur frustrerande det blir att ens försöka konversera med min nuvarande. Hon avbryter konstant, tjatar om hur stressad hon är (”så många patienter!”) samt lyssnar hon inte riktigt. Istället blir det att jag bara sitter där, tyst och håller med. Detta resulterar såklart i en mängd olika medicinhöjningar utan mitt samtycke, just för att jag inte vågar eller orkar säga emot. Eftersom jag just nu befinner mig mitt i medicinbyten och dylikt känner jag att det skulle vara bra – om inte nödvändigt – med en helt ny läkare. Framförde mitt önskemål för kanske femte gången i onsdags hos psykologen. Förhoppningsvis framför han det inför resten av gänget och jag får min efterlängtade nya läkare... Fingers crossed.

En bra sak som omväxling är att jag ska börja plugga på distans nu. Har sökt in och väntar på svar. Var hos en studievägledare i måndags och han var 99% säker på att jag skulle bli antagen. Så nu väntar jag bara på besked. Har valt att börja lugnt och fint med en kurs i Engelska, känna på det lite grann. Det är rätt mycket disciplin och ansvar men jag känner mig mer redo än nånsin. Fingers crossed, once again...

Ytterligare något positivt är att jag har vänt någorlunda rätt på dygnet igen, för femtioelfte gången. Somnar som allra senast klockan 01.00 vilket är en enorm förbättring. Vaknar automatiskt klockan 06.00 vilket är riktigt konstigt men jag antar att det är så min kropp funkar. Brukar dock somna om rätt fort igen och sova till senast 10.00. Idag, till exempel, gick jag upp vid nio och tog ut vovvarna på vår dagliga morgonpromenad. Sen gav jag Toya ett bad men det är en helt annan story... ;o)

Finns nog inte mycket mer att säga. Är besviken på mig själv för att jag inte sköter mina internetkontakter som jag skulle önska. Det blir bara så helt enkelt att jag sällan loggar in. Är nog bara en svacka och är förhoppningsvis tillbaka on track snart.

Bots

Här är enda anledningen till varför jag hade ordverifikation vid kommentarerna:

”The guidelines you provided listed below are extremely precious. It been found this type of pleasurable surprise to obtain that expecting me when I woke up today. They're constantly to the issue easy to learn. Thanks a large amount for any valuable ideas you've got shared right here. “

Den kommentaren fick jag på “Jag älskar Hera”. Haha…

Jag älskar Hera

		Heralicious Visa bildspel HÄMTA ALLA

Slut

Jag ska göra mitt allra bästa att förklara vad som hände mig idag. På nåt sätt hade jag redan innan jag ens satt mig i bilen insett att det skulle bli som det blev; det blir alltid så. Vi tar det från början.

Jag och min familj (föräldrar och bror) hade bokat biljetter till Cats som går i Kristianstad just nu. Pappa har spelat/spelar i samma teatergrupp som en av skådespelarna samt känner han ännu en av skådespelarna (dotter till en i pappas grupp, kort och gott). Så det främst anledningen till varför vi ens bokade biljetter var på grund av dom. Tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville hänga på, har ju alltid älskat musikaler och Cats har jag velat se länge. Bokade alltså biljetter, och det för ett ganska bra tag sedan. Helt plötsligt var det dags…

I bilen på vägen dit kändes det som vanligt. Jag kände mig lite upprymd - såg fram emot det, rädd – pga alla människor samt irriterad – det var tio mils körning och det var trångt i baksätet med både mig, brorsan och mamma. En i pappas teatergrupp hängde på oss, och hon satt i framsätet.

Väl framme så hade vi lite tid att döda innan dörrarna in till teaterbyggnaden ens öppnades. Där fanns ankor, gäss, höns, tuppar och andra småfåglar runt en damm och i inhägnader en bit bort så vi gick först dit. En ilsken (eller kanske snarare girig) tupp sprang runt och snodde brödet folk hade gett till änderna. Såg förbannat kul ut… synd att jag inte filmade en stund.

Kanske 20 minuter gick och vi såg att dörrarna hade öppnats så vi gick in i röran. Redan där började jag må dåligt, på grund av alla människor. Efter att ha hängt av oss våra jackor hamnade vi mitt i entrén nästan, och det var nog det allra jobbigaste stället att stå på. Kändes nästan som att stå mitt i ett rum täckt av spegelväggar. Alla mina jobbiga tankar om mig själv bara förstärktes på grund av alla andras närvaro. Förut var jag mer orolig för vad andra tänker om mig, nu är det tvärtom. Nu är det bara mina tankar jag hör och tänker på. Så självklart var jag tvungen att böla lite… kunde fan inte hålla det inne, helt omöjligt. Tack och lov öppnades dörrarna in till scenen rätt fort så jag kunde lugna ner mig lite… Är inte alls lika jobbigt att sitta bland en publik. Då är alla vända framåt och ingen kan se mig rakt i ansiktet, på nåt sätt.

Fantastisk föreställning, säger jag bara. Underbar musik, ljud, ljus, koreografi. Allting var perfekt, helt enkelt. Blev helt och hållet fylld av känslor av både glädje, sorg och saknad på samma gång (kunde inte låta bli att tänka på Pontus & Sandra). Jag flöt med i musiken och i skådespelarnas känslor och kände mig så hel för första gången på länge.

Sen var det slut.

Jag bröt ihop fullständigt; grät, kunde knappt andas ordetligt och fick ställa mig med händerna på knäna och andas lugnt. Skyndade mig ut och ställde mig en bit bort från entrén. Min hela värld hade kollapsat och det kändes som att någon närstående hade ryckts bort från mig. Det kändes som det kan göra efter att någon har gått bort; den där smärtsamma tomheten man känner i hela kroppen. Minns att jag hade exakt samma tomhetskänsla och sorg som när jag satt med Nina i famnen bara några sekunder efter att hon hade somnat in. Ni vet den “nej, fan, lämna mig inte snälla…”-känslan lite? Ungefär så.

Nu är jag exakt lika tom som vanligt. Känner mig fysiskt utmattad och huvudet är också riktigt trött. Ska försöka att korta ner inlägget här, kände bara att jag måste få ut det i text så jag kan förklara det både för mig själv och sen kanske se om nån känner igen det.

En metafor jag kom på i bilen på väg hem:
Innan föreställningen var jag som en ouppblåst ballong – tom och neutral.
Under tiden fylldes ballongen med luft (känslorna).
Mitt när ballongen är som allra störst så slutar föreställningen och nåt sticker brutalt hål på ballongen. Alla känslor bara exploderar i en svart klump och kvar finns bara trasor och en känsla av att vara sönder inuti. Fick fysiskt ont och hade svårt att andas ett tag.

Såhär blir det efter filmer, teaterföreställningar, musikaler (både live och på tv). Vad fan är det som händer? Får skriva mer om vad jag tror en annan dag. Orkar inte mer just nu.

Jag mår dåligt när saker tar slut.

Självmördande tankar

En helt ärlig fråga nu, i ren panik: Vad fan ska jag göra?

Ångesten skriker i öronen på mig, det destruktiva vill komma ut och allt jävla skit får mig att fundera på självmord.
Att gå ner till mina föräldrar är ingen bra idé alls; dels för att jag inte orkar diskussionen av ren oförståelse som lär följa och dels för att dom är just mina föräldrar. Sen tror jag inte att det finns mycket dom kan säga som kommer hjälpa. Har provat så många gånger förut, så jag vet vad jag snackar om.

Jag vågar inte ringa till psykakuten eller något annat journummer. Jag vill inte ta plats och sen är jag helt enkelt så jävligt löjligt rädd för att prata i telefon. Att själv åka in till psykakuten är inte heller någon bra idé, jag vågar inte. Har försökt förut att få morsan att köra mig men det slutade i katastrof (oförståelse och bråk även då). Sen en annan stor faktor är att jag skäms.

I vanliga fall brukar jag bara ge efter, göra det som får ångesten och smärtan inombords att släppa lite, få mig att fokusera på någonting annat istället. Men vad gör jag när jag inte vill? När jag inte vill ta till den enkla vägen. Oftast brukar det utvecklas till rena självmordstankar och det skrämmer mig. Det känns så mörkt och skrämmande och jag vet att dö är inte det jag egentligen vill. Jag vill bara få hjälp. Jag vill bara slippa allting, öppna en lucka i huvudet och bara lägga ifrån mig hjärnan ett tag. Det går inte. Det går inte och även det skrämmer skiten ur mig.

Jag är trött på att räkna piller, rada upp saker jag kan göra mig illa på, göra upp planer, skriva brev… Psyk vill inte hjälpa mig och påstår jag ens det när jag är där så får jag själv skulden.

Vad fan ska jag göra?

Uppskattar all hjälp och alla råd jag kan få i såna här stunder…

Plugga på distans & lite annat gott

Det är något jag har kommit att fundera på mycket under sista tiden. Då idén att börja plugga på Komvux eller liknande (där jag faktiskt måste befinna mig i en skola) inte är särskilt realistiskt just nu så tror jag det hade varit en riktigt bra grej. Jag är ivrig att lära mig nya saker, om jag är intresserad förstås, och hade gärna läst en kurs i t.ex. Engelska eller något med digitalt skapande.
Eftersom jag inte kan så mycket om kurser, poäng och hela fadderuttan så tänkte jag ta kontakt med en studievägledare. Hade inte det varit en go’ idé? Jag känner att det kunde passa mig. Kräver en hel del självdisciplin och ansvar men det är jag nog ganska redo för.

Engelska är något jag har velat plugga vidare i under en lång tid. Har alltid tyckt om att uttrycka mig på engelska och även att kommunicera med andra på engelska. Det har även 2gått så långt2 att jag även tänker på engelska och, som ni nog märkt, bloggar på engelska. En hel del av det jag skriver i min s.k. dagbok är även det på engelska. Det känns så naturligt, på nåt sätt, så varför inte vidareutveckla det? Jag försöker själv att lära mig nya grammatikregler osv varje dag, men det är lite svårt när det inte är så strukturerat. Vore nog en bra grej att läsa en kurs i det.

Det kanske märks att jag har en ganska lugn kväll/natt. Ångestnivån ligger på en hanterbar nivå, mötet hos Isa gick relativt bra, jag har chattat med goa’ människor och tankarna som brukar susa genom skallen är just nu rätt lugna. Har även tagit min sömnmedicin mycket tidigare än jag brukar, hoppas på att få kunna somna runt två-tiden senast.
Det känns nästan fel att jag känner mig så stabil just nu, som att detta inte är “jag”. Men vem är jag egentligen? Det har jag länge undrat. Antar att jag får helt enkelt njuta av detta lugn så länge det varar, och inte fundera så mycket mer på det. Problemet är bara att jag är så sjuhelsikes grym på att fundera.

I hopp om att få lite bekräftelse slänger jag upp mitt senaste alster – min “coverbild” jag har på Facebook just nu:



Den tog mig cirka 30 minuter att göra och det var längesen jag var så genuint nöjd med någonting jag själv har skapat. Hoppas att i alla fall en person till därute någonstans tycker om den (och hoppas att jag inte ångrar att jag nyss berömde mig själv och som resultat raderar hela inlägget i skam).

Det är en ständig fajt mot mig själv när det handlar om min självkänsla och självförtroende, men som jag har sagt förut:


Det ordnar sig.

.

No tears allowed

The session today was very energy-consuming. I don’t really have much to say about it other than that. Basically, I had a minor panic/anxiety attack and it must’ve looked like I was trying to get out of my own skin; hitting myself in the head, pulling my hair and rocking back and forth. All this while crying hysterically and hyperventilating. In the meantime, she kept asking all these questions about my feelings and shit. It’s not easy even talking when feeling like you’re about to implode, let alone answer complicated questions about your ‘inner feelings’.
Let’s just say that I’m still exhausted. And to be honest, I didn’t even sleep at all last night; I took a short two hour nap at about 10 am in the morning. So I was exhausted before even walking into the office.

I hate crying in front of people. I hate being vulnerable and I hate myself. The only person that will always be with me, wherever I go, is me and I hate that. I hate that I can’t get away from my own mind and I hate that it sometimes decides that I should be punished for things. Things I didn’t even have anything to do with from the start. It’s not me, it’s my brain. My mind. I know that now.
Sometimes something inside my head switches on and a red light is flashing. My mind is then set on “Self-destruct”.

The point is, I have come a long way in my own personal battle with myself. I know that most of the time, it’s not my fault. It’s not my fault that people are starving on the other side of the planet, it’s not my fault that people kill each other and it’s definitely not my fault that this planet is the way it is. I can do a small difference though, and that’s what I think I need to focus on instead.
Still, every now and then I put all the blame on myself. It’s like an automatic response to stress and anxiety. I’m so used to this shit that it’s easier to just put the warm, heavy blanket of depression on my shoulders than to actually take the chance and step out in the sunlight. Who knows? I might get burned and I wouldn’t want to risk that… metaphorically speaking, of course.

It’s a long way ahead of me but…. Det ordnar sig.

Makeover, antar jag

When you spend hours and hours on designing your blog you just hope that someone out there will notice and maybe even compliment you.
-- Anonymous

Fixade en ny bloggheader. Helt egengjord denna gången; inte en enda bild hittad på Google. Bakgrunden (regndropparna) är från ett foto jag tog förra året. Trodde aldrig det skulle komma till användning. Tyckte det blev rätt fint, passade bra ihop med slogan (som jag INTE har hittat på själv, förresten, vet inte exakt vem så för att vara på den säkra sidan så googla lite själv om du vill veta).
Bakgrundsbilden är också egengjord. Symbolen är tagen från Smallville och betyder DOOM. Jag har ingen direkt mening bakom just den betydelsen utan gillar mest symbolen och tyckte det blev fint att ha som bakgrund. Sen, om du känner mig, vet du nog att jag älskar Smallville och var därför tvungen att ha något relaterat till det.
Glad att jag lyckats lära mig själv hur man gör sömlösa bakgrunder i GIMP. Inte så jädrans svårt när jag väl listat ut kruxet.

Kommentera gärna och berätta vad du tycker... Det har varit lite tomt på kommentarer på sistone...

PS. Om det ser förjävligt ut så är det nog på grund av att du använder "fel" webbläsare. Jag använder Firefox och vet inte hur det ser ut i t.ex. Chrome.

Dunkdunkdunk

Jag sitter där som ett jävla fån, med hjärtat snabbt dunkande i bröstet. I hela kroppen. Känner nästan hur hela stolen vibrerar av mina hjärtslag. Är rädd att någon ska se så jag gör mitt bästa för att sitta still. Inser att ingen annan ens ser mig där jag sitter vettskrämd i ena hörnet. Precis under akvariet. Akvariet jag alltid räknar fiskarna i. Nio stycken neontetror. Idag är de åtta. Undrar om den nionde är död eller bara på semester? Säkert död. Jag känner mig död. Trots ett hårt dunkande hjärta känner jag mig död. Önskar nästan att jag var död, eller åtminstone någon annanstans än i väntrummet på allmänpsyk.

Minuterna går. Prick ett. Du sa att vi skulle träffas nu. Tror att jag hör dig en bit bort i den där korridoren vi alltid går igenom innan vi går in på ditt rum. Bara tror, det kan vara vem som helst men din röst är ganska speciell. Du har en särskild dialekt som jag känner igen.

Fem minuter över. Du sa att vi skulle träffas för fem minuter sedan. Du ljög för mig. Jag gillar inte när man ljuger. Ger dig några minuter till innan jag blir arg. Hjärtat dunkar fortfarande ultrafort. Försöker lugna ner det så gott det går. Vill bara bort ifrån den här stolen, bort ifrån väntrummet.

Tio minuter över. Var är du någonstans? Gömmer du dig i plantan eller kanske bakom soffan bredvid mig? Vilka idiotiska tankar. Allting är så idiotiskt och jag vill dö. Eller kanske inte dö, men i alla fall bort härifrån. Väntrum har alltid gjort mig nervös.

Kvart över. Nu börjar jag bli riktigt upprörd nästan. Hjärtat dunkar om möjligt ännu hårdare i mitt bröst och jag vet att folk ser. Tack och lov är där knappt någon kvar. Bara jag, en äldre man och så någon ung tjej runt 30. Undrar varför hon är här. Det är alltid lika intressant egentligen. Att titta på folk i väntrummet och gissa varför de sitter där de sitter. Ibland kan man nästan se på ansiktsuttrycket hur folk mår. Jag har blivit lite av en expert. Får alltid för mig att jag ser allra värst ut. Känner mig värst för hjärtat har nästan hoppat ur bröstet nu.

Helt plötsligt står du där. Du tittar på mig som om du har någonting att säga. Jag säger ingenting. Istället går du fram mot mig och jag blir förvirrad. Är jag sen? Kanske var det inte idag vi skulle träffas?
"Kommer du?" säger du.
"Ja, jag trodde bara att du hade något att säga eftersom du gick fram till mig" säger jag lite tyst och så går vi. Igenom den där långa korridoren. På allmänpsyk. Har alltid tyckt illa om korridorer, särskilt denna. Den leder aldrig till något bra.

Tittar på klockan. Vet inte vad jag ska säga idag heller. Blir lite prat om diverse saker. Inget alltför jobbigt. Allting i den kategorin håller jag inombords, får inte ut det. Försöker få ur mig orden men det går inte. Ord som bara kommer ut när jag är som allra skörast, och det är inte nu. Just nu mår jag ändå bra för att jämföra med hur det brukar vara. Förstår hur frustrerad du är. Hur gärna du vill få ut alla ord som gömmer sig inom mig. Hur svårt det är. Du ger upp och helt plötsligt har en timme gått.

Jag är besviken på mig själv. Ännu en gång har jag inte fått ur mig alla ord. Ännu en gång åker jag hem besviken. Kanske blir det annorlunda nästa gång.

Alone

Alone once again. No one in sight, no one around. I feel like this is the way my life was meant to be, yet I long for connections. But every inch of my own mind is breaking me apart and there is no room for love in it. There is only room for hate, defeat, sorrow and emptiness. It’s consuming me. For years it has been consuming me and all along the only real friend I had was loneliness. Before I could even read, I learned about loneliness and the fact that it would always accompany me. Always be by my side, like a true friend, holding my hand and comforting me.

People tell me I have to be strong, I have to stay positive. I say ‘shut the ¤%&# up’. It makes me pissed because some of you will never even know what it’s like to be me. You will never know what this is like and you should be thankful for it. I wouldn’t wish this hell even on my worst enemy… which by the way is myself so that doesn’t really make any sense but you get the idea. Or do you? Do you really? Because I feel like an alien. I was misplaced for some reason and I don’t even belong on this fucking planet

I’m sad. I’m angry. I’m frustrated. I’m alone. Alone. I’m always alone. Even in a room full of people, I’m still alone. Even if I’m together with someone, having fun, I’m still alone. Deep down inside I will always be alone. Don’t even try to convince me otherwise because you won’t be able to. I just feel the feeling of loneliness all the time. All. The. Time. I doubt it’ll change just like that. I wish it was that easy. I wish I didn’t have this feeling inside all the time. I wish I wasn’t so alone. Maybe someday someone will convince me that the feeling is just a feeling and it’s not a reality, but for now it’s my reality and it’s going to be hard to change it. I’m used to this and changes are always scary.

I am a disappointment. A screw-up. A complete failure. They’ve been telling me that for years and years and I believe in them now. I believe that I’m not worthy of anything, especially love. That’s why I’m hiding in my own bubble and I’m not letting anyone in. It’s comfortable in here. I’m wearing the hate like it’s a jacket. A heavy yet soft jacket that surrounds me with warmth and safety. Letting anyone in would risk everything and I’m not ready to take that chance. Not yet and I doubt I ever will if I am to continue on this road.

I’m scared. Scared because it feels like all this hate is consuming me, suffocating me. It’s getting harder to breathe and harder to scream for help. My voice is getting more and more silent until the day I will no longer be heard. It can’t be far away, I can sense it.

I want to be heard, I want to be seen but yet it is the one thing I fear the most. I can’t trust anyone. I can’t trust myself because I don’t know who I am, what I am. I’m making up my own reality and my own self, I set the rules but still I find myself breaking them over and over again. Therefor I should be punished. “There is no love here so don’t even think about it.”

There have been times I’ve let other people in. Every single time my world has come crashing down on top of me and I have yet to find all the missing pieces of me. They are shattered all over the place and I’m beginning to think that some of them were stolen when the people left me. I think they took a piece of me with them, so that I could never be whole again. That’s why I’m so shattered yet I’m still trying to convince myself I’m not. But I am, and it hurts.

Why am I even going on? What’s the point in all of this? I know that some of you might actually read everything and I’m grateful for that. Thank you. I wish I could let you in for real, let you inside my world and let you see everything. But I don’t trust myself trusting other people. That’s why I’m so alone and that’s why I will probably always be alone. There is still an ounce of hope in me telling me that someday I won’t be alone ever again. I’m hanging onto it like it’s a matter of life or death.

I’m sorry. This has nothing to do with other people, it’s just me. My own stupid self that has put me in this position. I’m trying to find the right way and get the hell away from here but it’s hard. My resources are scarce and I’m running out of energy. Soon there will be only hope left but until that day I'll keep walking with my head high.

It took me 3 days to finish this post. Then another day to contemplate whether or not I should even hit Publish. If you don’t have anything nice to say in the comments, don’t say anything. Thanks.

This is me, Elli, Elliott, Kyo, Eli or whatever the fuck I am, signing off. Thanks for reading.

Liten fråga bara.

En läkare skriver ut en medicin till mig med "väldigt allvarliga biverkningar" och påpekar om och om igen om hur farligt det kan vara. Högt blodtryck och stroke. Läkaren lovar att ringa en gång i veckan för att kolla hur jag mår av medicinen. Sagt och gjort, mötet avslutas och jag hoppas på en förbättring i livskvalitén tack vare min nya medicin. Kanske kan jag äntligen ta tag i skolan och göra något vettigt av mitt liv.

Väl hemma läser jag flitigt på om medicinen och förstår vilka biverkningar som kan väntas. Jag känner mig ändå ganska trygg trots detta, läkaren har ju lovat att ringa och kolla hur läget ligger - no worries.

Första dosen går smärtfritt, i alla fall i några timmar innan magvärken kickar in. Jag känner mig illa till mods rent generellt men har förstått att medicinen kan få en att må såhär. Sen ska ju läkaren ändå ringa så jag fortsätter med medicinen i några dagar. Fredagen kommer, dagen då läkaren ska ringa, och jag ser fram emot att få avge en lägesrapport och kanske få lite feedback.

Inte ett ljud från läkaren.

Ingen ringde. Inte första fredagen, andra fredagen, tredje fredagen... Inte en enda gång ringde läkaren och kollade hur det gick för mig. Ingen från psykiatrin ringde. Kanske var läkaren på semester eller var tvungen att vara ledig - men ingen hörde av sig om det. Inte ens ett sketet litet mejl eller röstmeddelande någonstans. Inga missade samtal - nada.

Jag slutade ta medicinen efter bara någon vecka. Magvärken och det generella illamåendet kändes onödigt och dessutom fanns det ju ingen som höll koll på hur det gick. Det var mitt i sommaren också så jag hade ingen som helst samtalskontakt. Att söka in akut till psyk kändes inte särskilt aktuellt heller - läkaren jobbar som överläkare där...

Är det okej?

Jag är förbannad på psykiatrin. Förbannad för att ingen verkar bry sig. Förbannad för att läkare efter läkare totalt skiter i hur man mår och bara bryr sig om att skriva ut så mycket piller som möjligt. Om man nu vill jobba med människor på det sättet (det är ju rätt personligt arbete) så kan man i alla fall försöka? Det känns som att man bara blir omkringputtad hit och dit men ingen vet vad som behövs göras. När man tillslut höjer rösten så vänds allt emot en. Då är det en själv som har gjort fel, som inte har öppnat sig tillräckligt.

Ge mig styrka...

Pontus och Sandra

Den enda digitala bilden jag har på dig, Sandra.

Jag håller om min bästa vän. Säkert 4-5 år gammal bild.


Jag saknar er så det gör fysiskt ont inombords. Skiter i hur många gånger jag har tjatat om det… Önskar att jag kunde få träffa er bara en sista gång. Säga hejdå ordentligt. Jag älskar er och kommer alltid att göra det.