Fullständigt osammanhängande pladder men måste få ut det

Tiden rör sig sakta framåt. Min tid är långsam men allt och alla runtomkring rusar förbi som om det brann någonstans. Inte är det inom mig, jag känns kall och konstig. Det snurrar mycket i skallen, svårt att få rätt på orden men jag försöker. Vill förklara, be om förlåtelse, ursäkta mig själv. Jag är aldrig socialt aktiv online längre. Ibland, kanske. Väldigt sällan.

Min Facebook-profil är ödsligt inaktiv och jag har olästa meddelanden i min inkorg. Kan inte finna energin eller motivationen att läsa, att ta kontakt, att vara social. Jag ser ingen mening i någonting längre.

Det är patetiskt, har jag inget alls att leva för? Klart du har. Ryck upp dig, för fan. Nej. Hade det varit så enkelt hade allt sett annorlunda ut. Jag önskar att det vore så enkelt.

Någon annan har tagit över min hjärna nu, är helt övertygad om det. Det konstanta mumlandet är inte längre bara ett distraktionsmoment - jävlarna har avancerat. Börjat säga saker på riktigt. Upprepar sig själva. Som om min egen hjärna försöker ta sig ut ur kraniet på mig, ta kål på mig, radera mig. Som om den har gett upp helt.

"Jag vill inte leva", "Jag ska ju ändå inte leva mer" och "Nu vill jag dö" upprepas om och om och om och om och (......) igen, hela dagen lång. Det är inte jag, jag är inte så och därför måste det vara någon annan som infiltrerat mitt inre. Eller är det jag? Har jag sjunkit så långt ner i skiten att jag börjar inbilla mig saker? Kanske försöker jag, patetiskt nog, att bygga upp en fantasivärld. En värld där allting är som det borde, som jag önskar att det vore.

Jag vet inte. Om nätterna är det aldrig tyst. Förra natten var dom väldigt aktiva. Hörde t.om. något som lät som ett hundskall fast mycket mer aggressivt, skarpt och hastigt. Hoppade till, så som man gör när man hör en plötslig smäll, och blev sedan smått orolig. Det var ingen av mina hundar (Aito låg i fotänden av min säng och om det hade varit Toya hade Aito också börjat skälla men han sov djupt), det var hundra procent inbillning.

Nej, jag skäms inte för att säga det.... Eller jo, det gör jag. Ibland hör jag saker som ingen annan gör, punkt slut. Särskilt under perioder då det är extra mörkt. Overklighetskänslor och inbillade ljud och saker som sägs. Det bara är så. Det är obehagligt även om jag vant mig till en viss del.

Det är så rörigt. Måendet går upp och ner som en urspårad bergochdalbana. Under en dag kan jag må kalas tre, fyra eller ibland fem gånger... Tankarna rusar, kreativiteten flödar, jag är pigg, får saker gjort, pratar mycket, kan knappt sitta still... Sen händer något där uppe i hjärnkontoret och så störtar vi rakt ner i den djupaste av dom djupa avgrunderna och återigen är hjärnan inställd på att eliminera mig.

Men det är bara att bita ihop, se glad ut och fortsätta! Under topparna försöker jag uppskatta glädjen men det svider när skiten återvänder. Då stänger jag in mig på rummet med allt elände: ångest för allt jag gjort och inte gjort men borde göra, mörkret tar över och det bara brister. Jag gillar inte det. Gillar inte karuseller, särskilt inte bergochdalbanor. Blir höjdens och får klaustrofobiska känslor. Släpp av mig, jag kan stå och titta på istället...

Just nu väntar jag på kallelse till läkarn. Förhoppningsvis en remiss till ett DBT-team, han sa att jag kunde ha nytta av det. Han sa inte hur lång tid det kunde ta så jag går och väntar i ovisshet. Kommer jag ens existera när remissen dimper ner i brevlådan? Det är såna grejer som snurrar i skallen.

Släpp av mig, jag är yr och trött i halsen av att skrika

Ingen

Livet fortsätter. Världen rusar förbi utanför min skalle och här sitter jag som ett fån, djupt försjunken i min egna värld. Allting verkar så långt borta. Som om jag inte existerar, som om jag knappt syns. Finns jag? Ingenting bevisar min existens, ändå känns saker omväxlande verkliga. Vem är jag? Det finns inget som definierar mig. Linjerna är suddiga, konturerna svåra att tyda bland all bakgrundsoröra. En längtan efter närhet, efter bekräftelse värker inombords. Kan ni se mig eller är jag precis så osynlig som det känns?

Många frågor, funderingar och tunga tankar. Att överhuvudtaget finna orken och motivationen att gå ur sängen på morgonen verkar bara hopplöst. Hellre ligger jag kvar i det lilla mjuka som finns kvar bland allt det gråa. Kudden och täcket blir som sköldar jag kan gömma mig bakom. Särskilt när Overkligheten smyger sig på och överraskar mig totalt. Nallen jag fick av mormor innan hon lämnade mig får bli mitt vapen. Oskyldigt, sårbart, otryggt. Monstren under sängen vet precis när och hur de kan anfalla mig. I sömnen hälsar det mörka på och mardrömmarna får mig att aldrig mer vilja sova. Men vad gör man när sömnen är det enda verkliga? Biter ihop och slåss.

Jag vet inte varför jag fortfarande lever. Finns. Existerar. Mitt liv har ingen mening, jag är inte påväg någonstans och allting känns smärtsamt onödigt. Ibland ligger jag ner på mitt golv och bara gråter. Det är då jag kan slappna av på riktigt, efteråt. Då alla känslor får lov att sippra ut, inte vara så abstrakta. Jag kan ligga så i flera timmar. Efteråt, när tårarna tagit slut, är jag så utmattad att jag ibland somnar.

Varför skriver jag allt detta? Jag vet inte. Jag har ingen aning alls. Kanske känner jag ett behov av att ventilera. Få ut det jag bär runt på i text. Något att ta på. Det blir på något sätt lättare att hantera när det går att ta på. Orden och bokstäverna talar för mig, säger saker jag aldrig skulle våga säga. Bara skriva. Kanske publicerar jag inte detta förrän om några dagar. Fundera lite på om det är värt det. Om jag vågar. Jag brukar öppna mig ganska mycket här, på bloggen och internet, men detta är mer än vanligt. Kanske publicerar jag det inte ens. Jag vet inte.

En sak jag är bombsäker på är att jag saknar mitt lilla "gäng". Chattarna som varade långt in på nätterna. Hur vi visste om varandras läkar- och psykologtider. Hur vi pepprade varann inför uppförsbackar. Hur vi hejade på varann oavsett hur mycket vi själva bar på. Styrkan, modet, kraften och motivationen vi fann hos oss själva när vi insåg att det faktiskt finns människor som rent och ärligt bryr sig. Jag saknar er. Allihop. Jag vet att ni finns där ute någonstans och det går inte en dag utan att jag tänker på er. Ärligt. Jag tänker på om ni har det bra, hur det går för er, om ni mår bättre och rent allmänt vad ni hittar på. Ni är fina människor. Ärliga. Jag hoppas att få chatta med er igen, snart.

En stor kram till alla kämpar där ute.

inget att säga riktigt

Har inte särskilt mycket att skriva nuförtiden… Mycket i skallen på en men svårt att få ut det i ord. Vet inte ens om folk fortfarande besöker min blogg… spelar ingen roll egentligen… Men om det skulle råka vara nån som läser detta så vill jag säga att bloggen lär vara död ett bra tag framöver…

tack

Okej.

Overklighet,panik. SOS morsekod

Jag mår inte bra. Inte alls, inte i närheten.

Overklighetskänslorna är ständigt närvarande. Det är så jävla obehagligt. Jag får panik, jag har panik just nu, och jag vill att dom ska sluta. Allting är overkligt, jag känner inte igen dofter, syner, ljud, människor, husdjur. Allting känns främmande och ondskefullt och jag är så rädd. Hela världen är ute efter mig och eftersom jag inte har något som kan hjälpa mig att hålla kvar mitt mindset i verkligheten så får jag panik. Jag är fruktansvärt rädd och konstant otrygg. Snälla få det att sluta...det har snart gått tre månader med detta och det blir värre för var vecka. Jag är så jävla rädd...snälla...

Det mumlas och viskas bakom mig, någon försöker prata med mig och särskilt när jag pratar med någon VERKLIG person. Jag kommer på mig själv med att konversera med denna någon inuti min skalle.

Jag är oförsiktig, impulsiv för jag vill bara få KÄNNA något. Är bedövad, avtrubbad men samtidigt panikslagen, deprimerad och min enda överlevnadsstrategi är destruktiv. Enda sättet att få känna mig verklig i bara några sekunder är smärta. Blåmärken. Fan, bara det ordet ger panik. Jag.fan, jag vet inte

Har läkartid på onsdag, hoppas det går fort tills dess. Har varit på psykakuten förra veckan, för jag fick panik och började försvinna bort till Overkligheten. Jag har ofta deja vu-känslor och det är otäckt för det är bara ännu mer bevis på att jag inte är verklig, att allting är i mitt huvud. Man är inte ensam om man alltid har sällskap och min hjärna går på högvarv. Kan sitta och skriva helt obehindrat pladder hur länge som hels,t,min hjärna spårar ur och jag är rädd.

Fan,jag vill bara få leva igen. Snälla någon kom och hämta mig, jag vill inte åka mer karusell nu.

Hade jag skrivit på datorn hade jag inte ens brytt mig om stor bokstav men ipaden gör det automatiskt efter punkt. Såhär t.ex.

Ni från chatten, ni vet vem ni är, jag saknar er. Jag saknar er o jag vill chatta men jag kan inte sitta vid en dator för datorns fläktljud gör mig paranoid och jag klarar int mer panik.

Om jag inte skriver nånsin mer så har Overkligheten svalt mig hel. Jag vill slita mig loss ur käftarna men det är jag alldeles för svag för. Ibland tror jag att jag har en tumör i hjärnan för jag känner inte igen mig själv, inte i spegeln eller sättet mina tankar processas i huvudet. Jag har svårt att stava till vissa ord för det går så fort där uppe att jag inte hinner tänka eftr.

Håll tummarna att Verklighetens tappra soldater kommer o hämtar mig i en räddningshelikopter för jag vill hem igen

Keep fighting

I won't go into any details but feel like I need to get something off my chest. This Wednesday I took a trip to the psychiatric ER. It's bad, guys...really bad. Sorry, no details, but shit is about to hit the fan soon it feels like. I never imagined it being this way and I'm terrified. It's just so difficult even feeling the connection between me and the outside world...

The past months, during the summer, my mental health has worsened. Since my doctor have been post-poning my appointment, I haven't had anyone to talk to either. I really hate summer, I hate that the doctors and shrinks go on vacation while we sit at home, alone and in pain, unable to escape. We can't just decide to get on vacation as our minds always follow us wherever we go.

Thankfully it's only about two weeks left until my appointment. That's about 6 months since my last visit. Six months. Half a year. It's insane.

Gotta keep fightin', though. I don't really have any other options... Ending it all wouldn't be fair towards my parents; I don't want to cause them more pain. I know that they love me so I think they'd be devastated. Although I can't see any other escape, I just have to keep breathing. Somewhere deep down inside there's still a fragment of hope lingering in the shadows. Somewhere is happiness, just be patient...

Only in my mind

Extremt ambivalent. Otroligt outhärdligt. Det kliar nästan i huden på mig.

Jag har ingen ork eller motivation till att skriva vad som har hänt utan blir mest tomt pladder om hur det känns nu efteråt.

När världen rasar in och jag skriker på hjälp....
När hjälpen anländer men jag simmar långt ner till botten...
När dom ser att jag inte behöver (läs: vill ha, trots att jag borde få) hjälp längre och åker iväg igen...
Det är då jag hatar mig själv som allra mest.

Jag har overklighetskänslor. Emellanåt är jag paranoid och tror att saker och ting tittar på mig. Då och då känns min kropp främmande, särskilt i spegeln. Ofta känns det svårt att känna den där kopplingen mellan mig själv och familjen/vänner. Det är precis då jag INTE ska kontakta omvärlden. Det är precis då jag kontaktar omvärlden. Det är precis då folk får panik, blir oroliga och skickar livbåtar. Det är precis just då jag håller andan och simmar ner på botten i väntan på att dom ska försvinna.

Nu sitter jag här på mitt rum och absolut avskyr mig själv för att jag ens öppnade käften. Vad fan tänkte jag med? Känslorna, antagligen. Jag vill inte oroa, ändå är det precis det jag gör. Jag vill inte bli sedd, ändå skriker jag efter uppmärksamhet (hjälp). Det är precis just nu jag skulle vilja ha ett eget boende. Dra ett gäng gamla filtar över mig och bara låtsats som om jag inte finns.

Jag skäms.
Jag blir rädd.
Jag tappar kraft.

Jag önskar att jag kunde sluta skämmas. Sluta vara rädd för att ta plats. Sluta anklaga mig själv för att allting känns fel. Jag önskar att jag kunde trycka på Rewind och börja om från början igen, med facit i hand. Jag önskar jag kunde sluta känna mig så jävla onödig hela tiden.....

Weightlessness Monster

Har väl inte så mycket att säga egentligen. Kände bara för att skriva lite... Har inte fått nå' sömn inatt alls så nu är jag nog pigg av trötthet... Ska ut på morgonpromenad med Aito och Toya om en stund dessutom.

Lite kort uppdatering om min fysik:
Jag går inte efter vågen. Har inte vägt mig en enda gång under dessa månaderna och inte velat det heller. Jag har ingen aning om hur mycket jag har gått ner utan går bara efter hur kroppen känns (och spegeln).
Känner mig mycket starkare i armar och rygg (bär runt på tyngre grejer med ena handen bara för att jag kan..hehe). Orkar mer rent fysiskt men även psykiskt -- går inte runt och konstant tänker "fan vad jag hatar min kropp", "jävla skit, jag vill inte ha nån rumpa"  etc... Tar mycket energi, det där. Nu går jag istället runt och tänker att jag är glad att jag gör detta för min egen skull. :-)

Har en liten bit kvar till mitt mål förstås. Det som känns lite tungt just nu är nog att jag börjar komma in i gamla destruktiva tankar om maten. T.ex. det här med svält som jag har hållit på med i perioder från och till förr. Det är precis som om det alltid finns där längst bak i huvudet på mig... Har varit så i lite drygt 6 år nu -- blir lätt fixerad vid mat och att gå ned i vikt. Sista gången jag vägde mig var nog i mitten på högstadiet och då vägde jag några kilo mindre än året innan. Gav en kick, helt klart. Trots att jag är nyfiken på hur mycket jag väger tänker jag inte väga mig. Går efter spegeln och känslan, som sagt! Bygger ju muskler också, vilka väger lite mer än fett så vågen skulle bara lura mig.

Hoppas ni får en fin dag idag! Hörde att det skall åska lite här nere i södern... Håll tummarna -- jag gillar åska! Slänger in en liten bonus också: Lloyd/Lojje! :-)

Morgonsol & fågelbad

Ligger bekvämt i Heras hage och bara tittar på fåglar. Pilfinkar som badar i ena fågelbadet, en duva ligger och ruvar på ett ägg i plommonträdet och Hera verkar njuta över att få värma sig i morgonsolen. Jag tog ut henne redan vid åttatiden för igår hann hon inte vara ute så väldigt länge pga blåst. Idag verkar vädret vara raka motsatsen tack och lov, så hon kan vara ute hela dagen. :-)

Själv har jag inte fått en blund inatt. Ibland är det nästan som om kroppen kämpar emot tröttheten (från lergigan) och jag kan inte sova även fast huvudet känns tungt. Får ta en liten tupplur nu istället, lär nog slockna så småningom. ^^

Ensam i natten

Det finns dagar jag bara vill lägga mig ner och bli osynlig ett litet tag. Eller en ganska lång stund, beroende på hur tungt det är. I natt är en sån stund. Jag vill lägga mig ner i gräset, på rygg, och bara titta på stjärnorna; fantisera om att det finns liv någonstans där ute. Kanske en helt annan värld än denna. Kanske önska att jag helt enkelt har hamnat på fel planet, att mitt riktiga hem finns någonstans långt långt bort. Men det är bara spekulationer. En känsla. En sån känsla som fullständigt paralyserar en. Får en att bara vilja lägga sig ner en stund. Fundera.

I natt är jag ensam. Både fysiskt och psykiskt. Mitt inre känns så långt bort från allt annat och alla andra, som om jag vore försvunnen i mig själv. Tankarna rusar omkring, flera hundra på en och samma gång. Det är utmattande att ständigt vara i konflikt med sig själv, att aldrig kunna vinna en argumentation för oavsett vad så har jag alltid fel. Jag ÄR alltid fel.

Just nu sitter jag ute i förrådet (i anslutning till garaget) och skriver. Det är här Hera bor om nätterna, min kanin. Om dagarna får hon komma ut i solen, skutta runt sådär härligt som bara kaniner kan och sedan nästan lite våldsamt slänga sig ner på sidan och pusta ut i ren lycka. Ren, naturlig och hundra procent äkta lycka. Jag älskar henne. Jag älskar hennes ärlighet, hennes kärlighet, hela hennes väsen. Det finns inte en enda ond cell i hennes kropp överhuvudtaget, precis som alla andra djur. Det behövs inte så mycket funderande innan man inser varför jag lever för djuren. Tack vare djuren. Ibland är det ett rent helvete dock då det finns så många "människor" som enbart verkar leva för att göra djur illa. Bara tanken knäcker mig och jag får tillbaka den där känslan av att vilja lägga mig ner...

Så länge jag lever ska jag leva för djuren. Så enkelt är det och jag skiter i vad folk tycker.

//end_rant

I believe I can fly

Det är juli nu. Jag kan knappt fatta det... Nyss var det ju första maj, känns det som... Inte deppa för det, nu är det ju sommar (hur det nu kan vara det med regn/mulet flera dagar i rad). Finns ju fortfarande saker att se fram emot; en resa till Kolmården till exempel. Bo på hotell i Norrköping över natten och besöka parken båda dagarna. Måste få tag i ett bra teleobjektiv först förstås... Vill fotografera mycket då just djur är mitt favoritmotiv. :-) Är lite kluven inför djurparker, om jag ska vara ärlig... Gillar inte idén med att ha djur i fångenskap. Å andra sidan så hjälper djurparker till att bevara utrotningshotade arter samt informerar allmänheten om hur viktigt det är att vi tar väl hand om djur och vår natur. Något jag är helt emot är fåglar i bur, däremot. Tycker inte det känns rätt mot en individ som föddes för att flyga, men som sedan (ibland) vingklipps och tvingas leva utan luft under vingarna... Nja, behåll hellre papegojorna och andra exotiska djur där dom hör hemma. :-)

På tal om fåglar så har mitt intresse för dessa fantastiska djur vuxit något enormt senaste tiden. Jag kan ligga i gräset och bara titta på fåglar som flyger förbi en lång stund. Det är något speciellt med fåglar, kanske just det faktum att dom har en helt annan frihet (att kunna flyga) än övriga djur. Har faktiskt börjat samla på fjädrar också... Tycker hittills bäst om skat-fjädrar vilket nog beror på att jag gillar kontraster - svart och vitt, rött och blått osv. Gillar även strandskator, sädesärlor och pilfinkar. Pilfinkarna är inte alls så skygga som kajor eller skator och så är det så kul att titta på när dom små liven badar i jorden i rabatten utanför. ;-)

Mina nya hobbys är då alltså som följer: fotografera fåglar (slänger kanske upp en bild nån gång men är på surfplatta just nu), mata fåglar, samla fjädrar samt fågelobservering. Tjusigt, Sickan!

Good enough

Halvligger i Heras hage lite sådär småsömnig för jag käkade precis. Sallad och strimlad kalkon. Extremt simpelt, rutinmässigt och gott. Det har blivit en vana att stå och göra i ordning en stor sallad varje dag, jag tänker inte ens på det, allting är som inprogrammerat; med robotliknande rörelser hackar, skivar och skär jag. Det är gott, faktiskt. Har bytt ut en stor del kroppsfett mot muskler istället, bygger även lite muskler i armar, rygg och mage. Tittar man riktigt noga kan man se början på ett sexpack (no kidding!). ;-) Främst av allt - jag känner mig som "mig själv" igen: bra fysisk form, starkare, orkar mer samt är det mer ordning på hjärnkontoret när jag tränat. Det kan visserligen bero på att min Strattera höjts, förstås... Oavsett vad så är motion bra för skallen och inte bara kroppen, inte sant?

Dagens största framsteg måste nog vara det faktum att jag idag fick på mig mina gamla jeans från 2009. Jeansen var inte ens åtsittande, vilket förvånade mig ganska rejält. Trodde väl att jag fått tränat och bantat bort en del av bakkärran men inte -såpass- mycket... Glad överraskning! Ger mycket självförtroende att trivas i sitt skal. Visst, det finns flera olika "faktorer" som spelar in vad gäller mina tankar om min kropp. Det går ju knappast att motionera bort sånt men bara det att jag inte är "kurvig" längre är en stor boost. Var väl inte jättekurvig precis, men tillräckligt för att jag skulle gå runt och tänka på det konstant om jag var ute bland folk. Nu behöver jag inte det, i alla fall inte lika mycket (men tror ändå att jag alltid kommer ha lite sånt surrande i skallen).

Ja, jag är tjatig...

Det händer oftare bra saker nu men bland finner jag mig själv tänka "nu går det snart åt helvete igen". Försöker ruska bort tanken men den sitter där som en bit nykokt pasta på en vägg. Det bara är så. Jag bara är så. Ibland tappar jag fotfästet och sjunker djupt ner i skiten men på nåt sätt finns orken att i alla fall försöka klättra upp igen. Ibland är jag tillbaka i december förra året; samma gnagande oro, samma envisa deppighet och samma slags mörker i tankarna. Jag letar febrilt efter en väg ut men mattan rycks undan under mig. Bit ihop, borsta bort smutsen och försök igen.

Försök tills du stupar. Kämpa. Alla dessa år av motgångar har bara gjort dig starkare.

Men ibland funkar inte peptalk. Då är det bara att blunda och hoppas på att solen tittar fram så snart som möjligt.