Makeover, antar jag

When you spend hours and hours on designing your blog you just hope that someone out there will notice and maybe even compliment you.
-- Anonymous

Fixade en ny bloggheader. Helt egengjord denna gången; inte en enda bild hittad på Google. Bakgrunden (regndropparna) är från ett foto jag tog förra året. Trodde aldrig det skulle komma till användning. Tyckte det blev rätt fint, passade bra ihop med slogan (som jag INTE har hittat på själv, förresten, vet inte exakt vem så för att vara på den säkra sidan så googla lite själv om du vill veta).
Bakgrundsbilden är också egengjord. Symbolen är tagen från Smallville och betyder DOOM. Jag har ingen direkt mening bakom just den betydelsen utan gillar mest symbolen och tyckte det blev fint att ha som bakgrund. Sen, om du känner mig, vet du nog att jag älskar Smallville och var därför tvungen att ha något relaterat till det.
Glad att jag lyckats lära mig själv hur man gör sömlösa bakgrunder i GIMP. Inte så jädrans svårt när jag väl listat ut kruxet.

Kommentera gärna och berätta vad du tycker... Det har varit lite tomt på kommentarer på sistone...

PS. Om det ser förjävligt ut så är det nog på grund av att du använder "fel" webbläsare. Jag använder Firefox och vet inte hur det ser ut i t.ex. Chrome.

Dunkdunkdunk

Jag sitter där som ett jävla fån, med hjärtat snabbt dunkande i bröstet. I hela kroppen. Känner nästan hur hela stolen vibrerar av mina hjärtslag. Är rädd att någon ska se så jag gör mitt bästa för att sitta still. Inser att ingen annan ens ser mig där jag sitter vettskrämd i ena hörnet. Precis under akvariet. Akvariet jag alltid räknar fiskarna i. Nio stycken neontetror. Idag är de åtta. Undrar om den nionde är död eller bara på semester? Säkert död. Jag känner mig död. Trots ett hårt dunkande hjärta känner jag mig död. Önskar nästan att jag var död, eller åtminstone någon annanstans än i väntrummet på allmänpsyk.

Minuterna går. Prick ett. Du sa att vi skulle träffas nu. Tror att jag hör dig en bit bort i den där korridoren vi alltid går igenom innan vi går in på ditt rum. Bara tror, det kan vara vem som helst men din röst är ganska speciell. Du har en särskild dialekt som jag känner igen.

Fem minuter över. Du sa att vi skulle träffas för fem minuter sedan. Du ljög för mig. Jag gillar inte när man ljuger. Ger dig några minuter till innan jag blir arg. Hjärtat dunkar fortfarande ultrafort. Försöker lugna ner det så gott det går. Vill bara bort ifrån den här stolen, bort ifrån väntrummet.

Tio minuter över. Var är du någonstans? Gömmer du dig i plantan eller kanske bakom soffan bredvid mig? Vilka idiotiska tankar. Allting är så idiotiskt och jag vill dö. Eller kanske inte dö, men i alla fall bort härifrån. Väntrum har alltid gjort mig nervös.

Kvart över. Nu börjar jag bli riktigt upprörd nästan. Hjärtat dunkar om möjligt ännu hårdare i mitt bröst och jag vet att folk ser. Tack och lov är där knappt någon kvar. Bara jag, en äldre man och så någon ung tjej runt 30. Undrar varför hon är här. Det är alltid lika intressant egentligen. Att titta på folk i väntrummet och gissa varför de sitter där de sitter. Ibland kan man nästan se på ansiktsuttrycket hur folk mår. Jag har blivit lite av en expert. Får alltid för mig att jag ser allra värst ut. Känner mig värst för hjärtat har nästan hoppat ur bröstet nu.

Helt plötsligt står du där. Du tittar på mig som om du har någonting att säga. Jag säger ingenting. Istället går du fram mot mig och jag blir förvirrad. Är jag sen? Kanske var det inte idag vi skulle träffas?
"Kommer du?" säger du.
"Ja, jag trodde bara att du hade något att säga eftersom du gick fram till mig" säger jag lite tyst och så går vi. Igenom den där långa korridoren. På allmänpsyk. Har alltid tyckt illa om korridorer, särskilt denna. Den leder aldrig till något bra.

Tittar på klockan. Vet inte vad jag ska säga idag heller. Blir lite prat om diverse saker. Inget alltför jobbigt. Allting i den kategorin håller jag inombords, får inte ut det. Försöker få ur mig orden men det går inte. Ord som bara kommer ut när jag är som allra skörast, och det är inte nu. Just nu mår jag ändå bra för att jämföra med hur det brukar vara. Förstår hur frustrerad du är. Hur gärna du vill få ut alla ord som gömmer sig inom mig. Hur svårt det är. Du ger upp och helt plötsligt har en timme gått.

Jag är besviken på mig själv. Ännu en gång har jag inte fått ur mig alla ord. Ännu en gång åker jag hem besviken. Kanske blir det annorlunda nästa gång.

Alone

Alone once again. No one in sight, no one around. I feel like this is the way my life was meant to be, yet I long for connections. But every inch of my own mind is breaking me apart and there is no room for love in it. There is only room for hate, defeat, sorrow and emptiness. It’s consuming me. For years it has been consuming me and all along the only real friend I had was loneliness. Before I could even read, I learned about loneliness and the fact that it would always accompany me. Always be by my side, like a true friend, holding my hand and comforting me.

People tell me I have to be strong, I have to stay positive. I say ‘shut the ¤%&# up’. It makes me pissed because some of you will never even know what it’s like to be me. You will never know what this is like and you should be thankful for it. I wouldn’t wish this hell even on my worst enemy… which by the way is myself so that doesn’t really make any sense but you get the idea. Or do you? Do you really? Because I feel like an alien. I was misplaced for some reason and I don’t even belong on this fucking planet

I’m sad. I’m angry. I’m frustrated. I’m alone. Alone. I’m always alone. Even in a room full of people, I’m still alone. Even if I’m together with someone, having fun, I’m still alone. Deep down inside I will always be alone. Don’t even try to convince me otherwise because you won’t be able to. I just feel the feeling of loneliness all the time. All. The. Time. I doubt it’ll change just like that. I wish it was that easy. I wish I didn’t have this feeling inside all the time. I wish I wasn’t so alone. Maybe someday someone will convince me that the feeling is just a feeling and it’s not a reality, but for now it’s my reality and it’s going to be hard to change it. I’m used to this and changes are always scary.

I am a disappointment. A screw-up. A complete failure. They’ve been telling me that for years and years and I believe in them now. I believe that I’m not worthy of anything, especially love. That’s why I’m hiding in my own bubble and I’m not letting anyone in. It’s comfortable in here. I’m wearing the hate like it’s a jacket. A heavy yet soft jacket that surrounds me with warmth and safety. Letting anyone in would risk everything and I’m not ready to take that chance. Not yet and I doubt I ever will if I am to continue on this road.

I’m scared. Scared because it feels like all this hate is consuming me, suffocating me. It’s getting harder to breathe and harder to scream for help. My voice is getting more and more silent until the day I will no longer be heard. It can’t be far away, I can sense it.

I want to be heard, I want to be seen but yet it is the one thing I fear the most. I can’t trust anyone. I can’t trust myself because I don’t know who I am, what I am. I’m making up my own reality and my own self, I set the rules but still I find myself breaking them over and over again. Therefor I should be punished. “There is no love here so don’t even think about it.”

There have been times I’ve let other people in. Every single time my world has come crashing down on top of me and I have yet to find all the missing pieces of me. They are shattered all over the place and I’m beginning to think that some of them were stolen when the people left me. I think they took a piece of me with them, so that I could never be whole again. That’s why I’m so shattered yet I’m still trying to convince myself I’m not. But I am, and it hurts.

Why am I even going on? What’s the point in all of this? I know that some of you might actually read everything and I’m grateful for that. Thank you. I wish I could let you in for real, let you inside my world and let you see everything. But I don’t trust myself trusting other people. That’s why I’m so alone and that’s why I will probably always be alone. There is still an ounce of hope in me telling me that someday I won’t be alone ever again. I’m hanging onto it like it’s a matter of life or death.

I’m sorry. This has nothing to do with other people, it’s just me. My own stupid self that has put me in this position. I’m trying to find the right way and get the hell away from here but it’s hard. My resources are scarce and I’m running out of energy. Soon there will be only hope left but until that day I'll keep walking with my head high.

It took me 3 days to finish this post. Then another day to contemplate whether or not I should even hit Publish. If you don’t have anything nice to say in the comments, don’t say anything. Thanks.

This is me, Elli, Elliott, Kyo, Eli or whatever the fuck I am, signing off. Thanks for reading.

Liten fråga bara.

En läkare skriver ut en medicin till mig med "väldigt allvarliga biverkningar" och påpekar om och om igen om hur farligt det kan vara. Högt blodtryck och stroke. Läkaren lovar att ringa en gång i veckan för att kolla hur jag mår av medicinen. Sagt och gjort, mötet avslutas och jag hoppas på en förbättring i livskvalitén tack vare min nya medicin. Kanske kan jag äntligen ta tag i skolan och göra något vettigt av mitt liv.

Väl hemma läser jag flitigt på om medicinen och förstår vilka biverkningar som kan väntas. Jag känner mig ändå ganska trygg trots detta, läkaren har ju lovat att ringa och kolla hur läget ligger - no worries.

Första dosen går smärtfritt, i alla fall i några timmar innan magvärken kickar in. Jag känner mig illa till mods rent generellt men har förstått att medicinen kan få en att må såhär. Sen ska ju läkaren ändå ringa så jag fortsätter med medicinen i några dagar. Fredagen kommer, dagen då läkaren ska ringa, och jag ser fram emot att få avge en lägesrapport och kanske få lite feedback.

Inte ett ljud från läkaren.

Ingen ringde. Inte första fredagen, andra fredagen, tredje fredagen... Inte en enda gång ringde läkaren och kollade hur det gick för mig. Ingen från psykiatrin ringde. Kanske var läkaren på semester eller var tvungen att vara ledig - men ingen hörde av sig om det. Inte ens ett sketet litet mejl eller röstmeddelande någonstans. Inga missade samtal - nada.

Jag slutade ta medicinen efter bara någon vecka. Magvärken och det generella illamåendet kändes onödigt och dessutom fanns det ju ingen som höll koll på hur det gick. Det var mitt i sommaren också så jag hade ingen som helst samtalskontakt. Att söka in akut till psyk kändes inte särskilt aktuellt heller - läkaren jobbar som överläkare där...

Är det okej?

Jag är förbannad på psykiatrin. Förbannad för att ingen verkar bry sig. Förbannad för att läkare efter läkare totalt skiter i hur man mår och bara bryr sig om att skriva ut så mycket piller som möjligt. Om man nu vill jobba med människor på det sättet (det är ju rätt personligt arbete) så kan man i alla fall försöka? Det känns som att man bara blir omkringputtad hit och dit men ingen vet vad som behövs göras. När man tillslut höjer rösten så vänds allt emot en. Då är det en själv som har gjort fel, som inte har öppnat sig tillräckligt.

Ge mig styrka...

Pontus och Sandra

Den enda digitala bilden jag har på dig, Sandra.

Jag håller om min bästa vän. Säkert 4-5 år gammal bild.


Jag saknar er så det gör fysiskt ont inombords. Skiter i hur många gånger jag har tjatat om det… Önskar att jag kunde få träffa er bara en sista gång. Säga hejdå ordentligt. Jag älskar er och kommer alltid att göra det.

It only hurts when your eyes are open

Jag är arg. Ledsen. Ångestfylld. Ensam. Besviken. Frustrerad. Deprimerad. Impulsiv.

Har slutat med Cymbaltan. Cold turkey från 30mg. Kanske inte mitt klokaste beslut trots att detta måste vara försök nummer femtio, minst. Har försökt så många gånger innan men efter två dagar har jag rusat ner till pillerkartan och tagit min dagliga dos i alla fall. Utsättningssymptomen är inget vidare och jag mår skit. Här är en mysig liten lista på saker jag har känt av hittills:

- Ångesten är lättare att "ta på". Känner mig inte inkapslad i den på samma sätt utan får ut känslorna (gråt) när jag känner att jag behöver det.

- Aggressiv och allmänt förbannad. Blir förbannad på allt och alla och minsta lilla rörelse kan irritera mig till tusen. Går ifrån konversationen innan jag skäller ut människan jag pratar med.

- Yrsel och hjärnzappar. Flyttar jag blicken så zappar det till i huvudet följt av en litet susande ljud. Otroligt ångestframkallande då tinnitus är något jag är livrädd för. Allvarligt talat. Detta gör det ännu mer omöjligt att sova om nätterna. Sover på dagarna när jag kan höra motorvägens ljud i bakgrunden, lättare att inte fokusera på suset då.

- Impulsivitet/ingen riktigt gräns. Märker detta när jag ska hälla upp saker framförallt. Ett exempel är badskum. Jag måste riktigt tvinga mig själv att sluta hälla upp mer (vill ju inte fylla nedervåningen med badskum...) men det är så svårt. Känns bra på något sätt att trycka hårt på flaskan så det bara forsar ut. Lite samma när jag skulle tvätta bilen igår, fick lugna ner mig själv flera gånger... Tror att jag skrämde farsan lite faktiskt.

- Nära till gråt/triggas lätt. Gråter för minsta lilla. Jävligt pinsamt egentligen, bäst att hålla mig inomhus...

Trots alla symptom så känner jag mig nöjd. Jag vill inte ta Cymbalta mer. Aldrig mer ska en Cymbalta-kapsel få ta plats i min kropp. Fanskapet gör ingen nytta för mig och så är den så jävla dyr också. Ska ta ett riktigt snack på psyk imorgon när jag ska dit. Har redan bett om en ny läkare men vi får se när jag får träffa en ny... Gissar på 2-3 månader om jag har tur.

Allting gör psykiskt ont och jag fattar inte att jag fortfarande lever.

Grattis finaste Toya!

(Skriver detta den 21 juni, men det var igår hon fyllde år… Hoppas hon kan förlåta mig ;)

Mental breakdowns.

It’s like… insane. My brain goes from completely stable to a fucking wreck in just a second. Unable to control it, I just lay down and cry like crazy, trying to even breathe properly. It’s like all of my cells in my body has been set to self-destruct… My emotions overflows and I drown. My mind gets cloudy, I can’t think straight and everything becomes like a threat to me, especially myself.

And then, just like that, it’s gone again.

The most scary part about my breakdowns is that my brain shuts down, as to protect itself. Almost like when you’re in an accident and your brain shuts down parts that are not necessary at the moment so that you will survive. That’s what my brain does, I think. It shuts down and the effects of it is that I become really dissociative. A defense mechanism. It’s scary though because I feel weird. I feel out of this world, out of my body and out of my mind when it happens. I don’t remember anything from the day I had the breakdown and I have to focus really hard to even stay present. People might feel they have a hard time even talking to me, because I’m so far away in my mind I can’t really focus.

When it happens I hate myself more than words can describe. I hate everything I say, everything I do and everything I’ve ever made (such as pictures, blog posts and so on) and that often results in me either deleting things I’ve made or shutting down blogs. I even hate my shadow.

Another scary part is that I become really self-destructive. I act out my impulses and nothing can stop me. Nobody can stand in my way of self-destruction and I always end up hurting myself in one way or another. Even if it’s not leaving scars, I do harmful things to myself just to feel something, to not slip away completely. Almost like an anchor. The pain makes it easier to focus and breathe, I guess.

I’m sorry if I ever say or write something to any of you that might be hurtful. This is not an excuse to act like an asshole, but it’s an explanation. I’m totally out of it when this happens and I can’t really hold back on anything (that’s why I might be writing and saying stupid things). I don’t hate anyone else but me when this happens, even if it might seem like it.

I wish I knew how to control it but it comes onto me so fast I don’t have time to react. It hits me so hard. Maybe someday I’ve learned to handle it but for now please just bare with me…

Anledningen till varför jag skrev detta inlägg på engelska är att det blev lättare så. Vet inte exakt varför dock.

Hjälp mig. Snälla.

Inuti mig gör det så fruktansvärt ont att varje inandning tar dubbelt så lång tid som att andas ut. Det gör fysiskt ont och jag kan inte hjälpa det. Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Jag hade planer, drömmar, förhoppningar och mål. Jag ville bli något. Jobba med djur, hjälpa djur som behöver min hjälp. Göra någon nytta här i världen. Alltid sattes det käppar i hjulet för mig. Alltid fanns där något som hindrade mig, vare sig det var ren ångest eller andra hjärnspöken. Det går inte att fungera som en vanlig människa när varenda cell i ens kropp vill självförstöra och utplåna allt runtomkring sig. Du kan inte fungera normalt i samhället när ingenting fungerar i ditt huvud.

Jag trodde verkligen att jag skulle orka mycket mer. Så många gånger jag legat där på det jävla golvet och skrikit ut “jag orkar inte mer nu, snälla få ett slut på det”. Det var aldrig någon som hörde mig. Inte en endaste gång. Antingen skrek jag inte högt nog eller så valde folk att ignorera det. Jag hade sagt det så många gånger att det tillslut bara blev tomt skitsnack, att jag faktiskt visst orkade mycket mer än jag påstod. Bullshit.

Jag önskar jag visste vad som är fel. Vad som tynger mig och vad det är som gör det så jävla svårt att ta sig ur sängen. Vad det är som plågar mig så.
Egentligen finns det ingen logisk förklaring. Det är bara känslor alltihop. Känslor som balanserar på en tunn tråd och så fort tråden rör sig i vinden trillar alla känslor ner i det mörka djupet. Ner i det mörka djupet där allting är så tungt och jobbigt. Där jag befunnit mig så många gånger. Jag är van. Van vid att vara här nere, van vid tankarna, sorgen, ilskan, frustrationen. Van vid att känslorna inte fungerar. Van vid all jävla kaos som bubblar inom mig.

Det är svårt att förklara för någon utomstående om man inte själv vet vad som pågår. Fråga inte vad som är fel, för jag vet inte själv.

Psykiatrin gör ingenting för mig och har inte gjort det på flera år nu. Förstår inte varför jag fortsätter att gå dit. Antar att jag har lite hopp kvar, att jag hänger kvar på en skör tråd i hopp om att någonting faktiskt kommer att hända snart. Ska jag vara ärlig så tror jag att psykiatrin inte inser hur jävla dåligt allting egentligen är. Jag gör absolut ingenting om dagarna. Jag vågar mig inte ut bland folk, jag kan inte sköta ett jobb/praktikplats, jag fungerar inte. Jag fungerar inte.

Vad behöver hända för att du ska fungera då? Fråga inte ens för jag vet fan inte. Det enda jag vet är att det krävs en förändring. En stor jävla förändring. Ett alternativ är behandlingshem men det verkar inte ens vara att tänka på enligt psykiatrin. Men vad vet dom egentligen? Varför hålla kvar mig och låta mig plågas ihjäl av allt tomt prat och falska lögner, när ni kan skicka mig på behandlingshem och låta mig få börja leva ett värdigt liv. Det är inte värdigt för en 19-åring att leva som jag gör. Detta är inget liv.

Läkaren sa “Vi behöver en diagnos och sen vill jag göra slut på våra resurser”. Räcker inte depression, intensiva självmordstankar, självskadebeteende som bara eskalerar, social fobi, add och eventuell emotionellt instabil personlighetsstörning (enligt psykologen)? Räcker inte det för er? Ska jag ha alla möjliga åkommor eller väntar ni på att jag ska nå den absoluta botten? Då kan jag tala om för er att det är där jag närmar mig.
Sen allt snack om resurser. Vad är det för några resurser? Samtalsterapi? Det har jag haft i många år nu och jag bara fortsätter att må sämre och sämre så uppenbarligen fungerar inte det. Antar att ni inte kan se det eller så väljer ni att blunda.

Jag blir arg när allmänpsykiatrin, som är till för att hjälpa, inte gör ett skit för mig. Tvivlar på att dom ens inser hur jävligt jag har det just nu. Varför jag gör det? Jo, för dom träffar mig bara en endaste gång i veckan och då är det runt 45 minuter. Skulle någon av dom följa med mig dygnet runt, varje dag, i en vecka så tror jag att dom skulle inse det. Jag behöver inte hjälp klockan 15.00 en måndagseftermiddag, jag behöver hjälp när jag får humörsvängningar, ångestattacker och när jag helt enkelt bryter ihop. Tyvärr kan jag inte planera in när det händer, annars hade planerade samtal kunnat fungera för mig. Men uppenbarligen gör det inte det.

Snälla någon, hjälp mig för jag orkar inte skrika mer nu. Jag orkar inte famla i mörkret efter någons hand och jag orkar inte sitta där i stolen på psyk och berätta hur jag mår. Jag mår skitdåligt och jag orkar inte mer nu. Förhoppningsvis är detta inte mitt sista inlägg men just nu känns det verkligen som det. Måste försöka hålla ut, har haft självmordstankar och jobbiga impulser hela natten och kraften börjar ta slut.

Tack för att du läste.

Imaginary friends

It's always nice with imaginary friends.
I will never have to be alone again!

© 2012 Elliott Wilén

Forever alones

When there is no one around, you have to use your imagination.

© 2012 Elliott Wilén

ADD

Var alltså hos psykologen i måndags. Han som utredde mig för ADHD ni vet? Det visade sig att jag uppfyller alla utom ett kriterie för ADD (attention deficit disorder). Jag fick ingen diagnos, varför vet jag inte så om någon kan svara på det vore jag tacksam. Kanske får jag det hemskickat i ett sött litet kuvert med blommor på? Helvete, nu spårade jag ur igen.

PS - Det tog ungefär 20 minuter att skriva detta inlägg. Så lättdistraherad är jag.

PS#2 - Jag borde verkligen ligga och sova nu men sängen är fortfarande bäddad och här sitter jag helvaken och pigg. Precis just nu är det då min hjärna jobbar som mest. Perfekt va? Jag som ska vara hos tandläkaren imorgon vid nio-tiden...